Samhälle

Man vet egentligen inte vad folket i forntida Egypten hade för hudfärg. När man tittar på bilder från de olika tidsperioderna skiftar nämnligen hudfärgen. En mörkhyad farao kan till exempel ha en ljushyad drottning. Troligen var Egyptens folk en blandning av människor från olika nationer som slagit sig ner i området.

Vanligt folk

De flesta forntida egyptier var bönder som levde hela sina liv på den plats man odlade eller födde upp djur. Man levde tillsammans med den närmaste familjen, föräldrar och barn och kanske far- och morföräldrar. Bostäderna var byggda av lertegel och höll sig svala under dagarna. Varje hem hade ett kök med ett öppet tak, som innehöll en slipsten för att mala mjöl och en liten ugn för att baka bröd. Väggarna målades vita och täcktes med bonader av färgat linne. Golven var täckta av vassmattor, medan träpallar, sängar på ben och bord utgjorde inredningen.

De forntida egyptierna var väldigt måna om sin hygien och sitt utseende. De flesta badade i Nilen och använde tvål gjort av animaliskt fett och krita. Män rakade hela kroppen för att hålla sig rena och alla använde aromatiska parfymer och salvor för att få bort dålig lukt och vårda huden. Kläder gjordes från enkelt linne som var blekt vitt och både män och kvinnor i de övre klasserna bar peruker, smycken och smink. Barn gick utan kläder till ungefär 12 års ålder. Då blev pojkarna blev omskurna och fick sina huvuden rakade. Mödrar var ansvariga för att ta hand om barnen, medan fadern hade hand om familjens inkomst.

Musiker och dansare. Musikerna har små behållare på huvudet som sprider parfym.

Dans och musik och var populära förströelser för de som hade råd med dem. Tidiga instrument var flöjter och harpor, medan instrument som liknar trumpeter och andra blåsinstrument dök upp och blev populära senare. I Nya riket spelade egyptierna på klockor, cymbaler, tamburiner och trummor, och importerade lutor och lyror från Asien. Det instrument som kallas ”sistrum” liknade en skallra och var särskilt viktigt i religiösa ceremonier.

De gamla egyptierna hade en mängd olika fritidsaktiviteter, inklusive spel och musik. Senet, ett brädspel där pjäserna flyttats enligt slumpen, verkade ha varit populärt ända från de äldsta tiderna. Ett annat liknande spel var Mehen, som hade en rund spelplan. Jonglering och bollsporter var populära bland barn och brottning är också dokumenterat på bilder i en grav i Beni Hasan. De rika medlemmarna av det forntida egyptiska samhället höll också på med jakt och segling.

Man har fått reda på mycket av vardagslivet i det forntida Egypten från utgrävningarna av byn Deir el-Medina. I denna arbetsby har arkeologerna hittat detaljer och rester som berättar om det dagliga livet under nästan fyra hundra år.

Maten

Basfödan för forntida egyptier bestod av bröd och öl, kompletterad med grönsaker som lök och vitlök, och frukter som dadlar och fikon. Vin och kött åtnjöts av alla på festdagar, medan överklassen dagligen kunde skämma bort sig mer. Fisk, kött och fågel kunde vara saltade eller torkade och kokades ibland i grytor eller grillades på ett galler. Dadlar och russin soltorkades ofta.

Det finns få exakta beskrivningar av hur många måltider som åts, men man antar att de rika kunde ha två eller tre måltider om dagen: En lätt frukost, en större lunch och middag senare på kvällen. Befolkningen i allmänhet åt antagligen en enkel frukost med bröd, öl och lök och en huvudmåltid i början av eftermiddagen.

En väggmålning som visar en varierad Egyptisk kost.

Skildringar av banketter finns på målningar från både Gamla riket och Nya riket. Dessa festmåltider började oftast någon gång på eftermiddagen. Män och kvinnor var åtskilda om de inte var gifta. Sittplatsen varierade beroende på social ställning. De med högst status satt på stolar, de med något lägre satt på pallar och de lägst i rang satt på det kala golvet. Innan maten serverades fick alla tvätta händerna i vattenskålar. Parfymer stänktes omkring och koner av doftande fett tändes för att sprida behaglig lukt och hålla insekter borta. Lotusblommor och blomsterkransar delades ut, och professionella dansare (främst kvinnor) underhöll, tillsammans med musiker som spelar harpa, luta, trummor, tamburiner, och kastanjetter.

Det serverades ofta stora mängder alkohol och rikliga mängder mat. Det var helstekta oxar, ankor, gäss och duvor, och ibland fisk. Rätterna bestod ofta av grytor serverade med stora mängder bröd, färska grönsaker och frukt. Som godis fanns kakor bakade med dadlar och sötade med honung. Maten tillagades genom stuvning, bakning, kokning, grillning, stekning eller rostning. Man använde kryddor och örter för att smaksätta, även om kryddorna var dyra att importera och användes därför bara till de rikas måltider. De viktigaste livsmedlen bröd och öl framställdes vanligtvis på samma platser, eftersom jästen som användes till brödet också användes till ölbryggningen. Både brödet och ölen gjordes på särskilda bagerier och bryggerier, eller, oftare, i hemmet, där allt eventuellt överskott såldes.

Äktenskap och barn

Det verkar inte som om giftermål i det forntida Egypten krävde någon särskilt ceremoni. Det fanns inga ord för bröllop eller förlovning och ingenstans har några bilder av riter förknippade med äktenskapet bevarats. Hustrun bar titeln nebet-per, ”Husets härskarinna”, men kallades oftast för hemet, vilket ungefär betyder ”gemål”. Jämfört med andra forntida och antika civilisationer rådde det jämlikhet mellan könen.

Statygrupp som visar dvärgen Seneb, med familj. Seneb levde under Gamla riket.

De flesta äktenskap tycks ha varit arrangerade genom att fadern utsåg en hustru åt sin son. Trots detta tycks många äktenskap ha varit lyckliga och varade livet ut. När man ingick äktenskap skrev båda makarna på ett kontrakt som talade om deras rättigheter om skilsmässa uppstod. Man kan anta att sådana dokument hamnade i ett arkiv i ett lokalt tempel. Tyvärr har inga av dokumenten överlevt, så det är svårt att säga exakt vad de innehöll. Däremot finns dokument om skilsmässor bevarade. Det verkar som om det var lika enkelt att skilja sig som att gifta sig. Vid skilsmässa behöll kvinnan sina rättigheter och mannen antogs fortsätta att dela med sig av sin inkomst till sin före detta hustru och deras gemensamma barn, även om han gifte om sig.

En kvinna i forntida Egypten hade samma rätt att ärva som hennes bröder, hon hade rätt att ingå avtal, skriva kontrakt, driva handel, äga jord, driva rättsmål och resa vart och när hon ville. Den vanlige mannen hade oftast bara en hustru, även om månggifte inte tycks ha varit olagligt. En farao kunde däremot gifta sig med flera kvinnor för att helt enkelt säkra arvet till tronen eller ingå diplomatiska föreningar med andra länder. Faraon gifte sig dessutom med sina syskon för att makten skulle stanna inom familjen. Det gjorde aldrig vanligt folk. Däremot kunde man gifta sig med en kusin, eller till exempel en farbror med sin brorsdotter. Äkta makar kallade ofta varandra för bror och syster, men det var endast ett romantiskt uttryck för ömhet.

Väggmålning av välbärgad Egyptisk familj. Minimänniskorna under paret är barnen.

Det var vanligt att ett par hade många barn. Barnen var en försäkran om att man skulle bli omhändertagen under ålderdomen. Barnadödligheten var stor. Ungefär vart tredje eller vartannat barn dog i spädbarnsåldern. De som inte kunde få egna barn kunde adoptera. Både söner och döttrar skattades lika högt. Barn av bägge könen fick huvudet rakat ända fram till puberteten. Endast en liten hårlock sparades på ena sidan av huvudet. Det verkar inte ha funnits något förbud för flickor att gå i skolan, men vi vet att bara pojkar fick en skolutbildning. Antingen gick de i militärskola eller, vilket var vanligare, skrivarskola. Den som blev utbildad till skrivare fick en allmän undervisning motsvarande vår grundskola. Eftersom flickorna sällan lärde sig läsa och skriva, var det svårt för dem att som vuxna kvinnor få arbeten på höga poster inom samhället. Däremot kunde de inneha betydande och ibland mäktiga ämbeten som prästinnor i tempel.

Man vet att det fanns prostituerade i forntida Egypten. Arkeologerna är osäkra på om det fanns religiösa prostituerade, alltså prästinnor som erbjöd sexuella tjänster som en form av tillbedjan. Senare antika historieskrivare från Rom och Grekland menar detta, men det finns inga arkeologiska bevis för det.

Farao

Farao är en titel som idag används för att beteckna forntida egyptiska härskare från alla perioder. Under antiken började historiker använda denna titel för härskare som var den religiösa och politiska ledaren i det enade forntida Egypten. Egentligen verkar titeln ha använts först under Nya riket och särskilt under mitten av den artonde dynastin. Men för enkelhetens skull har forskare och författare accepterat att man använder titeln ”farao” för härskare från alla perioder. Därför gör vi det också.

En farao i full mundering.

Ordet farao betyder ”det stora huset”. Från början var det en benämning på det kungliga palatset eller hovet, men från och med cirka 1350 f.v.t. kom ordet att beteckna kungen själv. Akhenaton var kanske den förste att kalla sig farao.

Faraonerna har alltid ansetts vara kopplade till gudarna. Från början trodde man att härskarna var söner till ko-gudinnan Bat och så småningom gudinnan Hathor. Härskaren satt i själva verket på gudinnans tron här på jorden och utförde hennes vilja bland människorna. Det finns tecken på att dessa tidiga härskare kan ha offrats under en religiös rit efter en viss tid, men han ersattes snart av en speciellt utvald tjur. Faraonerna troddes senare i historien vara en återfödd gestalt av guden Horus i livet och guden Osiris i döden. När kulten av Isis och Osiris blev stark sågs faraonerna som en bro mellan guden Osiris och människorna och man trodde att farao efter döden förenade sig med Osiris.

Enad krona.

Vit krona från Övre Egypten.

Röd krona från Nedre Egypten.

Efter att Egypten blivit ett enat land bar faraonerna en hattlik dubbel krona, skapad från den röda kronan från Nedre Egypten och den vita kronan från Övre Egypten. I vissa situationer, bar faraon också en blå krona av annan form. Kronan pryddes vanligen av en kobra med sin sköld utfälld. Från och med 25:e dynastin blev kobran dubbel. Efter den tredje dynastin bar farao också en randig huvudduk kallad Nemes, som nog är den huvudbonad man oftast förknippar med faraonerna. Ibland var Nemes kombinerad med den dubbla kronan. Detta kan man se på statyer av Ramses II vid Abu Simbel-templet.

Den blå kronan som bars av faraon i krig.

Under ritualer och ceremonier bar farao ofta ett falskt skägg gjort av gethår. Faraonerna avbildas ofta med en symbolisk slaga och en krok som hålls i varje hand. Slagan symboliserar faraos roll som den som ska mata sitt folk och kroken symboliserar hans roll som herde för sitt folk. Både kroken och slagan tjänar också till att knyta Farao till guden Osiris. Bilder av Anubis, balsameringens schakal-hövdade gud, visar också honom bära slagan ibland.

I egyptiska kungagravar har man hittar slagor och krokar, men aldrig någon krona. Därför kan man anta att kronorna gick i arv till nästa härskare.

En faraos familjeförhållanden var minst sagt invecklade. Kungamakten gick i arv inom den kungliga familjen, de som utgjorde dynastin. Det innebar att familjemedlemmarna gifte sig kors och tvärs med varandra. Till exempel var det vanligt att en farao tog sin syster till hustru. Ibland gifte sig också en härskare med någon eller flera av sina döttrar. Det var oftast en symbolisk handling, men faraonen Akhenaton hade också barn med sina döttrar. Denna form av incest var bara lagligt för den kungliga familjen.

Tutankhamon gifte sig med Ankhesenamun, som var hans halvsyster.

Det kungliga släktträdet i det forntida Egypten utgick alltid från dess kvinnor och en farao måste vara från denna släkt eller gifta sig med en medlem i släktlinjen. Detta var orsaken till alla blandäktenskap i de kungliga familjerna. För att få makt och inflytande gifte sig många utländska härskare och militärer med egyptiska drottningar och prinsessor. Många gånger var barn till bihustrur och mindre fruar tvungna att gifta sig med en prinsessa för att nå tronen och bli godkänd av de religiösa ledarna av templen. Minst en gång har drottningen till en farao som dött bjudit in en främmande härskare att skicka en son som kan gifta sig med henne och bli en ny farao. Detta skedde eftersom det inte fanns någon medlem av kungahuset som hade rätten att gifta sig med henne sig och hon hade inga söner som kunde göra det.

En farao hade till en början två namn, det han fick då han föddes och det han sedan tog då han började härska. Från och med Mellersta riket lades det till ytterligare tre namn. Farao hade alltså ett födelsenamn, ett tronnamn, sedan ett guld-Horus namn (en symbol av den falkhövdade guden Horus), Nebty, det dubbla gudinne-namnet (symboliserande Övre Egyptens gamgudinna Nekhbet och Lägre Egyptens kobragudinna Wadjet), samt slutligen ännu ett Horusnamn. De två Horusnamnen visade att farao verkligen var guden Horus i människoform, men deras exakta mening är omtvistad. Invecklat, eller hur?

Tutmoses III, som var en farao under den 18:e dynastin, hade ett namn som löd: Kanakht Khaemwaset Wahnesytmireempet Sekhempahtydsejerkhaw Menkheperre Thutmose Neferkheperu. Detta betyder ungefär: Horus den mäktiga tjuren, som reser sig i Thebe, Han av de två damerna, Stark i sin kungamakt likt Re i himlen, Horus av guldet mäktig i styrka, helig i uppenbarelse, Han av säv och bi, Stark i sin skepnad som Re, Ras son, Thutmoses, vacker i form. Hans födelsenamn var det sista – ”Ras son, Thutmoses, vacker i form.”

Tutmoses III:s namn.

Drottning Hatshepsut verkar ha använt detta system med faraos fem namn. Andra egyptiska drottningar tycks inte ha gjort det.

Under farao

En skrivare från Gamla riket.

Jordbrukarna utgjorde den största delen av befolkningen, men alla jordbruksprodukter ägdes direkt av staten, templen eller de adelsfamiljer som ägde marken. Jordbrukarna betalade också skatt på arbetskraft och var tvungna att arbeta obetalda på bevattning eller byggnadsprojekt. Konstnärer och hantverkare var av högre status än jordbrukare, men de var också under statlig kontroll. De som arbetade i ateljéer knutna till templen betalades direkt från Statskontoret. Skriftlärda och tjänstemän bildade överklassen i det gamla Egypten. De kallades den "vita kilt-klassen" på grund av det blekta linneplagg som fungerade som ett tecken på deras rang. Den övre klassen använde konst och litteratur för att framhäva sin sociala status, genom hyllningspoem, målningar och statyer. Under adeln kom präster, läkare och ingenjörer med specialutbildning inom sitt område. Slavar förekom i det gamla Egypten, men i vilken omfattningen är okänt.

De forntida egyptierna såg både män och kvinnor, inklusive människor från alla samhällsklasser utom slavar, som i huvudsak lika inför lagen. Till och med den allra fattigaste bonden hade rätt till ersättning om han blivit kränkt på något sätt. Både män och kvinnor hade rätt att äga och sälja egendom, ingå avtal, gifta sig och skilja sig, ta emot arv och driva rättsliga tvister i domstol. Gifta par kunde äga egendom tillsammans och skydda sig mot skilsmässa genom att enas om äktenskapsförord som slog fast de ekonomiska förpliktelser mannen hade mot hustru och barn om äktenskapet tog slut. Jämfört med sina motparter i antikens Grekland, Rom och ännu mer moderna platser runt om i världen, hade forntida egyptiska kvinnor en större frihet och fler möjligheter att bli framgångsrika. Kvinnor som Hatshepsut och Kleopatra blev till och med faraoner. Andra utövade makt som prästinnor åt olika gudar. Trots alla dessa friheter fick inga kvinnor möjligheten att jobba med administrationen av samhället. De fick antagligen inte samma utbildning som männen och sågs som nödvändiga för helt andra uppgifter i samhället.

Rättssystem

Chefen för det rättsliga systemet var officiellt farao. Han var ansvarig för att stifta lagar, att skipa rättvisa och upprätthålla lag och ordning. De forntida egyptierna kallade lag och ordning för Ma'at, ett koncept som symboliskt avbildades som en gudinna. Idag har västvärlden ett liknande koncept, ”Justitcia”, som är en gudomlig kvinnogestalt som symboliserar rättvisan. Även om inga exakta beskrivningar av rättsliga riktlinjer från det gamla Egypten verkar ha överlevt, visar nedtecknade domstolshandlingar att egyptisk lag baserades på en förnuftig syn på vad som var rätt och fel. De betonade att man skulle nå överenskommelser och lösa konflikter snarare än att strikt hålla sig till skrivna lagar. Det fanns lokala råd av äldste, kända som ”Kenbet” i Nya riket, som var ansvariga för att döma i rättsfall med mindre tvister. Mer allvarliga fall som mord, stora markaffärer och gravplundring dömdes av ”Stora Kenbet”, där en visir eller farao själv var ordförande. Käranden och svarande förväntades att representera sig själva och var tvungna att svära en ed att de hade berättat sanningen. I vissa fall tog staten på sig rollen av både åklagare och domare, och det kunde hända att man använde tortyr av den tilltalade för att få en full bekännelse. Oavsett om anklagelserna var små eller allvarliga, dokumenterade skriftlärda hela rättsprocessen och sparade anteckningarna för framtida referens.

Straff för mindre brott kunde vara böter, misshandel, ansikts-stympning, eller exil, beroende på brottets svårighetsgrad. Allvarliga brott som mord och gravplundring straffades med döden, vilket genomfördes genom halshuggning, drunkning, eller spetsning av den dömde på en påle. Straff kunde också utvidgas till att inkludera den dömdes familj. Från och med Nya Riket spelade orakel en viktig roll i det rättsliga systemet. Genom oraklet frågade man en gud en "ja" eller "nej" -fråga om rätt eller fel i ett ärende. Guden lämnade sitt svar genom oraklet, som kunde berätta domen i ord eller peka på en bit papyrus med den rätta domen nedskriven.

Jordbruk

En bonde plöjer med två oxar.

Den huvudsakliga orsaken till den forntida egyptiska kulturen framgång var den rika bördiga jord som kom av floden Nilens årliga översvämningar. Egyptierna kunde producera ett överflöd av mat, vilket gav befolkningen mer tid och resurser till kulturella, tekniska och konstnärliga sysselsättningar. Markförvaltningen var kanske den viktigaste delen av samhällsstyret i forntida Egypten, eftersom skatten beräknades efter den mängd mark som en person ägde.

Denna väggmålning visar en mängd jordbrukssysslor, som plogning, skörd, trädhuggning och tröskning.

Jordbruket i Egypten var beroende av den livscykel som styrdes av Nilen. Egyptierna hade tre säsonger: Akhet (översvämningar), Peret (plantering) och Shemu (skörd). Översvämnings-säsongen varade från juni till september och lämnade efter sig ett lager mineralrikt slam idealiskt för odling av grödor. Efter att flodvattnet hade vikit tillbaka varade växtsäsongen från oktober till februari. Jordbrukare plöjde och planterade frön i åkrarna, vilka bevattnades från diken och kanaler. Egypten fick lite regn, så bönder förlitade sig på att Nilen skulle förse dem med vatten till sina grödor. Från mars till maj skördades grödorna med skäror och tröskades sedan med slaga för att skilja halm från spannmål. Kastskovlar användes för att få bort agnarna från säden, vilken maldes till mjöl, bryggdes för att göra öl, eller sparades för senare användning.

Egyptierna odlade vete och korn, och flera andra typer spannmål, som alla används för att göra den huvudsakliga basfödan bröd och öl. Lin odlades för fibrerna i deras stjälkar. Dessa fibrer delades längs sin längd och inlindades i tråd, för att sedan vävas till tyg. Papyrus växte på stranden av Nilen och användes för att göra papper. Grönsaker och frukter odlades i trädgården på högre mark och måste vattnas för hand. Bland grönsakerna hittade man purjolök, vitlök, melon, squash, baljväxter, sallad och andra grödor, utöver druvor som gjordes till vin.

Husdjur

Katten var en viktig del av de Egyptiska hushållen. Den höll ohyra borta och spelade också en stor religiös roll.

Egyptierna trodde att ett balanserat förhållande mellan människor och djur var en viktig del av den kosmiska ordningen, och därför ansågs människor, djur och växter vara delar av en helhet. Djur, både tama och vilda, var därför en viktig källa till andlighet, kamratskap och livnäring för de gamla egyptierna. Nötkreatur var den viktigaste boskapen och vid folkräkningar samlade förvaltningen in skatter på boskapen. Omfattningen av boskap återspeglade den prestige och betydelse som ägaren hade. Förutom nötkreatur höll sig egyptierna med får, getter och grisar. Fjäderfä som änder, gäss och duvor fångades i nät och föddes upp på gårdar, där de tvångsmatades med deg för att göda dem. Nilen var en riklig källa till fisk. Tam-bin hölls åtminstone under Gamla riket och de gav både honung och vax.

Man födde också upp djur som användes vid rituella offer, då gudarna tillbads. Egyptierna använde åsnor och oxar som lastdjur och för att ploga fälten, och trampa ner frö i jorden.

Hästar infördes av Hyksos-folket i Andra mellantiden, och kameler användes som lastdjur under Nya riket. Det finns också belägg för att elefanter kort utnyttjades i slutet av perioden tills betesmarkerna tog slut. Hundar, katter och apor var vanliga sällskapsdjur, medan mer exotiska husdjur som lejon importeras från hjärtat av Afrika till kungligheterna. Historieskrivaren Herodotos konstaterade att egyptierna var de enda människor som hade sina djur inne i hemmen.

Djur förknippades med olika gudar och vissa husdjur, som katter, hade stor religiös betydelse.

Handel

Exempel på egyptiernas smyckeskonst. Här ser man både ädla metaller och juveler.

De forntida egyptierna hade en hel del värdefulla resurser i sitt land. Man grävde fram olika ädelstenar, metaller och typer av sten som användes till att bygga monument, göra smycken och forma verktyg av. Koppar var den viktigaste metallen för tillverkning av vapen och verktyg.

Byggstenar av hög kvalitet fanns i överflöd i Egypten. Man bröt kalksten längs Nildalen, granit i Aswan och basalt och sandsten från Wadis i östra öknen. Fyndigheter av dekorativa stenar som porfyr, alabaster, och karneol fanns också i östra öknen.

Under de senare ptolemaiska och romerska perioderna arbetade gruvarbetare med att plocka fram smaragder i Wadi Sikait och ametister i Wadi el-Hudi.

Det egyptierna inte kunde få fram själva köpte de av andra länder. Man bedrev handel med sina utländska grannar för att få sällsynta, exotiska varor som inte fanns i Egypten. I den Fördynastiska perioden bildades handelskontakter med Nubien för att få guld och rökelse. Det förekom även handel med Palestina och med en mängd mindre riken för att få tag på guld, aromatisk harts, ebenholts, elfenben, och vilda djur såsom apor och babianer. De gamla egyptierna prisade den blå stenen lapis lazuli, som måste importeras från fjärran Afghanistan. Från Kreta och Grekland köpte man olivolja. Egyptierna hade förstås själva varor som de kunde handla med. Framför allt var landet en viktig leverantör av spannmål.

Tunga stenar forslas på båtar längs Nilen.

Militären

Rekonstruktion av krigsmundering från farao (till vänster) till soldat (till höger).

Den forntida egyptiska militären var ansvarig för att försvara Egypten mot utländsk invasion, och för att upprätthålla Egyptens dominans i den antika Främre Orienten. Militären skyddade gruvdrift och expeditioner till Sinai-öknen under Gamla riket och kämpade i inbördeskrig under Första och Andra mellantiden.

Militären upprätthöll befästningar längs viktiga handelsvägar. Fort byggdes också för att fungera som militärbaser. I Det nya riket använde en rad faraoner den stående egyptiska armén att anfalla och erövra närliggande länder.

Ramses II i sin stridsvagn.

I den typiska militära utrustningen ingick pilbågar och pilar, spjut och runda sköldar med djurhud sträckt över en träram.

I Nya riket började militären använda vagnar som tidigare hade införts av det invaderande Hyksos-folket. Vapen och rustningar förbättrades då man började använda brons. Sköldarna var nu av massivt trä med bronsspännen, spjut hade bronsspetsar och Khopesh-svärdet togs över från asiatiska soldater.

Khopesh-svärd.

Två unga män tränar fäktning med käppar och armskkenor som sköldar.

Farao avbildas ofta i konst och litteratur ridande i spetsen för armén och det finns bevis för att åtminstone några faraoner gjorde det. Soldater brukade rekryterades från befolkningen, men under, och i synnerhet efter, Nya riket var legosoldater från Nubien, Kush, och Libyen anställdes för att kämpa för Egypten.