En Dikt

Jag vaknar en dag, och tårarna bränner. Dumma sjukdom, vet du hur jag känner? Jag är sliten och svag, ensam natt och dag. När denna dumma sjukdom föddes fick min kompis den, när jag det fick veta grät jag sen... Vi var skilt, min bästis och jag, i månader och varenda dag. Den ända jag fick träffa var ensam heten, på den farliga ensamhets planeten. Mitt hjärta stannade och gick itu, för att så länge varit ensamt, och det vet också du... För när vi träffades ett halvår senare jag hörde dig berätta, om ensamhetens farliga planet, och jag svarade snabbt jag vet. För vi är som tvillingar och bästisar på en och samma gång, för dig jag tillochmed hittade p åen sång. Vi träffade varann på första dagen du föddes och kom världen, och då började den långa färden. Nu vet jag att, var du en är, alla minnen mitt hjärta alltid bär.