Det.

Skriven av Karin, 12 år från Varberg.

En kväll när jag satt med min familj i soffan och tittade på film såg jag en skugga i fönstret.
Jag blev både nyfiken och rädd när jag såg den, men nyfikenheten tog överhand.

Nästa dag gick jag ut med min telefon och startade filmfunktionen, ställde den på staketet utanför. Den hade bra sikt över fönstret.
Telefonen var vit, som snön ute, det gjorde att man inte såg den så bra.
Senare på kvällen gick jag ut och hämtade telefonen och stoppade filmningen.
Jag tittade igenom filmen flera gånger innan jag såg det, det som fick mig att rysa, det som gjorde att blodet frös till is. Det.
Jag satt som förstenad i ungefär en kvart innan jag kunde tänka klart igen.
Min mamma kom in och undrade varför jag inte hade somnat, men jag bara föste ut henne.


Jag tittade på filmen en extra gång för att se om mina ögon såg rätt, om min hjärna verkligen registrerade det, inte bara hittade på.
Den hade rätt, det fanns verkligen på filmen!
Jag försökte somna, men jag bara fortsatte att tänka på det.
Jag lyckade somna tillslut.
Min syster frågade: "Varför var det tänt inne hos dig halva natten?"

Jag svarade inte.
Jag smög ut till grannens vardagsrumsfönster och tittade in.
Det var där!
Det! Jag kunde inte förstå!
-"Det är HAN!"

HAN!!!!!!

OBS!
Påhittad.