Livet

Skriven av ormprinsessan, 15 år.

att leva är att dö gående, lika ointressant som att somna.

1997
en kärlekshistoria, kärlek, hat passion. Emma slog ut med armarna. detta var löjligt, idiotiskt. hon satt vid gungan, tog då och då sats med fötterna och tvingade sig framåt. men hennes entusiasm kvävdes av sandmolnet och hon bromsade upp, tittade ut genom lekparken och upp mot hennes egna fönster. vita gardiner vajade ut genom den öppna glasrutan. mammas ide, hon älskade vitt, vitt var rent, nytt, en slags paketlösning. blev aldrig omodernt. Emma var inte den skrikiga personen av sig, men idag hade hennes tankar sluppit ut på en mer okontrollerat sätt. hon hade kastat kuddar, slängt upp dörren och skrikit meddans hon sprungit nedför trapporna. löjligt, men ibland höll det inte. kärlek! hon tryckte på med fötterna, hennes vita skor prickade exakt i en torkad lerpöl och skopade upp en kaskad av mörkare torkad lera. hon hade hört mamma diskutera det med sarah och Alicia, hennes jämngamla kompisar. båda till viss del ointressanta, oälskade. Alicia med sitt toviga brunröda hår och inåtlutade ögon, Sarah med sina rödblommiga kinder och breda axlar.
" Kärlek är det som gör livet värt att leva.. "
" Jag vet inte.. " alla hade smågnagat och tjatat. Kärlek. löjligt. Emma tog sats igen. sköt ifrån med hela kroppen. landade på magen med en kvav duns och tappade andan. inte lika smärtsamt som när mamma sänkt rösten, mumlat.
" jag är inte säker på att jag älskar honom längre." då hade hon dunsat ner på golvet med en smärtsam duns. slutat andas. mamma hade hört henne. försökt förklara vad hon menade, de passade inte längre ihop.. löjligt! bråket hade börjat och nu satt hon i en tom lekpark.
'
att leva är som att dö stående, smärtsamt och hjärtslitande, lika tråkigt som att falla.