Sällan faller löven

Solens strålar ibland, värms av människans röst
Och vinden viskar stanna!, letar efter tröst.
Snart så gråter himlen, märkt av tidens tand
För sällan faller löven som vågor slukar land.

Sakta får jag minnas sorgens vita hinna.
De drömmar jag byggt upp går ej mer att finna.
En vägg av levnadsvånda, den river oss itu
Och sällan faller löven, som stjärnorna nu.

Jag älskar dig, sa jag till dig med stort bevåg
Den dagen lyste solen, det kommer jag ihåg.
Men jag hoppades för mycket, du sa till mig att gå.
Sällan faller löven, som mina tårar just då.

Dagarna blev år, mina drömmar blev till stoft
För alltid ska jag minnas din sammetslena doft
Du gav mig ständig tystnad, mitt hjärta slog för fort
Men sällan faller löven, de enda av sin sort.

Mitt liv blev verkligt då, när du stod vid min sida
Men sorgen tog min hand, lät mig ständigt lida.
Jag trodde jag förstod, gömde mitt svidande minne
Sällan faller löven, som modet i mitt sinne.

Jag kommer aldrig glömma djupet av ditt svar
Ständigt river såren, smärtan sitter kvar.
Jag trodde på en framtid, spontan, och impulsiv
Och ändå faller löven, likt löven i mitt liv.