Guldbenet

Spökhistoria från Frankrike.

Det var en gång en rik och förnäm herre som var gift med en ung och vacker kvinna. Hon hade en gång ramlat nerför den långa trappan i deras stora hus och brutit benet på sju ställen. Läkarna kunde inte göra något åt skadan och blev tvungna att amputera benet. Men den rike herren lät tillverka ett nytt ben i guld åt sin hustru. När guldbenet kommit på plats kunde hon gå och röra sig –ja, till och med dansa- lika bra som förr. En dag hade hon köpt en dyr och vacker klänning. När hon hörde sin man komma hem rusade hon fram till trappan för att möta honom och visa upp klänningen, men det bar sig inte bättre än att klacken på hennes guldben fastnade i klänningsfållen och hon föll nerför trappan igen. Den här gången bröt hon nacken och dog genast!

Den rike herren gav sin hustru en ståtlig begravning och lät det olycksaliga benet följa med henne i kistan. Men i hushållet fanns en girig betjänt som smidde planer. "Frun har ju ingen nytta av det där guldbenet nu", tänkte han. "Jag kan lika gärna ta det." Så en natt gick han till kyrkogården, grävde upp den fina damen, skruvade av guldbenet och begravde henne igen. Sedan återvända han till sitt rum i det stora huset och gömde benet i sin garderob.

Men sedan den natten var det inte någon ro längre på kyrkogården. Hela tiden hördes en röst ropa: "Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!" Dödgrävaren stod inte ut med att höra denna klagan och gick till den fine herren för att berätta om eländet. "Er hustru har inte ro i er grav!" förklarade han. "Ni måste skicka någon som lugnar ner henne."

Den fine herren gick själv till kyrkogården och ställde sig vid kvinnans grav. "Kära hustru, vad är det du vill?" undrade han. "Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!" klagade en röst från graven. "Du har ju ditt guldben", menade mannen. "Jag ska ordna någon som kan läsa en bön över din grav, så får du frid." Prästen gick dit och läste sina böner, men rösten tystnade inte för det. "Er hustru är fortfarande orolig", berättade prästen för den rike mannen. "Ni får ordna någon annan son kan tala med henne." Så den rika herren skickade ditt sin hustrus kammarjungfru. "Vad vill frun?" undrade kammarjungfrun. "Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!" "Snälla frun, nu är ni oresonlig", sa kammarjungfrun. "Ni har ju ert guldben med er. Jag kan visst inte stilla er. Vi får skicka någon annan att tala med er." Kammarjungfrun gick hem och berättade för den rike herren om hur det hade gått. "Då får du ge dig av och göra ett försök", sa den rike mannen till sin betjänt. "Nej, nej, det vågar jag inte!" gnällde betjänten. "Gör som jag säger! Gå till graven och försök lugna henne." "Nej, jag törs inte, herrn!" "Nu går du annars skjuter jag dig!" hotade den förnäme mannen. Med pistolen riktad upp i näsen gick till slut betjänten på darrande ben till kyrkogården. Där hördes den ensamma rösten fortfarande klaga: "Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!" "Snälla frun", pep betjänten, "Jag vet inget om ert guldben. Vad vill ni egentligen?" "Jag vill ha DIG!" väste den döda kvinnan, reste sig upp i graven, drog ner betjänten under marken och åt upp honom.

Slut!