Berättelser

Den skeppsbrutne sjömannen

Det var en gång en kapten som kände stor ångest över att möta farao och avlägga rapport om sitt senaste uppdrag till sjöss. Det hade nämligen gått väldigt dåligt och kaptenen var rädd för hur farao skulle reagera. Men en av faraos ämbetsmän tröstade honom och sade: ”En mans mun kan rädda honom.” Så berättade han om ett äventyr han själv varit med om, där han mötte både en gud och en kung.

Ämbetsmannen som då varit en sjömannen hade en gång befunnit sig ombord på ett skepp, bemannat med etthundrafemtio män, som sjunkit i en storm. Han ensam klarade sig och spolades upp på en ö. På ön fann han allt han behövde, både massor av mat och tak över huvudet. Han tände ett brännoffer till gudarna för att tacka dem för att hans liv skonats. Plötsligt hörde han åskan och kände hur jorden skakade. Så fick han se en gigantisk orm närma sig honom. Ormen frågade honom tre gånger vem som hade fört honom till ön. När sjömannen inte kunde svara, tog ormen med honom till grotta där den levde och ställde frågan tre gånger igen. Sjömannen förstod inte riktigt vad ormen menade, men svarade nu att han var på ett uppdrag för kungen.

Ormen sade till honom att inte vara rädd. Gudarna hade låtit honom leva och fört honom till ön och efter fyra månader skulle han komma att räddas av andra sjömän och återvända hem. Detta visste ormen. Sedan berättade ormen en ledsam historia om vad som hade hänt honom och hans familj. Han hade bott på ön med sjuttiofyra av hans släktingar plus en dotter. Men plötsligt föll en stjärna och de brann alla upp utom ormen själv. Så han visste minsann hur sjömannen kände sig just nu. Ormen rådde sjömannen att vara modig och att inte misströsta. Om han lyckades med det skulle han återvända till sin familj, allt enligt gudarnas behag.

Sjömannen lovade nu ormen att berätta för kungen om ormens visdom och skicka honom många värdefulla gåvor, inklusive myrra och andra rökelse. Ormen skrattade åt honom och sade att sjömannen minsann inte var rik, men att han själv var härskare över Punt och att han hade all rökelse han någonsin kunde behöva. ”Snart kommer den här ön att försvinna i havet och du kommer aldrig att hitta den igen”, sade ormen. ”Men minns mig gärna och tänk goda tankar om mig.”

Till slut anlände fartyget, just som ormen sagt, och sjömannen var räddad. Innan han gav sig av skänkte ormen honom en stor last med dyrbara gåvor som kryddor, rökelse, elfenben, vinthundar och babianer. Då sjömannen kom hem lät han farao få alla gåvor och konungen blev så imponerad av dessa och mannens berättelse att han genast gjorde honom till ämbetsman med både land och tjänare. ”Så misströsta inte”, sade ämbetsmannen till kaptenen. ”Vi kan aldrig veta när olyckan vänder och vad gudarna har i beredskap för oss.”

Thots bok

Ramses II hade över hundra söner, sägs det, men prins Setne Chaemwase var hans stora favorit. Setne var en stor trollkarl och hade kännedom om de mest hemliga trollformler och mysterier.

En gång medan han läste bland urgamla texter, upptäckte Setna berättelsen om Nefrekeptah, som hade varit en mycket mäktigare trollkarl än han, eftersom han hade läst " Thots bok". Fast besluten att hitta och läsa denna text bad han sin bror Anhereru, som var mycket modig, att följa med honom för att hitta Nefrekeptahs grav.

När Setne hade funnit sin väg in i den centrala delen av graven där Nefrekeptahs mumie vilade, fann han att han och brodern inte var ensamma. På stensarkofagen satt två spöklika skepnader. Det var två Kas (själar) av en vacker ung kvinna och en pojke - och mellan dem, på Nefrekeptahs bröst låg "Thots bok".

Setne hälsade vördnadsfull bägge Kas och bad dem att låta honom ta papyrusrullen. Men han berättade också, att om de inte lät honom ta det, hade han den magiska makten att ta den ifrån dem med våld.

Kvinnans, Ahura, berättade för Setne att papyrusrullen bara orsakat Nefrekeptah sorg. Hon visste detta, eftersom hon hade varit Nefrekeptahs hustru, och pojken var Merab, deras son. Hon och hennes sons kroppar låg begravda vid Koptos alldeles i kanten av östra Thebe. Hon och Nefrekeptah hade varit barn till farao och hade gift sig som traditionen krävde. Snart hade deras son fötts, men Nefrekeptah brydde sig mer om att skaffa kunskap. Han törstade efter den lära som bara kunde hittas i magiska trollformler från forntida gravar. En dag, medan han undersökte en gammal helgedom, kom en präst och började håna Nefrekeptah:

"Allt som du läser är värdelöst. Jag kan tala om var "Thots bok" ligger, som visdomens gud skrev med egen hand. När du har läst första sidan kommer du ha makt att kunna tjusa himlen och jorden, avgrunden, bergen och havet, och du skall veta vad fåglarna och fyrfotadjuren och kräldjuren säger. Och när du har läst den andra sidan kommer dina ögon att se alla hemligheter som hålls av gudarna själva, och läsa allt som är dolt i stjärnorna."

Nefrekeptah skulle ge vad som helst för att få texten. Prästen bad om en hundra silvertackor för att kunna bli begravd som en farao när han dog. Utan att tveka gjorde Nefrekeptah som prästen sade, desperat efter att hitta Thots urgamla visdom.

"Thots bok ligger under Nilen vid Koptos, i en järnlåda” berättade prästen. ”I järnlådan ligger en låda av brons, i bronslådan ligger en låda av lönnträ, i lönnträlådan ligger en låda av elfenben och ebenholts, i elfenben- och ebenholtslådan finns en silverlåda, i silverlådan är en gyllene låda - och i denna ligger Thots bok. Runt om i järnlådan kryper ormar och skorpioner, och den vaktas av en jätteorm som inte kan besegras. "

Nefrekeptah skyndade hem och berättade glatt för Ahura om hans möte med prästen, och att han nu visste var Thots bok låg. Men Ahura fruktade att ont skulle komma av detta. Hon bad sin man att inte söka efter papyrusrullen.

Men Nefrekeptah lyssnade inte på sin hustru utan gav sig genast iväg till farao, som godkände hans uppdrag. Nefrekeptah tog med sig hustrun och sin son på den kungliga pråmen och gav sig av till Koptos. När de nått resans mål blev de hälsade av präster och prästinnor till gudinnan Isis och Nefrekeptah gjorde uppoffringar till gudinnan och hennes son Horus.

Så lämnade Nefrekeptah sin familj för att arbeta med stor magi vid floden.

Först skapade han ett magiskt hus som var fullt av män och verktyg. Han kastade en trollformel över alltihopa och gav liv och ande åt männen. Så sänkte han huset i floden. Han lät fylla den kungliga båten med sand så att den sjönk ned i Nilen på samma ställe som huset hamnat. Han ropade, "Arbetare, arbetare; Arbeta för mig tills ni hittar Thots bok!" Och de framtrollade männen arbetade utan uppehåll dag och natt på flodens botten och på tredje dagen nådde de den plats där boken låg.

På order från Nefrekeptah grävde arbetarna runt boken tills den höjts upp på ett grund mitt i floden. Det var som prästen hade sagt - runt järnlådan kryllade det av ormar och skorpioner, redo att döda den som vågade gå nära lådan. Men på Nefrekeptahs magiska order blev de alldeles stilla och släppte förbi honom. Över järnlådan reste sig nu den odödliga jätteormen och mot detta vidunder var Nefrekeptahs magi värdelös. Istället högg han av odjurets huvud med sitt svärd, men huvudet växte genast fast igen. Åter högg han av dess huvud, men innan huvudet hann fara tillbaka till halsen kastade Nefrekeptah sand emellan delarna. Då kunde huvudet inte växa fast igen och ormen var död.

Nefrekeptah öppnade alla lådorna och fann till slut Thots bok. Han rullade ut papyrusen och läste första sidan. Nefrekeptah fann genast att han plötsligt hade makt över himlen och jorden, avgrunden, bergen och havet. Han förstod vad djuren och fiskarna sade. När han läste nästa sida fick han genast veta solens, månens och stjärnornas hemligheter. Han såg själva gudarna, vilka annars var dolda för dödliga ögon.

Med papyrusen under armen beordrade han sina magiska arbetare att föra honom till Koptos, där hans fru väntade på honom. Han gav Ahura papyrusen och lät henne läsa första och andra sidans trollformler, och därmed hade hon nu samma fantastiska kunskap som Nefrekeptah.

Sedan tog Nefrekeptah en tom bit papyrus, skrev ned allt som stod i Thots bok på denna och sköljde sedan av orden i en skål med öl. Då han druckit upp ölen hade han samtidigt svalt all kunskap från Thots bok.

Nu gav sig familjen av hemåt, men då de hunnit halvvägs föll sonen i floden och drunknade. Nefrekeptah blev bestört då han upptäckte att det inte fann någon magi som kunde ge pojken livet tillbaka. Istället kallade Nefrekeptah på sonens Ka, hans själ, för att fråga vad som hänt. Sonens Ka berättade att Thot gått till solguden, Amun-Ra och klagat över stölden av hans magibok. Amun-Ra hade sagt åt Thot att straffa tjuvarna på det sätt han själv fann gott nog. Därför hade pojkens liv tagits. Tyngd av sorg återvände Nefrekeptah till Koptos för att låta sonen balsameras. Åter vände den kungliga pråmen mot faraos palats, men efter en bit på vägen föll Ahura i vattnet och drunknade. Nefrekeptah förstod att gudarna ännu var arga och seglade tillbaka till Koptos för att överlämna också sin hustru till balsamerarna.

Till slut kunde den kungliga pråmen återvända till sin hemmahamn. Det var farao själv som stod vid stranden för att hälsa sin son välkommen hem. Men till hans fasa upptäckte farao att alla ombord var döda. Nefrekeptah låg stel och kall på däcket med Thots bok tryckt mot sitt bröst.

”Så nu förstår du varför jag inte kan låta dig ta boken” avslutade Ahuras vålnad. Men hennes rysliga historia hade inte avskräckt Setne. Han ville fortfarande ha boken och hotade med att använda sina magiska krafter om han inte fick den. Då uppenbarade sig Nefrekeptahs vålnad och sade till Setne att han visst fick ta boken, om han bara kunde slå Nefrekeptah i ett parti Senet. De bägge prinsarna slog sig ned och började spela. Det visade sig att Nefrekeptah var den skickligare av dem och varje gång Setne förlorade sjönk han en bit ner i marken. Till slut stack bara hans huvud upp. Då ropade han till sin bror Anhereru: ”Broder, spring tillbaka till palatset och hämta Ptahs amulett. Lägg den sedan på mitt huvud, så är jag räddad. Detta gjorde Anhereru och återvände strax. Just innan Nefrekeptah skulle göra sitt sista drag lade Anhereru amuletten på Setnes huvud. Genast for prinsen upp ur marken och grep tag i papyrusrullen. Sedan flydde de ur graven innan andarna hann reagera.

Då Setne återvände till palatset berättade han om allt som hänt för sin far. Men Ramses var inte glad över vad han fick höra. Han befallde genast sin son att lämna tillbaka denna papyrusrulle, som orsakat så mycket lidande. Men Setne lyssnade inte. Han tog hem Thots bok och lärde sig alla trollformlerna.

Då detta var gjort fick han en dag se en underskön kvinna och blev helt besatt av henne. Han fick reda på att hon var Tabubua, dotter till kattgudinnan Bastets överstepräst. Setne var gift och hade två barn, men han glömde snart dessa och uppvaktade Tabubua med en brinnande passion. Till slut gick hon med på att träffa honom på tu man hand. Setne kom till hennes hus, där hon serverade honom vin i en gyllene bägare, och smekte honom med fagra ord och löften. Hon förklarade för Setne att han genast måste förkasta sin hustru och offra sina barn till katterna i Bastets tempel. Setne skrev genast ut en kunglig order som skulle verkställa detta. Snart hörde han i fjärran sin hustrus klagan och sina barns skrik, då de blev offrade. Då fylldes Setnes hjärta av ångest. ”Min hustru är nu en tiggare och mina barn är döda”, klagade han. ”Nu har jag bara dig i hela världen. Kom och trösta mig i din famn!” Tabubua kastade av sig sina kläder och tog Setne i sina armar. Men då hände något som var rysligare än allt annat Setne fått uppleva den dagen. Den sköna Tabubua förvandlades till ett förmultnande lik, fyllt av krälande maskar som föll ut ur hennes mun då hon böjde sig ner för att kyssa Setne. Slagen av fasa lyckades prinsen brotta sig fri och genast försvann både hans nya kärlek och hennes hem. Han fann att han satt ensam i öknen.

Setne återvände hem med tunga steg, men snart hörde han både sin hustru och barnen utanför palatset. De levde och hans hemska upplevelse hade bara varit en inbillning som gudarna spelat upp för honom. Setne hade lärt sin läxa och samma dag återlämnade han Thots bok till Nefrekeptahs grav med stor vördnad. Han sökte dessutom upp Ahuras och sonens gravar i Koptos, och förde deras mumier till Nefrekeptahs grav, så att de alla kunde vila tillsammans.

Den dödsdömde prinsen

Detta är en saga som man aldrig hittat slutet på. Det fattas en bit av den papyrus som texten är nedskriven på. Därför har man senare försökt hitta på hur slutet kunde ha varit. Det finns ett par versioner; En som slutar lyckligt och en som slutar sorgligt. Vi väljer att återberätta den lyckliga versionen här.

Det var en gång en farao som inte hade några barn och därför besökte han vartenda tempel i sitt rike, och bad om att få en son. Gudarna enades om att lyssna på hans böner och gav honom en son. Samma natt som barnet hade fötts besökte de sju Hathor-gudinnorna palatset. De samlades runt den lille prinsen och gav sin dystra spådom: ”Han kommer att dödas av en orm, en krokodil, eller en hund!”

Efter denna dag levde prinsen alltid skyddad innanför palatsets murar. Han fick bara se omvärlden genom ett litet fönster. En dag upptäckte han en vinthundsvalp som följde sin husse på en gata. Just ett sådant djur ville prinsen ha som kamrat och till slut gav hans far med sig. Farao mindes vartenda ord av spådomen, men han kunde inte längre stå ut med att se sin son olycklig och därför fick prinsen sin hund. Först lekte pojken och hunden bara då tjänare bevakade dem, men djuret växte upp till en trogen följeslagare åt prinsen och efter några år tänkte ingen på spådomen längre. När prinsen blivit en ung man bad han sin far att låta honom resa ut i världen. Pojken tjatade (som han alltid gjort) tills fadern gav med sig och gav honom en vagn han kunde färdas i.

Äntligen kände sig prinsen fri. Han kunde resa vart han ville och var beredd att möta vadhelst ödet kunde utmana honom med. Så småningom kom han till landet Narhin. Här hade kungen en underskön dotter som ständigt var uppvaktad av friare från landet Khor. Kungen ville inte gärna mista sin dotter så han hade klurat ut en omöjlig uppgift för hennes blivande make. Prinsessan satt instängd med sina tjänare i ett högt torn. Det fanns bara ett fönster, 40 meter upp, och detta fönster måste den som ville äkta henne kunna nå i ett enda språng. Prinsessan satt hela dagarna i fönstret och skrattade åt de utländska prinsarna som försökte sig på det omöjliga hoppet. Då den dödsdömde prinsen kom till Narhin blev han välkomnad av de andra prinsarna. De ville veta vem han var, men prinsen valde att inte dela sitt dystra öde med dem och sade att han var sonen till en general och att han hade en elak styvmor som drivit honom hemifrån.

Då prinsen fick se prinsessan i tornet blev han så betagen att han genast tog ett enormt språng upp till hennes fönster. Kärleken gav väl honom vingar, kan man tänka! Prinsessan blev lika snopen som de Khoriska prinsarna som stod på marken och tittade på, men hon var också glad för att hennes ensamhet äntligen var över.

Strax fick kungen veta vad som hade hänt, men när han hörde att friaren som lyckats med språnget inte var en prins blev han rasande och befallde sina vakter att kasta ut främlingen från fönstret. Men då omfamnade prinsessan prinsen och sade att hon också skulle kasta sig ut mot sin död. Vakterna vågade inte röra dem och själve kungen fick ge med sig för sin viljestarka dotter.

Då prinsen och prinsessan hade gift sig och slagit sig ned i sitt eget palats berättade han för henne vem han egentligen var och vad hans öde var spått att bli. Prinsessan blev ledsen då hon fick höra att hennes man var dödsdömd och ville att han genast skulle döda sin vinthund.

”Var inte löjlig!” skrattade prinsen. ”Hunden har varit min kamrat sedan jag var liten och skulle aldrig göra mig illa.”

En dag hade de haft en stor fest och prinsen lade sig trött i sin säng. Snart sov han djupt och prinsessan gjorde sig också klar för att gå och lägga sig. Då kom en kobra inslingrande i sovrummet och prinsessan mindes genast prinsens spådom. Men hon höll huvudet kallt och hämtade en bägare vin. Hon hällde vinet i en skål och satte denna framför ormen. Kobran drack snabbt upp vinet och prinsessan fyllde genast på med mer. Snart var ormen så berusad att den låg slappt på golvet. Då ropade prinsessan på vakterna som rusade in i rummet och högg ormen i småbitar.

Några dagar senare bestämde sig prinsen för att ta en promenad runt sina ägor. Som vanligt tog han hunden med sig. Efter en stund kom de till en liten vacker sjö, inramad av grönskande palmer. Plötsligt hörde prinsen ett morrande som var helt obekant. Det var hunden, som plötsligt visade tänderna och stirrade på honom med glimmande ögon. Plötsligt började hunden tala och sade. ”Prins – Det är jag som är ditt öde!” Hunden kastade sig mot prinsens strupe, men ynglingen föll baklänges rakt ner i vattnet. Hunden ville tydligen inte blöta ner sig utan stannade kvar på stranden, ilsket vankande av och an. Plötsligt började det bubbla i vattnet bakom prinsen och en jättelik krokodil dök upp. ”Prins!”, morrade den. ”Nu när hunden och ormen misslyckats är det jag som är ditt öde, men jag lovar att skona ditt liv om du hjälper mig besegra en demon som också bor i den här sjön.” Prinsen, som inte ville bli uppäten av en krokodil, gick med på detta.

Så småningom återvände demonen till sjön. (Här slutar egentligen den bevarade berättelsen, men en fortsättning skulle kunna ha varit så här:) Krokodilen anföll genast sin fiende och de bägge rullade runt längs sjöns botten. Prinsen försökte ingripa men hade bara en bronsdolk som inte bet på demonens hårda fjäll. På stranden stod vinthunden och skällde. Till slut hörde prinsessan uppståndelsen nerifrån sjön och av sig av dit med en av vakterna. Då hon mötte den morrande hunden förstod hon att den nu försökte uppfylla prinsens dödsdom. På order från prinsessan dödade vakten hunden snabbt med en pil. Men det var omöjligt för dem att hjälpa prinsen som kämpade ute i sjön. Till slut lyckades han dock sticka sin dolk genom demonens ena öga och dräpte den på så sätt. Krokodilen bar iland den utmattade prinsen och lade honom framför prinsessans fötter. Det var en märklig syn och alla förstod nu att den förbannelse som förföljt prinsen under hela hans liv var bruten.