Blodig - men lycklig.

Skriven av Victoria, 13 år från Värmland.

Jag kände hans varma fingrar mot såret på halsen. Hjärtat slog fortfare. Vad skulle jag säga om han frågade? Han rynkade ögonbrynen och följde det mån-formade såret.
- Vad hände? Viskade han och tittade mig i ögonen. Halsen knöt ihop sig, så jag harklade försiktigt innan jag kunde svara.
- Jag rev mig på... Äh, jag kommer inte ihåg, svarade jag. Han tog bort fingrarna och drog sig tillbaka i soffan.
- Vad är det? Frågade jag förbryllat. Han lyfte upp huvudet och tittade på mig med en min jag inte kunde läsa. Vad tänkte han på?
- Ärligt talat så vet jag inte, men du har förändrats så mycket. Ibland försvinner du bara, som när du var borta en hel vecka förra månaden. Och du vägrar att berätta någonting. Det är så himla svårt att vara din pojkvän ibland.
- Men skit i det då! Ingen har tvingat dig att vara min pojkvän, svarade jag surt, reste mig upp och gick ut. Ut från hans lilla hus och in i skogen.

- Kom, Aaron. Nu, skrek jag rakt ut. Jag visste att han hade hört mig om jag så hade viskat, men jag var för förbannad för det. Han skrattade lågt bakom mig.
- Jag orkar inte hålla det här hemligt mer nu! Skrek jag. Hans ansiktuttryck blev snabbt kallt och sorgset och jag ångrade direkt vad jag sagt. Han sprang runt mig och ställde sig framför mig, det tog inte ens en fjärdedels sekund.
- Vill du att jag ska gå igen? Hans röda ögon stirrade tomt på mig.
- Nej, stanna här. Vi måste snacka, sade jag tungt. Han lyfte upp mig i sina armar och vi flög genom skogen så fort att det blev svårt att andas med tanke på motkraften. När vi landade stog vi utanför en liten röd stuga. Han insåg fort att jag aldrig varit här förut.
- Ägarnas blod är mitt blod nu, sa han och log ursäktande. Han förde handen mot min hals och vred mitt huvud för att se på såret han hade orsakat. Minnesbilderna flög förbi i mitt huvud. Han hade inte orkat stå emot viljan att dricka mitt blod, och bet mig på halsen. Jag vet inte hur, men jag överlevde, och förblev människa.
- Aaron, du vet att jag vill vara vad du är, jag ber dig - gör det, sa jag och tog ett steg framåt, in i hans kalla armar.
- Du kommer ångra dig, Cornelia, svarade han och släppte taget om mig. Jag skakade envist på huvudet och tittade in i hans lysande ögon.
- Vill du bli en vampyr? En mördare? En blodsugare? Hans tonfall fick mig att rycka till. Humörsvängningar var svåra att vänja sig vid.
- Ja, viskade jag. Han tog ett steg framåt och tog ett fast grepp om mina armar. Mitt hjärta dunkade fortare, skulle han göra det nu? Han uppfattade den plötsliga rädslan och suckade.
- Det kommer inte funka... Jag klarar det inte.
- Jo! Insisterade jag.
- Ge mig en riktigt bra anledning, andades han.
- Jag dör hellre än förblir människa. Men allra helst vill jag vara en vampyr. Vacker, blek, snabb, stark.... Du fattar.
Han nickade och samlade sig innan han böjde sig över mig.
En plötslig smärta fick mig att spärra upp ögonen tillräckligt mycket för att de skulle hoppa ur. Ingen kunde beskriva känslan. Mina lungor funkade inte, de lyssnade inte på mig så jag kunde inte ta djupa andetag. Skogen omkring mig blev en endra grön sörja innan den blev svart.

Jag visste att jag var vaken, men jag ville inte öppna ögonen. Jag vågade inte titta. Smärtan hade inte släppt - allt brändes. Som att ta ett bad i en vulkan, och det tusen gånger om. Men jag kände mig ändå lugn. Jag visste vad jag var, en vampyr. Chocken som strömmade igenom min kalla kropp överväldigade mig och jag satte mig upp. Smärtan som följde fick mig att skrika högt.
- Cornelia? Cornelia! Lägg dig ner, snälla gör..... jag... dig...
Jag kunde nätt och jämnt höra rösten men inte mer. Jag visste inte vem den tillhörde eller vartifrån dem kom.
Det gick inte att sluta skrika, det var som att rösten hade hakat upp sig. Ett plötsligt mörker slöt sig omkring mig igen och jag tappade bort mig själv.

- Nu! Viskade Aaron och jag började springa. Det brände i halsen och jag längtade efter att få sätta tänderna i kvinnan som var 200 meter framför mig. Det tog mig knappt en sekund att komma fram. Jag tog tag i henne bakifrån och bet henne i halsen. Hennes blod sjöng i mina ådror, jag log för mig själv när jag såg henne ligga blodig på marken. Det var absurt, men jag var lycklig. Det var allt jag krävde. Han lade sin arm på min axel och flinade brett.
- Snyggt gjort, Cornelia, sa han. Jag nickade. Plötsligt hörde jag ett svagt hjärta bulta en dryg halvmil ifrån oss. Jag spärrade öronen och tittade frågande på Aaron.
- Ta honom du, sade han och log. Jag satte fart mot mannen. En dryg sekund senare insåg jag att han inte var ensam, han hade en hund med sig. Jag stannade stannde tvärt framför honom. Hans gröna ögon spärrades upp och hela hans kropp började skaka. Jag log stort och sprang runt honom. Det tog honom lång tid att vända sig om och min hals började bränna. Han gav ifrån sig ett skräckslaget stön.
- Vad vill du mig ? Viskade han. Rösten skar sig, och det påminde mig och min egen panik när Aaron försökte bita mig men inte klarade det.
- Jag gör det fort, jag lovar, svarade jag ärligt. Jag hoppade upp i luften och flög över honom till andra sidan ocg grap tag om honom i ett stålgrepp. Jag morrade dovt innan jag högg honom i strupen.

- Förvånansvärt bra jobbat, faktiskt, sade Aaron när vi stog inne i vårt nya hus på Alaska.
- Det var faktiskt inte så svårt, svarade jag med ett leende.
- Säkert, du vred huvudet av honom, det är inte alltid så lätt faktiskt, svarade han.
Vi hade varit på jakt. Inte den vanliga sortens jakt, vi hade jagat en vampyr som inkräktade på vårt område. Jag hade fått uppgiften att vrida huvudet av honom så att han skulle dö. Jag klarade det.
Han böjde sig mot mig och kysste mig mjukt. Mitt i allting log jag. Jag kunde inte hjälpa det, jag var så glad. För jag hade ändå alltid tyckt om Aaron, mer än som den bästa vän han alltid hade varit. Han avslutade tvärt kyssen och lyssnade efter ljud. Jag hörde det också, en stor grupp människor. Vi log mot varandra och satte fart mot människorna.