Den vita vargen

Skriven av Signe Ahlström Skarstedt, 14 år från Stockholm, Täby.

Jag och min familj tillbringade alltid julen ute på min farbrors gård.
– Det ger en sån äkta julkänsla! sa min mamma när jag klagade högljutt.
– Det finns ingen internetuppkoppling och tv:n har bara 5 kanaler! Kan jag inte få fira jul med Cissi istället? föreslog jag. Cissi var min bästis och bodde i ett radhus några kvarter bort.
– Aldrig! sa mamma argt. Vi har alltid åkt till farbror Nils vid jul och så kommer det förbli!
Och så blev det. Varje år samma visa.
– Ta’t lugnt, gumman. sa pappa, log och kramade om mig. Det blir säkert kul.
– Javisst! sa jag sarkastiskt. Och farmors lutfisk är jääätte go’!
Pappa skrattade.
Vi åkte i alla fall och som jag hade förutspått, var det dötrist.
Samma gamla visa:
Vi tittade på Kalle Anka på min morbrors miniatyr tv, vi åt en obehaglig och skrikig middag, eftersom mina små trillingkusiner på 1 år inte ville äta, och undertiden försökte jag att inte spy rakt ner på min tallrik med farmors lutfisk.
Tillslut var det julklapps utdelning och medan mina små kusiner och min lillasyster blev förtjusta över dockor och nallar i färgglada papper, så försökte jag att se tacksam ut över att ha fått ett par sockor och en t-shirt där det stod: Don’t mess with me, I’m a bull! (Taurus).
Jag stod inte ut längre, så jag tog på min fodrade jeansjacka och gick ut.
Det snöade och var ganska kallt, men det var bättre än att sitta där inne och tråkas ihjäl av gamla historier som gamlingarna berättade.
Jag gick i utkanten av skogen och tänkte plötsligt:
”Tänk om jag råkade gå vilse? Då kanske mamma och pappa blir så rädda att vi inte åker hit någe mer…”
Jag vände mig mot skogen då jag plötsligt hörde en gäll vissling.
Jag såg mig omkring och upptäckte att en tjej i min ålder satt uppe på en jättelik sten.
– Hallå där! sa hon och hennes mörka flätor piskade i vinden. Du tänker väl inte gå in dit hoppas jag!
– Vad rör det dig? sa jag vresigt. Vad jag gör och inte gör?
– Det rör mig i allra högsta grad om du blir vargmat! svarade hon och hoppade ner från stenen.
Hon kom fram till mig och tillade:
– Jag heter Åsa.
– Veronika. sa jag och granskade henne.
Hon hade en röd och blå toppluva, en tunn kofta i skärt och röda tumvantar.
– Fryser du inte? frågade jag.
– Nä. Jag är van. sa hon. Du är väl Nils systerdotter?
– Ja. Varför kan jag inte få gå in i skogen?
– Det finns en varg där inne. sa hon och nickade mot skogen. Den kallas den vita vargen, här i trakten. Varje år sedan 50 år tillbaka så har några barn försvunnit strax före jul med några dagars mellanrum. Och varje gång någon försvann fick man höra att någon jägare fått syn på en vit varg. De säger att det är en hona. Den där vargen är en levande legend. Och ingen har lyckats skjuta den.
– Det kan ju inte vara samma varg! sa jag och skrattade. Jag menar, en varg lever väl ungefär lika länge som en hund. Sådär, 10-15 år.
– Tro vad du vill, men jag får inte släppa in någon där.
– Skiter väl jag i! sa jag aggressivt. Jag tror inte på någon dum gammal saga!
Jag sprang rakt in i den mörka skogen. Jag sprang, sprang och sprang.
Tillslut så stannade jag och insåg att jag verkligen var vilse.
Jag satte mig ned med ryggen mot ett träd. Jag blundade och nästan grät.
”Hur kunde jag vara så jäkla dum i huvet!? Springa rakt in i skogen sådär! Tänk om det finns en varg? Tänk om den dödar mig? Nåja, då slipper jag i alla fall den långa bilresan hem.” tänkte jag och skrattade bittert.
Jag lutade huvudet mot knäna och satt så en stund.
Då kände jag en blöt nos mot kinden.
Jag tittade upp och ville nästan skrika.
En bit ifrån mig stod en alldeles vit varg.
Jag började långsamt dra mig bakåt då vargen gick längre fram mot mig.
Jag slog upp armarna för ansiktet, beredd på det värsta.
Men vargen gick inte till attack, utan slickade min hand och satte sig sedan ner med huvudet på sned och tittade på mig.
– Hej… sa jag och tittade försiktigt på den.
”Hej.” hörde jag ifrån den.
– Va! Kan du prata? sa jag och tappade hakan.
”Nej. Men du förstår mig.” sa vargen och lät nästan lika förvånad.
Jag ställde mig på knä framför den och frågade:
– Är du den vita vargen?
”Ja. Jag har inget speciellt namn, men ni mänskor kallar mig visst för det.”
– Tar du folks barn?
”Nej. Dom kommer till mig.” svarade hon sakligt.
– Men har hänt med barnen som försvunnit? sa jag.
”De levde hos mig i min grotta.” förklarade hon. ”Men du är den första som förstår vad jag säger.”
– Jag är vilse. sa jag. Kan jag få vara hos dig tills det blir morgon?
”Javisst.” svarade hon. ”Kom med mig till grottan.”
Jag ställde mig upp och vi gick längre in i skogen.
Vi kom till en stor grotta och på väggarna hade någon målat av den vita vargen på ett mycket realistiskt sätt.
Till min stora förvåning brann en eld där.
”Kom.” sa vargen. ”Ligg här på skinnplädarna så blir du nog varm.”
Jag lade mig ner och hon la sig bredvid mig.
Hennes päls var så mjuk och varm och jag var trött.
Jag somnade.

Nästa dag ledde hon mig hem till min morbrors hus och jag lovade att komma och hälsa på så ofta jag kunde.
Alla blev överlycklig att se mig och allt slutade bra.
Så om du ser en vit varg i skogen, så var inte rädd.
Hon tar väl hand om dig.