När stormen lagt sig

Skriven av ebbiizz, 12 år.

Där ute svävar en svart fågel. Den kämpar för att inte blåsa bort i den starka vinden. Man kan undra vad den tänker. Kanske tänker den: Vad härligt med luft under vingarna! Eller kanske: Måste det blåsa så mycket just idag?

Personligen skulle jag nog, om jag var en fågel, tänka något i stil med: Varför måste jag flyga? Kan jag inte få sitta där nere på jorden i ett varmt, ljust klassrum och lära mig vettigare saker än hur man flyger i halv storm?

Inne i klassrummet på jorden satt Emilia och försökte bita tyst på sin penna, men hur hon ansträngde sig så lät det lite för mycket. Hennes bänkkamrat skruvade på sig och vände sig till slut mot henne.
- Det räcker, kan du inte hålla still den där pennan? Förresten är det
ofräscht. Emilia tog pennan ur munnen, knep ihop läpparna så hårt hon kunde och satte sig på sina händer för att pennan inte skulle få fler bitmärken den lektionen. Efter en stund tuggade hon ändå på pennan helt febrilt och väldigt högljutt. Bildläraren som tydligen försökte rita en buss vände sig om och såg strängt på henne. Emilia rodnade och tog generat ut pennan från munnen. Läraren skakade på huvudet. Hon hade nog aldrig haft en värre elev trodde hon. Det var inte det att hon målade dåligt, nej Emilia målade hyfsat, men om hon bara kunde sitta rakt fram och se på tavlan som alla de andra barnen.

Emilia sneglade ut genom fönstret. Hon visste att hon inte fick, men hon var så uttråkad. Och så ledsen. Om hon bara kunde vara lika lydig som de andra barnen, så normal som de. Men nu satt hon här, ensam, och på rasten skulle alla andra rusa till sina kompisar utom hon. Hon hade inga. Ute var det grått och blåsigt. Det hade börja regna. Typiskt, hon som varken hade paraply eller regnjacka, hon som nu skulle tvingas gå två kilometer i ösregn, helt ensam och genomblöt. Om hon bara fick träffa någon glad! Då såg hon fågeln. Och när hon såg den så tyckte hon sig se sig själv, en fågel som stretade mot vinden, ensam men stark. Ibland tog vinden tag i henne och hon drogs hårdhänt bakåt men snart var hon uppe igen och svävade.
Lektionen var slut. Hon hade inte målat någonting, men var ganska nöjd ändå. Eleverna knuffade sig ut i korridoren och Emilia hamnade sist som vanligt. När hon till sist kom ut sprang hon snabbt till Granen för att inte bli blöt. Uppe, i himlen, svävade fågeln fortfarande.
- När stormen lagt sig blir allt bra igen, viskade Emilia, både till fågeln och till sig själv.