Arkitektur

Eftersom det var ont om trä i Egypten användes framför allt soltorkat lertegel och sten till byggnader. Man använde framför allt kalksten, men även sandsten och granit i stora mängder. Från Gamla riket och framåt var sten i allmänhet reserverad för gravar och tempel, medan tegel användes för kungliga slott, fästningar, murar, tempelbyggnader och hus i städer. De fornegyptiska husen var gjorda av lera som samlats in från Nilen. Leran lades i formar för att bilda tegelblock och lades att torka och härda i den heta solen. Många egyptiska städer har försvunnit eftersom de legat för nära Nilen då den översvämmades. Efter hand har fuktigheten löst upp lerblocken, eller också har bönderna använt leran från husen som en sorts gödsel på sina odlingar. Men eftersom klimatet i Egypten är så torrt har många konstruktioner av lertegel bevarats och vi kan förstå hur de forntida arkitekterna tänkte och planerade.

Allt som byggdes av sten har förstås klarat sig ännu bättre. Det gäller framför allt olika tempel och byggnader tillägnade de kungliga familjerna. Gravar är också ofta gjorda av sten.

Pyramiderna

Egyptens tredje dynasti i det Gamla riket var den första som började bygga pyramider. Föregångaren till de egyptiska pyramiderna var ”mastaban” –en gravbyggnad som kan liknas vid en pyramid utan topp. En mastaban placerades ovanpå en grav, där gravkammaren låg i ett schakt under marken.

Djosers trappstegspyramid.

Arkitekten Imhotep sägs ha varit den som först byggde en riktig pyramid. I princip bestod denna pyramid av flera mastaban, den ena något mindre än den andra, placerade på varandra. På så sätt bildade byggnaden en sorts trappa som faraonen verket byggdes åt, Djoser, kunde vandra upp till gudarna efter sin död. Byggnaden kallas Imhoteps trappstegspyramid och senare faraoner var så imponerade av hans verk att han upphöjdes till en gud efter sin död.

Sedan följde flera andra pyramidbyggen. Några av dem blev aldrig färdiga, ibland på grund av felkonstruktion, verkar det som. En berömd pyramid som aldrig blev klar är ”Den böjda pyramiden”. Halvvägs upp set det ut som om byggarna insett att sidorna sluttade i en alltför kraftig vinkel. Därför har de försökt kompensera längre upp med byggnadsmaterial, men inte fått pyramiden symmetrisk. Man har hittat cirka 80 mer eller mindre bevarade pyramider i Egypten.

Cheopspyramiden sedd från marken. Foto: Clas Svahn.

De mest berömda pyramiderna kom till under den fjärde dynastin. Faraonerna Cheops (Khufu), Chefren och Mykerinos uppförde varsinn pyramid på Giza-platån. Cheops pyramid är störst och var när den färdigställts 147m hög. Senare kapades tio meter av, eftersom dessa stenar behövdes till byggandet av ett tempel. Cheopspyramiden stod klar år 2580 f.v.t. och var på sin tid den högsta byggnaden i världen. Det tog ungefär 20 år att färdigställa Cheopspyramiden, som är byggd av 2,3 miljoner stenblock på cirka 2,5 ton vardera. Totalt är pyramiden byggd av ungefär 5 750 000 ton sten. Det debatteras mycket om exakt hur pyramiden byggdes och vilka som byggde den. Den antike grekiske historikern Herodotos påstod att 100 000 arbetare jobbade samtidigt med pyramiden. Nutida forskare menar att det inte kunde ha fått plats mer än 10 000 arbetare. Länge var den enade åsikten den att slavar byggde pyramiderna, men idag tvivlar de flesta på detta. Det är snarare troligt att det var avlönade byggnadsarbetare som bodde med sina familjer i läger och byar uppförda i närheten av pyramiden under byggets gång. Löningen kunde helt enkelt ha varit befrielse från skatter. Många av dessa kunde ha varit bönder som arbetade på pyramiden, då odlingssäsongen var över.

Pyramiderna i Giza. Foto: Ricardo Liberato.

Det är fantastiskt att tänka på de mängder sten som måste ha släpats från olika stenbrott till platsen för pyramidbygget. Exakt hur forslingen av stenarna gått till är ännu en öppen fråga och det finns många teorier. Några säger att stenarna släpades fram, andra att de rullades. Vissa menar att de höggs ut till klossar vid pyramidbygget, medan andra tror att de färdigställdes i stenbrotten. En kontroversiell teori går ut på att man inte alls använde stenar utan en sorts ”kalkstensbetong” som gjöts på plats. Sedan har vi ju frågan om hur blocken staplades på varandra. Det finns vissa bevis för att stora ramper har byggts upp mot pyramidens topp, allteftersom bygget fortgick. På rampen kunde blocken släpas genom att lägga stockar under blocket och dra det framåt med starka rep. På så sätt rullade stenblocket över stockarna med minsta möjliga motstånd.

Det måste ändå ha varit en enorm ansträngning att flytta varje block allt högre och högre upp. Det är möjligt att olika tekniker med hävstång sedan använts för att flytta runt blocken och få dem på plats. Moderna experiment med olika hävstångs-principer har visat att det kunde gå att exakt placera ett block ovanpå ett annat på ganska kort tid, beroende på hur många säkerhetsåtgärder man vidtog. En metod där stor försiktighet tillämpades tog ungefär en timme och 30 minuter att genomföra, medan en mer chansartad metod med högre risker klarades av på några minuter. Förutom den stora rampen som användes för att föra upp stenblocken fanns också mindre ramper som arbetarna kunde använda för att ta sig upp och ner längs pyramiden, och för att forsla verktyg och annat.

Cheopspyramiden har hörnblock som är förankrade djup ned i marken, för att få stabilitet. Blocken längs fasaden är huggna snett inåt, så att tyngdpunkten flyttades till pyramiden mitt. Fasadstenarna är otroligt väl placerade, med nästan inga glipor alls mellan dem. De var också blankpolerade, så att pyramiden på håll reflekterade solen och kunde synas glimma vitt på långt håll. Pyramidens bas är fantastiskt symmetrisk, med en felmarginal på endast 58 millimeter.

Cheopspyramiden i genomskärning. De streckade linjerna visar pyramidens storlek när den var nybyggd.

Ingången till Cheopspyramiden ligger 17 meter över marknivå. Efter denna följer en 105.23 meter gång, som bara är 96 cm hög och 1,4 m bred. Gången sluttar nedåt men övergår sedan i en mer vågrät nivå på 8,84 meter till en nedre kammare, som inte tycks ha avslutats. Vissa egyptologer föreslår att den här kammaren var tänkt att bli den ursprungliga gravkammaren, men att Cheops senare ändrade sig och ville att det skulle vara högre upp i pyramiden.

Från den sluttande passagen fortsätter gången 39.3 m upp till ”Det stora galleriet”. Detta är en 8,6 m hög och 46,68 m lång kammare som avsmalnar från 2 m till 1 m. Alldeles i början av stora galleriet finns ingången till ”Drottningens kammare”. Det är ett märkligt smeknamn på det cirka 5 X 5 m stora rummet, eftersom ingen drottning ligger begravd här. Kanske har utrymmet används för att inhysa en avbild av farao, som nu fattas. I den översta änden av stora galleriet hittar man kungens kammare, som är 10,47 X 5,234 m. Genom kammarens tak går två smala schakt med utgångar i pyramidens norra och södra väggar. Dessa schakt tycks vara i rät linje med stjärnbilder på södra och norra stjärnhimlen. Därför tros de ha något att göra med faraos uppstigning till himlen och kan ha fungerat som en sorts färdväg för hans själ.

En omtvistad teori säger också att de tre pyramiderna ligger i linje med de tre stjärnorna i Orions bälte. Kungens kammare är klädd med granitblock, som är så noga hopfogade att det är omöjligt att få in en bit papper mellan dem. Det enda föremålet i kammaren är kungens stensarkofag, vilken är grov i konstruktionen och har ett trasigt hörn. Varför just Cheops sarkofag är så enkel är en gåta. Några Egyptologer antar att originalsarkofagen på något sätt skadats eller gått förlorad, så att en ny hastigt måste konstrueras. Sarkofagen är så stor att den inte har forslats till kammaren genom de trånga gångarna. Istället har kammaren först byggts med sarkofagen på plats och resten av vägen ut har byggs efterhand.

Gizaplatån sedd ovanifrån.

Förutom de andra två pyramiderna finns det rester av andra byggnader vid Giza, bland annat drottninggravar och rester efter arbetarbyar. Varje pyramid hade ett tempel bredvid, där man kunde tillbe den avlidne faraonen och på olika sätt minnas honom. Pyramidtemplet var länkat till ett annat tempel, ett så kallat ”daltempel”, via en väg eller en gång, där faraos kropp balsamerades och begravningsriterna utfördes. Härifrån fördes sedan kroppen till pyramiden för att läggas i sin sarkofag.

Cheopspyramiden räknades sedan som ett av ”Världens sju underverk” –en samling fantastiska byggnader och monument. Av de sju underverken är det bara Cheopspyramiden som står kvar.

Väggmålning i Konungarnas dal. Foto: Clas Swahn.

Även under Gamla riket byggde faraonerna pyramider, men man hade då börjat använda mer lertegel för att ersätta den dyrare stenen. Därför höll inte pyramiderna lika bra och många av dem är helt förvittrade nu.

Alla funna pyramider har blivit mer eller mindre plundrade. Redan under faraonernas tid skedde detta. Under Nya riket hade man övergett pyramiden som gravplats och kungagravarna placerades istället i Konungarnas dal.

Konungarnas dal

Detta är en dalgång i södra Egypten. Den ligger på Nilens västra sida, nära staden Luxor. Här anlades gravar för Nya rikets faraoner, ungefär mellan 1539 f.v.t. till ca 1075 f.v.t. Den förste att bli begravd var Totmes I (Thutmosis I) och den sista var troligen Ramses XI. Dalens mest kända grav tillhörde Tutankhamun. Sammanlagt finns det omkring 60 gravar.

Hatshepsuts tempel i Konungarnas dal. Foto: Clas Swahn.

Gravarnas kammare är grävda in i sandstensklipporna. Detta måste ha ställt till med problem för gravbyggarna, eftersom stenen är uppbyggd av både mjuka och hårda lager. Man fick säkert ändra på planerna flera gånger då berget visade sig innehålla svaga delar. Några gravar har helt rasat samman då lerskiffer kommit i kontakt med vatten och svällt. De gravar som är välbevarade är vackert dekorerade med både uthuggna dekorationer i entrén och otroliga väggmålningar inuti.

Många av gravarna har blivit plundrade och helt tömda under årens lopp. I andra har arkeologer plockat bort föremålen just för att rädda dem från tjuvar.

Det mest berömda gravfyndet är Tutankhamuns grav. Den hittades av den brittiske egyptologen Howard Carter 1922 och gjorde då stor sensation. Skatterna i Tutankhamuns grav, framför allt hans begravningsmask i guld, har blivit berömda och används ofta som symboler för landet Egypten.

Tutankhamuns förbannelse

Lord Canarvon. En av offren för Tutankhamuns förbannelse?

Det finns en annan berömd historia förknippad med Tutankhamuns grav, nämligen att de som öppnade den drabbades av en förbannelse som tog livet av dem. Flera av dem som deltog i utgrävningarna blev svårt sjuka och några av dem dog också. Detta berodde troligen på ett lokalt virus eller mat som blivit dålig i värmen. Det här var i sig inget ovanligt på den tiden, men i det här fallet inträffade dödsfallen efter det berömda öppnandet av graven.

Därför fick de mycket uppmärksamhet. Några dödsfall har i efterhand blivit särskilt omskrivna. Lord Canarvon dog fyra månader efter gravöppningen, i sviterna efter ett infekterat myggbett. Howard Carter själv dog 1939 i cancer. Bägge männen avled alltså en bra tid efter att graven öppnats, men ändå har de kopplats ihop med ”förbannelsen”. Det var vanligare att man skrev en skyddsformel i en grav under Gamla riket än under Nya riket. En sådan skyddsformel kunde hota med att hemsöka den som plundrade graven med sjukdom och död.

Sfinxen

Sfinxen med Cheopspyramiden i bakgrunden. Foto: Clas Svahn.

Bredvid pyramiderna i Giza ligger Sfinxen, som är världens största staty. Sfinxen är 73,5 m lång, 6 m bred och 20,23 m hög. Den förställer det mytologiska vidundret sfinx, som hade lejonkropp och människohuvud. Sfinxen i Giza har ett huvud klädd med en faraos kungliga huvudduk, så man kan anta att den föreställer en kung som funnits. Man gissar att den byggdes under Gamla riket, närmare bestämt under farao Chefrens regeringstid. Sfinxen ligger framför hans pyramid och det kan hända att det är just hans ansikte som sagomonstret bär.

Sfinxen. Foto: Marek Kocjan.

Sfinxens symbolik är omtvistad. I myterna är den ett monster som vaktar hemligheter och ställer gåtor. Det finns inga fornegyptiska texter som berättar om sfinxens konstruktion eller varför den byggdes. Lejonet var dock en viktig figur i forntida Egypten och symboliserade flera saker, som solen, manlighet och krig. På vissa bilder har faraoner avbildats som lejon på jakt efter sina fiender.

Napoleon möter sfinxen. Målning av Jean-Léon Gérôme, 1868. Här ser man hur djupt begraven sfinxen var då.

Länge var nästan hela sfinxen dold under ökensanden. Endast huvudet stack upp. Nu är hela statyn framgrävd. Sfinxens näsa och skägg fattas. Det finns olika teorier om vad som hänt med dem. Det sägs att Napoleons soldater under ett fälttåg genom Egypten använde näsan som mål för att öva prickskytte. Andra källor hävdar att turkiska soldater förstörde näsan långt tidigare.

Den franske amatör-egyptologen R. A. Schwaller de Lubicz lade på 1950-talet fram en teori om att Sfinxen helt enkelt eroderat under långa perioder av hårt regnande. Detta stämmer illa med vad de flesta geologer säger om regnmängderna i forntida Egypten, men teorin diskuteras fortfarande. Sfinxen kan också ha gradvis eroderats av vin och sandstormar. Det kan också hända att kvaliteten på den kalksten som statyn är byggd av var så dålig att vissa bitar fallit av efter ganska lite påverkan under åren.

I seriealbumet ”Asterix och Kleopatra” får man reda på att det är Asterix tungviktare till vän, Obelix, som råkar sätta sig på sfinxens näsa och bryta av den!

Karnak

Templet i byn Karnak, som är en del av staden Thebe, är en av de viktigaste helgedomarna i forntida Egypten. Det byggdes för att tillbe guden Amun, men även andra gudar och gudinnor hade sina kulter där. Det finns till exempel en bild av Jesus på en pelare, troligen ditristad under Romarrikets tid. Under många århundraden var templet det egyptiska rikets stora religiösa centrum och många faraoner gjorde egna tillbyggnader.

"Templet" är egentligen ett stort komplex med Amun-templet omgivet av ruinerna en mängd andra tempel och ståtliga byggnader. Den mest berömda delen av Karnak är nog den stora hypostyliska hallen, som består av 134 kolumner i 16 rader. Kolumnerna i de två mellersta raderna är högre än de övriga och mäter 10 m i omkrets och 24 m i höjd. Då templet användes fanns också ett tak som nu är helt borta. Farao Seti I påbörjade konstruktionen av hallen och avslutades av Ramses II. Flera andra faraoner lade till dekorationer, ofta med sig själva i centrum. Hypostyliska hallen är ett av de mest besökta turistmålen i Egypten.

Den hypostyliska hallen.

Andra delar av Karnak är stängda för allmänheten för att de är känsliga för påverkan.

Luxor

Luxortemplet är ett stort komplex med tempelbyggnader som ligger på östra stranden av Nilen i den stad som i dag är känd som Luxor (antika Thebe). Byggnadsarbetet på templet påbörjades under Amenhotep III regeringstid, under Nya riket. Horemheb och Tutankhamun lade till kolumner, statyer och friser. Ramses II gjorde också en stor tillbyggnad. Så småningom började templet förfalla. Alexander den store hävdar att han har gjorde reparationer ca 320 f.v.t. Då Egypten upptagits i Romerska riket användes templet för romarrikets religiösa ändamål.

Ingången till templet var från början flankerad av sex stycken statyer föreställande Ramses II: Dessa är nu borta och kvar finns bara två sittande avbilder av faraonen. Vid ingången står också en 24 m hög pylon (ingång med pelare) som visar bilder ur Ramses militära framgångar. Det fanns också två 25 m höga obelisker utanför templet. Nu står bara den ena kvar eftersom den andra fördes till Paris 1835 och placerades på Place de la Concorde.

Berömda kolonner i Luxor. Foto: Clas Svahn.

Genom pylonen kommer man till en öppen gård, också byggd av Ramses II. Här står idag en moské. Sedan följer en pelargång med 14 kolonnrader uppförda av Amenhotep III. Kolonnerna har ett kapitäl i form av papyrusblad och anspelar på det grönskande paradis som de rättfärdiga själarna kom till efter döden. Runt om på väggarna visas i bild olika skeenden i guden Amuns liv. Det var under Tutankhamuns regeringstid som dekorationen av dessa väggar avslutades.

Sedan kommer ännu en gård med 32 kolonner, vilken leder in i den inre helgedomen där statyn av guden förvarades. Då romarna blivit kristna användes denna del av templet som ett kapell.

Abu Simbel

De fyra mäktiga statyerna av Ramses II. Foto: Clas Svahn.

Abu Simbel är en ort i södra Egypten och ligger vid Nilens västra strand. Men namnet har egentligen blivit förknippat med de två klipptempel som man hittar där. Det var farao Ramses II som lät hugga ut templen ur bergväggen för att skapa ett minnesmonument för honom och hans drottning Nefertari.

Verket kom också till för att minnas slaget vid Kadesh och för att påminna Egyptens grannar i Nubien att det var egyptierna som segrade.

Statyn av Ra-Horakhty vid ingången av Ramses II tempel. Målning av David Roberts, 1838.

Byggandet av templen började omkring 1244 f.v.t. och pågick i cirka 20 år, till 1224 f.v.t. Templet tillägnades gudarna Amun, Ptah och en version av solguden Ra, Ra-Horakhty. Det visar också upp Ramses själv som en sorts gud. Den 35 meter breda fasaden är nämligen prydd av fyra 20 meter höga statyer av Ramses själv. Han har avbildats sittande med armarna i kors, hållande faraonernas ämbetssymboler kroken och slagan. Statyn till vänster om ingången skadades i en jordbävning och bitar av den ligger på marken.

Väggarna i entrén pryds av reliefer som visar två faraoner som tillber en staty av den falkhövdade Ra. Längs fasaden finns en fris (bård) visande 22 babianer som tillber solen med höjda armar. Ännu en fasadbild visar när Ramses gifter sig med en dotter till hettiternas kung som var ¬ett helt politiskt giftermål.

Framför jättestatyernas ben finns flera mindre statyer som föreställer drottning Nefertari, hennes mor och Ramses olika barn.

Ramses-templet inuti, målad av David Roberts 1838.

Insidan av templet minskar i storlek från entrén fram till själva helgedomen. Entréhallen är en ”hypostyl”, en hall vars tak bärs upp av rader av kolonner. I det här fallet är det åtta kraftiga kolonner i form av Ramses, avbildad som dödrikets gud Osiris. Avbilderna på vänstra väggen bär Övre Egyptens vita krona medan statyerna på motsatta väggen har det förenade Egyptens dubbelkrona. Reliefer på väggarna visar Ramses skicklighet i krig och beskriver olika strider och militärkampanjer han varit delaktig i. Efter entréhallen följer ännu en hypostyl som är mindre. Denna stöttas av kolonner som visar hur folket offrar till gudarna. I ingången till helgedomen finns en svart vägg med statyer av Ra-Horakhty, Ptah och Amun mejslade direkt ur berget.

De egyptiska arkitekterna placerade templet på ett sådant sätt att solen två gånger om året, 20 oktober och 20 februari, lyste ända in i helgedomen på två av gudastatyerna. Ptah lämnades i mörker, eftersom han tillhörde dödsriket. Det sägs att dessa två datum var Ramses födelsedag, respektive kröningsdag. Det är förstås förbluffande att det fanns så skickliga arkitekter för så länge sedan och det är svårt att förstå den otroliga planering som krävdes för att konstruera templet.

Genomskärning av Ramses-templet.

Det är klart och tydligt att Ramses II tyckte att han själv var en fantastiskt viktig person. Hela templet är en hyllning till honom som kung och krigskämpe.

Det lilla templet ligger 100 meter nordost om det storslagna Ramses-templet och var helgat åt gudinnan Hathor och Ramses fru Nefertari. Det är faktiskt en av de få gånger en drottning fått ett eget tempel, vilket måste betyda att den självupptagne Ramses ändå älskade Nefertari högt. Fasaden till templet pryds av kolonner och statyerna av Ramses II och Nefertari. En ovanlig detalj är att kungen och drottningen avbildas som lika långa. Även i lilla templet finns en hypostyl med stora kolonner. Dessa visar bilder av drottningen då hon spelar instrumentet sistrum tillsammans med flera gudar och gudinnor. På en bild kommer Ramses med antingen blommor eller rökelse som gåva till drottningen. Det finns också reliefer med fler smickrande bilder, som visar kungen och drottningen tillsammans i krig och till och med hur gudarna verkar tillbe dem.

Templen i Abu Simbel är ett av de mest populära turistmålen i Egypten.

Templen var faktiskt nästan helt täckta av sand ända fram till 1813, då schweizaren Johann Ludwig Burckhardt upptäckte dem. Italienaren Giovanni Belzoni grävde sedan fram stora delar av templen 1817. Namnet Abu Simbel sägs komma av en pojke från trakten, som hjälpte dessa upptäckare att hitta fram till templen.

Byggandet av Assuandammen i Nilen innebar att Abu Simbel-templen skulle bli dränkta av vatten. Efter en internationell räddningskampanj flyttades faktiskt templen 65 meter upp och 200 meter bort från floden. Arbetet varade mellan 1964 och 1968 och kostade omkring 200 miljoner kronor.