Jämfört med andra samtida människor i Europa var vikingarna mycket beresta.
I huvudsak gav man sig av för att knyta nya kontakter för handel, eller helt enkelt för att upptäcka nya länder och uppleva äventyr. I många fall gav man sig av på rena plundringståg. Dessa brukade följa efter en framgångsrik färd som handelsmän gjort genom okända farvatten.
När man tittar på en karta över vikingatida handels– och plundringsvägar slås man av att den mest liknar kartor som flygbolag använder för att visa sina rutter. Och det är faktiskt så, att efter vikingatiden dröjde det ända till charterflygets uppkomst innan människan kunde göra så långväga resor.
 |
| Karta över vikingarnas handels- och plundringsvägar. |
Varje lands vikingar hade sina favoritplatser de ständigt återvänder till. Danskarna for gärna till Tyskland, Frankrike och England. Norrmännen besökte Skottland, Irland, Orkney och Shetlandsöarna, samt Island och Grönland.
Svenskarna gjorde flera färder in i Ryssland, så långt bort som till Kaspiska och Svarta havet. I Ryssland fick de namnet ”ruser”, och sägs ha gett namn till landet. Araber kallade nordborna för varjager, eller ”väringar”.
Gotland blev en naturlig mötesplats för vikingar som tog sig ut i världen via Östersjön. Många Gotländska runstenar berättar om alla möjliga människor som kommit och gått på ön. Man har hittat många skatter nergrävda på Gotland. Det mesta tyder på att det är rövarbyten som gömts där för att hämtas senare av vikingar som inte ville betala skatt till sin kung.
