Var försiktig med det du önskar

Skriven av Flikkan, 11 år.

"Laura Stewart, varmt välkommen att gå upp på scenen! Laura ska sjunga 'i'm best' . En varm applåd till Laura, säger jag bara!" Rösten knastrade i högtalaren. Jag gick upp på scenen. Det pirrade i magen. Hur var det jag skulle sjunga? Jag log nervöst mot alla människor som satt i publiken, och öppnade munnen. Den var kruttorr. Så kom jag ihåg sången. "I can't love you, but i can hug and kiss you. My mum, my dad, i can't love my family. I love my boyfriend. Boyfriiieeend. I say; 'sorry'. But my family are my heart. I can break my heart, heart heart. I break break my heart", sjöng jag. Musiken klingade i takt. Som avslutning sjöng jag "and i break my family ..." tyst. Applåderna började. Det verkade som om dom inte ville ta slut. Tankarna skenade i mitt huvud. Det var alla personerna, dom älskade min röst, dom applåderade för mig, DOM! Mina föreldrar satt längst fram. "Nu tackar vi Laura för att hon framför allt vågade sjunga för oss idag, och att hon sjöng så vackert! Nästa deltagare är Jonte Svensson med låten 'I never love you'. Den har han skrivit själv, varsegod Jonte, varmt välkommen upp på scen!" knastrade det i högtalaren, åter igen. Jag log varmt mot publiken. Det här var bara början på en underbar karriär som sångerska. En fantastisk. Och det var jag som var den pupulära . . . Men hur skulle mitt liv se ut om jag inte blivit sångerska? Här kommer en liten snutt om hur jag trodde att det skulle se ut!
"Laura, lägg av att sms:a hela tiden! Vi är fattiga som det redan är! Lägg av!" vrålade min mamma i bilen. Jag satt och sms:ade min bästa kompis - Lauren Wilsen - som var kvar i New York. Nu skulle jag flytta till en ranch som mammas pojkvän ägde. Hästar! Hur skulle jag stå ut? Hästar så långt ögat nådde. Öken! Min lillebror - Sam Stewart - hållde på att spela mario cart i hans nintendo. "När är vi framme?" undrade jag, jag orkade inte att tjaffsa med min mamma just nu. "Om några timmar, om du vill kan vi stanna på macken här framme, om du vill ha något gott", svarade mamma. Utan att vänta på mitt svar, svängde hon in vid macken. Jag suckade. Nu fick jag lov att köpa någonting, annars skulle min mamma bli ledsen. "Vad vill du ha? Ta precis vad ni vill!" hojtade mamma. Min lillebror raffsade åt sig MYCKET lösgodis, och det gjorde jag med. Mamma tog också lösgodis. När vi satt i bilen gämförde vi våra godisar, skrattade och flummade till oss lite. "Mmm, salt laktritsen var god! Tog du inga Sam? Synd!" skrattade mamma. "Men jag tog några, och dom var jättegoda!" sa jag. "Dom här grodorna, kvack kvack!" skrattade mamma. När vi äntligen var framme, vaknade jag upp. Jag stod på scenen. Var jag tillbaks nu? Till scenen? "Buuuuhhh!" skrek publiken. Ödet lyssnade på min önskning. Jag ville se hur mitt liv såg ut om jag inte sjungit så bra, och nu fick jag det. Men jag skulle inte få någon dröm om det - nej jag skulle få ett helt liv om det. Var försiktig med det du önskar - önskan kan falla in.