Bertrand du Guesclin
Bertrand föddes 1320, son till en fattig riddare från Bretagne. Han hade en stökig uppväxt där han lärde sig hata sin far, som var en synnerligen våldsam typ.
Bertrand själv var av ädlare natur och sökte sig allt oftare hemifrån för att delta i tornerspel. Men Bertrand var långt ifrån den sortens person man tänker sig som riddare, åtminstone till utseendet. Alla som mötte honom tycktes vara eniga om hans unika fulhet. Han huvud var klotrunt, och resten av kroppen fyrkantig och kortvuxen. Armarna var ovanligt långa och apliknande. Det rådde dock ingen tvekan om hans tapperhet och goda hjärta.
Under 1340-talet var hertigdömet Bretagne plågat av ett segdraget inbördeskrig. Den gamle hertigens halvbror Charles de Blois, och brorsdottern Jeanne de Penthiévre bråkade om vem som skulle få ta över.
Jeanne samlade en stor grupp kämpar som skulle fungera som en sorts gerrillakrigare. Bland dessa fanns också Bertrand du Guesclin. Genom att sälja sin mors juveler köpte han nog med vapen och rustningar för att beväpna en mindre grupp pålitliga karlar.
Med ett gömställe i den sagoomsusade Broceliande-skogen började Bertrands riddarband göra snabba och effektiva attacker mot olika mål.
1350 belägrade han slottet Fougeray, och 1354 tillfångatog han den berömde engelske riddaren Hugh av Calveley genom ett smart bakhåll. Detta innebar emellertid bekymmer, eftersom Jeanne bett den engelske kungen Edward III att skicka Hugh för att hjälpa henne.
100-årskriget mellan Frankrike och England pågick som värst. Bertrand kunde inte begripa hur Jeanne kunde ge sig i lag med engelsmännen som försökte invadera deras land. Deras bråk slutade med att Bertrand lämnade Bretagne och gick till kung Philip av Frankrike. Då Philip fick höra att Bertrand ännu inte blivit dubbad till riddare, trots många års tjänst som en sådan, ordnade han genast detta. Bertrand blev altlså dubbad vid den ovanligt höga åldern av 34 år.
1356 skickades Bertrand till staden Rennes, som var belägrad av hertigen av Lancaster. Under en vapenvila blev Bertrands lillebror tillfångatagen av den engelske riddaren Sir Thomas av Canterbury. En sådan handling var helt mot krigsreglerna och Bertrand blev rasande och red rakt in i engelsmännens läger.
Sir Thomas satt och spelade schack med Sir John de Chandos, då Bertrand kom instörtande i hans tält. Den fyrkantige lille fransmannen utmanade genast den reslige engelske riddaren på duell med svärd. Sir Thomas hade ingen anledning att protestera, då han var övertygad om att utan vidare besegra den märkligt apliknande inkräktaren.
Under den närmsta halvtimmen fick han emellertid så mycket stryk, att han inte kunde gå på flera dagar därefter. Bertrand hade i övrigt inte tillfogat sin motståndare några livshotande skador.
Hertigen av Lancaster uppmärksammade Bertrands uppträdande i duellen och hans sätt att hantera svärdet. De övriga engelska riddarna applåderade också honom, och han fick i lugn och ro hämta hem sin bortförde bror. Följande dag återupptogs de blodiga striderna givetvis i vanlig ordning.
1365 hade namnet Bertrand du Guesclin blivit ett varumärke för äkta ridderlighet. Vid den här tiden hade den franske kungen Philip problem med stora band av rovriddare, som for omkring på landsbygden och ställde till med elände. Bertrand fick nu det något otacksamma uppdraget att samla dessa till en enda stor armé, som kunde skickas till en plats där de gjorde mindre skada (för Frankrike).
De flesta av rovriddarna ställde sig gladeligen under Bertrands befäl. Deras första uppdrag blev att bege sig till det spanska furstendömet Kastilien, där de skulle hjälpa Enrique de Trastamara avsätta sin halvbror, kung Pedro den Grymme. De franska riddarna gjorde snabbt rent hus i Kastilien, och Pedro flydde.
1367 dök Pedro åter upp, nu i sällskap av den skoningslöse Svarte prinsen från England. Bertrand visste vem de hade att möta och varnade Enrique för att börja krig med denne motståndare. Enrique vägrade lyssna, drog ut i fält mot Pedro och Svarte prinsen, och förlorade.
Under reträtten blev Bertrand tillfångatagen och fick själv nämna sin egen lösensumma. Bertrand tyckte att han åtminstone kunde vara värd 100 000; en ofantlig summa. Bertrand sålde större delen av sina ägor i Frankrike för att få ihop pengarna, och fick dessutom hjälp från både den nye kungen Charles V och Jeanne de Penthiévre. Så fort han blivit frisläppt samlade han åter ihop sitt band av rovriddare, och lyckades sparka ut Pedro från Kastilien en andra gång.
1370 återvände Bertrand till Frankrike för att hjälpa kung Charles mot engelsmännen. Han utsågs till befälhavare över hela den franska armén, och lyckades i en serie snillrika räder belägra städer som engelsmännen ockuperade. Gradvis tryckte han tillbaka inkräktarna mot havet.
Bertrand stödde kung Charles i alla hans planer, tills han 1378 fick för sig att invadera Bretagne. Hertigdömets härskare Jean de Montfort hade börjat stödja engelsmännen, och kungen ville lära honom en läxa. Motvilligt anföll och besegrade Bertrand två städer i Bretagne. Vid den sistnämnda bataljen blev Bertrand svårt sjuk, och måste dra sig tillbaka. Han hade dock gjort upp sin belägringsplan så väl, att hans riddare övertog staden även utan honom.
Då han låg för döden kom den engelske befälhavaren in i hans tält och lade stadens nycklar i hans hand. Helt enligt Bertrands order hade alla civila skonats, något som var ganska ovanligt under medeltiden. Efter hans död skar man ut hans hjärta och begravde det i Dinen, Bretagne, just som han hade velat. Hans kropp fördes till St Denis-kyrkan i Paris.
