I slutet av 800-talet började Norge bli överbefolkat, och det var ont om bördig mark. Man gav sig helt enkelt ut i sina skepp för att söka nytt land.
Island
Island sägs ha upptäckts omkring år 860, men det dröjde till 874 innan någon vågade sig på att anlägga en koloni på den karga ön.
En historia berättar att norrmannen Ingolf från Sunnanfjord var den förste nybyggaren. Han ska ha byggt sin gård på samma plats där Reykjavik nu ligger. En annan version talar om två bröder som seglade från Norge med 3400 människor i släptåg. Med sig förde de också ett mindre antal irländska trälar.
Hur som helst blev Island ett populärt utflyttningsställe. Det tog ungefär en vecka att segla till Island, och den resa kunde till och med ett spädbarn klara, menade man.
Det var förstås en stor risk man tog. Vanligen användes inte långskeppen till dessa resor, utan man brukade en sorts handelsskepp som kallades ”knarr”. De var runt 23 meter långa, och fullstuvade med flera familjers bohag. I krum sjö hände det att de överbelamrade skeppen kantrade, och mitt ute på havet stod förstås ingen räddning att få.
Väl framme började nybyggarna med framgång föda upp får, och de kraftiga hästar man förde med sig blev typiska för Island. Av sina husdjurs hår och ull vävde man vackra plagg, som sedan såldes på handelsstationer runt ön.
Grönland
En av islänningarna, Erik Röde, ledde år 986 en expedition på 25 skepp till Grönland. Denna nya värld visade sig bestå mest av snö och is, men Erik sägs ha kommit på namnet ”Grönland” för att kunna lura dit fler nybyggare.
14 av de skepp som gett sig av kom fram oskadda och besättningarna grundade två kolonier, en på västra och en på östra sidan av ön. Det visade sig nämligen vara de enda platserna där det fanns odlingsbar jord.
Då fler nybyggare dök upp började man med husdjursuppfödning liksom på Island. Många livnärde sig också på jakt, eftersom det på den tiden fanns gott om säl, ren och val.
