Landet långt bortom berget Tillur.

Skriven av Cecilia, 15 år från Västerås.

Det var en gång en prinsessa med det vackraste guldrödskimrande lockar man kan tänka sig. Alla i hela kungariket var stormförtjusta i henne. Hon var sällan ledsen men ibland när hon gick ut i den lilla staden och såg fattigdomen grät hon några tårar. När hon grät så trillade pärlor nedför hennes söta fräkniga kinder och genast samlade hon upp dem och gav till de fattiga.
Så kom den dagen när man behövde hitta en prins som kunde gifta sig med prinsessan. Det kom unga ståtliga män ridandes till slottet från rikets alla hörn. Prinsessan lyssnade på alla frierier men kunde i sanningens namn inte hitta någon som hon ville gifta sig med.

En ung man på andra sidan berget Tillur hade hört talas om prinsessans vackra yttre och inre. Han bestämde sig för att klättra upp för berget och sedan ned på andra sidan för att komma till slottet och fria till den vackra prinsessan.
På natten hände någonting som inte fick hända. Bergtrollet i berget Tillur hade vaknat och med stora jättesteg i skydd av natten kidnappat den lilla prinsessan. Prinsessan lade han över axeln och gick med ännu större kliv tillbaka till berget Tillur. I början av den vingliga färden vädjade prinsessan till bergatrollet men nej han lyssnade inte på det örat. Då föll prinsessan ut i gråt och stora pärlor rullade ned på bergatrollets rygg och ned på marken.
Den unge man som klättrat upp och nedför berget Tillur hade hunnit fram till skogsbrynet där han kunde se slottet och just som han vandrade vidare stod en räv framför honom.

”Hej” sade räven. Prinsen blev förvånad. Han hade aldrig hört talas om rävar som pratar. Men tillslut fick han fram ett hej.


”Vart ska du?” frågade räven till den unge mannen.

”Jag ska gå och fria till prinsessan!” svarade han.

Räven berättade då att han sett bergatrollet gå med prinsessan över axeln men att han inte såg var trollet tog vägen.
”Jag måste hitta och rädda henne!” sa då den unge mannen. Då mindes räven något viktigt om bergatrollet
”Om du går bort till ängen och plockar den allra största vallmoblomman du kan hitta och får bergatrollet att lukta på den så sover han i ett tusen år.
Prinsen skyndade sig iväg till ängen. På ängen plockade han den största vallmoblomman han kunde hitta och vände åter mot berget Tillur.
Det dröjde inte länge till det att han såg glimmande vita pärlor på marken. Han kunde följa dem ända fram till en vacker sjö med ett vattenfall men där slutade spåret. Den unge mannen simmade i väg till vattenfallet med vallmoblomman uppsträckt ur vattnet. När han var vid vattenfallet märkte han att det fanns en glipa där han kunde ta sig in. När han kom in mötte honom en storslagen syn en stor grotta med vackra gröna smaragder utmed väggarna och längst fram i salen stod en enorm stol gjord av guld och prydd med diamanter.
Han såg inte bergatrollet men lade i från sig vallmoblomman på stolen. Plötsligt hörde han ljud. Det var bergatrollet som kom in under vattenfallet. Den unge mannen gömde sig bakom stolen. Bergatrollet skakade av sig vattnet och gick grymtande fram till sin stol. Just som han skulle sätta sig såg han den stora vallmoblomman, satte sig ned och luktade på den. Nu sov bergatrollet precis som räven sade.
Den unge mannen började leta i alla de andra bergsrummen efter prinsessan och han fann henne sovandes på ett björnskinn. Han puttade lite försiktigt på henne och hon blev stormande glad när hon fick veta hur den unge mannen fått bergatrollet att sova.
De gick tillsammans hand i hand ut ur grottan och simmade över den lilla sjön. Sedan plockade de upp prinsessans alla pärlor på vägen tillbaka till slottet.
Väl på slottet blev kungen så lycklig att han lovade den unge mannen halva sitt kungarike. Men den unge mannen bara log och sa:
”Jag nöjer mig med prinsessans hand!”
Prinsessan blev sprudlande glad. Det ställdes till med ett stort bröllop som varade i tre dagar. Så levde de lyckliga i alla sina dar.