Enhörningen

Skriven av Emma, 16 år från Stockholm.

I "Enhörningen" så kommer det att vara olika personer. Därav mig själv. Dessa personer är huvudpersoner i hela historian.
Mamma Carthrine, pappa Pär, lillebror Albin, lillesyster Elma och hennes tvillingsyster Vendela och även jag, Emma. Förlåt, om det blir otydlig då och då.

Skoldagarna segade sig fram. Äntiligen var skolan slut, och det var fredag! Jippi, fredagsmys!
Väskan slängde jag på axeln och jag sprang sådär fort som ingen orkar hänga med. Jag sprang rakt emot den röda skolbussen som stod och väntade. Lyckligtvis och vanligtvis så var det samma glada busschafför och jag var alltid först. Inuti bussen, så luktade det som ett lik låg och förmultnade under något säte.
Kevin, den snyggaste killen i hela skolan, steg på bussen och log mot mig. Jag blev varm i hela kroppen.
- Tja, Emma. Är det ledigt här? frågade han.
Jag lovade Sanna att hon skulle få sitta bredvid mig, fast å andra sidan så visste jag mycket om Kevins psykiska utbrott, som sker då och då. Varför skulle jag ens säga nej? Jag log mjukt mot honom, och jag svarade.
- Visst, det är ledigt, sa jag och makade på mig.
Jag såg genom bussens sidofönster och då fick jag se Sanna och den nya ´fräna´ tjejen Daphny, gå i armkrok.
Åh nej! tänkte jag skräckslaget. Tänk om Sanna får se mig sitta bredvid Kevin, men å andra sidan.. hon har ju Daphny!
Sanna och Daphny steg på bussen och letade ironiskt efter en ledig plats. Jag hörde mycket väl hur Sanna suckade och sa.
- Här finns det ju ingen plats alls.
I och för sig, så fanns det minst 13 platser kvar, men en ´speciell´ plats ska såklart dem där skrytmajorna ha. Som vanligt.
Efter några minuter, så kom resten av ´latmaskarna´ och även dem klev på bussen.

NÅGRA MINUTER SENARE..
Bussen stånkade igång och jag satt försiktigt på min mobil på tystläge.
Kevin såg på mig och sa tyst.
- Är du singel?
- Va? sa jag lite generat, och låtsades som att jag inte hörde Kevins exakta ord.
- Är du singel? sa han igen och jag såg på hans rödblossiga ansikte, hur han smått började bli irriterad på mig.
- Jo, på sätt och vis, sa jag och försökte bortförklara mig och glömma messengerkillen, som jag hade kontaktat för några månader. Tänk om Kevin ville bli tillsammans (ihop) med mig!
- På sätt och vis..? frågade Kevin och log retsamt mot mig.
Bussen saktade in vid simhallen och jag visste att Albin, min åttaårige lillebror snart skulle stiga på.
- Ja, det kan man väl säga, sa jag och log generat. En stund senare så bröt jag ut i en fnissattack.
Allas blickar riktades mot mig och jag skämdes något enormt. Här satt jag, och skolans snyggaste kille, och gjorde bort mig inför hela skolan, nä usch - så pinsamt!
Albin steg på bussen och letade roat efter en passande plats. Jag ville krympa och bli hur liten som helst, men Kevin vinkade mot Albin.
Kände min lillebror Albin, snyggingen Kevin? Men.. hur?
Som tur var, så skulle Kevin vänta ett samtal och det var det saken det.

HEMMA IGEN..
Jag och Albin steg ur bussen. Sanna och Kevin tjatade sig till att de skulle få följa med oss hem. Mamma skulle inte bli glad, det kan jag lova! Mamma satt vid matbordet, när vi kom hem och försökte lösa ett svårt korsord.
- Hej, mamma och pappa! ropade jag och Albin samtidigt.
- Hej, ungar, sa mamma. Pappa är på jobbet! ropade hon sedan.
Alla fyra sprang in i köket och mamma log mot oss alla. Kevin hälsade artigt och erkände blygt att han var ´psyskiskt störd´ på något sätt. Mamma skakade på huvuvdet och sa.
- Oftast, så skrämmer mammorna sina barn med sådant. Är du säker, vad du nu heter?
- Jag heter Kevin, han log lite smått. Mamma har inte skrämt mig med något sådant, jag lovar!
- Jaså, är du säker? sa mamma. Mamma retades säkert med Kevin, för att kunna testa honom.
Sanna och jag smög upp till mitt rum.

TRE MINUTER SENARE..
- Åh, så fint rum du har! utbrast Sanna.
- Tack, sa jag och log.
- Du.. började Sanna tyst. Om du ska skaffa en häst, vad skulle den då heta?
Jag funderade.
- Öhm, jag vet inte.. sa jag.
- Fundera! sa Sanna och stängde dörren om oss.
- Lycinda, kanske, sa jag och sken upp.
- Lycinda. Lycinda, vad fint!
Jag och Sanna log mot varandra.
Albin skulle visa Kevin mitt rum, men jag och Sanna ´stormade´ fram och höll i dörren, så pass hårt så ingen kunde komma in.
Sanna och jag satte oss i sängen och bytte samtalsämne till ´enhörningar´.
- Vet du, började Sanna otåligt, att det faktist finns enhörningar - på riktigt!
- Visst, jag tror dig, sa jag och började tappa tålmodet. Tala sanning, nu då!
- Okej. Min mormor berättade såhär, till mig när jag var så liten, så jag knappast kunde säga ´hej´ och jag minns de fortfarande! Såhär berättade hon.
´Sträck ut handen, en varm och dimmig sommarmorgon, mitt i ottan. Du ska ha en sockerbit i haden, helst kall. Om du hör förtvivlade gnäggningar, ´gnägga´ då tillbaka. Då finns enhörningen Enhörna och hennes syster..´ Sanna stannade upp.
- Enhörnas systers namn, minns jag tyvärr inte!
- Men fortsätt! sa jag och ville höra mer.
´..- på riktigt! Men om du bara hör hovars klapprande, ska du gå ut rakt i dimman och klappa en enhörning. Om du ser en kritvit enhörning i skogen Wqele´s glänta, gå då fram och rör lite tafatt vid enhörningens horn. Om den står i gläntan, så är det Enhörnas syster!´
Jag satt som alledes förstummad. Muntra fnissningar hördes från andra sidan utav dörren.
- Wow.. lät en imponerad röst.
Rösten tillhörde Kevin.
Dörren öppnades och in kom.. Kevin!

WQELE´S GLÄNTA, MIDNATT

Vid midnatt så smög alla fyra ut i skogen. Wqelegläntan låg fridfullt och dammade som vanligt.
- Här finns ju ingenti.. sa Kevin, men han avbröts av ett dovt gnäggande.
- Enhörningen! utbrast jag och Sanna samtidigt.
En skugga ifrån mörkret kom.
En enhörning stegade sig ur dimman och den gnäggade vackert.
Gnäggandet lät som en vacker melodi, spelad av den vackraste flöjten någonsin..
Alla satt som fastklistrade med blicken och såg förundrat på den vackra, vita enhörningen. Den första som gjorde något var jag. Jag frågade Kevin.
- Kevin, vart har du den kalla sockerbiten? frågade jag.
- Här, sa Kevin och lirkade fram den ur bakfickan.
Jag smög fram till den vita enhörningen. Hennes silvriga ögon iakttog mig, hela tiden.
- Här har du, din mäktige häst, sa jag och räckte fram handen.
Försiktigt så nappade enhörningen åt sig sockerbiten.

ETT ÅR SENARE..
Ett år senare, så hade jag lyckats fånga in enhörningen och döpt den till Lycinda.
- Lycinda, här kommer jag med vatten! varnade jag och klappade henne på bogen (hästens ´axel´).
Jag tog ut henne i stallgången och band upp henne. Jag putsade hennes hovar blanka och vackra. Flätade hennes man och svans. Lycindas gyllene horn glänste efter jag hade putsat det med fönsterputsmedel.
- Mamma! ropade jag och mamma kom på direkten. Kolla, nu hur hon renar vårat dricksvatten.
Lycinda doppade sitt horn i det smutsiga vattnet och direkt så blev det till en isbana. Sedan droppade det lite rent vatten, och i den andra sekunden så var hela vattnet renat från dem äckliga bacillerna.
- Oj, men se. Jag har en hingst! sa mamma och log.
- Men, åh mamma! Det borde vara Trollskogens son, Barkaby.
- Barkaby? sa mammma och såg frågande på mig. Vad sött namn, va!

YTTERLIGARE ETT ÅR SENARE..
Jag och Sanna hade blivit ovänner, men en sak gladde jag mig åt.
Lycinda hade fölat! Pappan är Barkaby. Charlie fick det lilla hingstfölet heta.

TACK FÖR DIN LÄSNING!

SLUT.. / Emma

ORDLISTA:
hingstföl = föl, hästens barn, hingst, pappa häst, häst av pojk/killkön.