Att hantera sorgen efter någon man älskar

Skriven av Ida , 15 år.

Jag stängde igen skåpet hårdare än nödvändigt och mötte några förundrande blickar. Jag gillade inte uppmärksamheten, men på något sätt var den oundviklig.
Kanske var det bara hur folk i staden hanterade allt, istället för att gå omvägar runt mig, väntade de på att jag skulle bryta ihop och söka mig till dem. Känslan var bisarr, iallafall för mig. Jag var inte mycket för att prata, eftersom det aldrig tycktes finnas något att prata om, bara iskall tystnad som sökte sig runt orden, kvävde dem från någon verklig mening. Kanske skulle denna övervakning försvinna om jag gav dem tid. Det var en alldeles för liten ö, och att mamma valt att flytta hit trots att hon visste vad som låg närmast i framtiden var oroväckande. Var hon i ett sådant behov att mänsklig tröst att hon sökte sig till den minsta och mest ihopträngda folkmassan hon kunde hitta för att hitta den. Eller trodde hon att folk var upplagda som kyliga och inte speciellt medlidande, så att hon aldrig skulle tvingas ta upp det igen. Det var länge sedan jag slutat orka bry migom det faktum att mamma var urdålig på att dömma människor. Det var ingenting som ingen redan visste i våra närmaste kretsar, eftersom bara en urusel människokännare skulle så mycket som titta åt min fars håll. Hon såg någonting gott i de onda och något ont i de goda.
För att vara en sådan liten stad fanns det massor med olika människor omkring, vilket var speciellt tydligt här omkring. Jag antar att jag inte borde ha blivit förvånad, men det var jag. Häromkring var det viktigt med utseende, trots att de fortfarande var inne på tradition att man var tvungen att gifta sig innan man skaffade barn, och alla över 18 jobbade på samma fabrik. Men hur ungdomarna än klädde sig var det deras beteende, och hur deras reaktioner var skrämande lika från de mesta.
" Stella. " Mamma hade valt att döpa mig efter en sagobok om en prinsessa, som hon brukade läsa för mig. Jag avskydde det, men ingen tonåring gillade sitt namn. En del av talesättet, man vill ha vad man inte kan få, som faktiskt fungerade. Kaera lutade sig mot skåpet med en cigarett i handen, vilket var en ironi som inte inefattade hennes kläder. Några skåp bort kunde jag skymta en " Rökning förbjuden " Skylt och visste att hon var medveten om den. En hård regelbrytare, det var en otroligt dålig klyscha. Alla skolor hade dem, Kaera hade bara fårmågan att inte komma överens med någon. Hon var så odräglig att de mörkaste av mörkaste kastat ut henne.
" Det är rökningsförbud. " Sa jag och tog mina språkböcker, Mamma var språklärare, vilket kunde förklara att flickan jag var döpt efter var spansk. Stella Maria, den gudomliga och rättvisa. Jag hade inte mycket av den tolkningen. Kaera skrattade, men eftersom klockan redan ringt in var det ingen som hörde. Jag började gå och hon följde efter med små steg som inte passade ihop. Även om jag satsade på att inte döma någon var det svårt med Kaera, hon var nämligen oftast dåligare än folk dömde henne, vilket också var ganska otroligt.
" Bryr du dig om jag röker? " Sa hon torrt och drog ett bloss. Jag passerade skylten.
" Nej, men du skulle inte vilja träffa på Mayor just nu, hans straff är rätt hårda. " Kaera drog ett till bloss och skrattade.
" Har du råkat i knipa, det har jag svårt att tro. "
" Min mamma också, och hon känner mig bättre än dig. " Jag förstod inte varför hon envisades med att prata. Kaera var inte den bästa att leda ett samtal, och hennes ord virvlade omkring i luften likt döda flugor. Kanske, om jag var det minsta lik henne hade jag kunnat förstå hennes vrickade och barnsliga humor, men det var jag inte.
" Jag hörde om din syster. " Sa hon tillsist. Jag stannade, mest för att jag inte orkade gå i hennes sällskap.
" Kul, så folk berättar saker för dig nu. " Sa jag och väntade till hennes lilla meningslösa utbrott. Hon skulle skrika i några minuter och sedan, för guds skull, kanske lämna mig ifred. Kaera slängde cigaretten på marken innan hon stampade på den.
" Det behöver de inte, rykten färdas snabbare än ljudet. "
" Intressant, jag tror aldrig jag läste det i tidningen. " Sa jag sarkastiskt. Jag hade inte tänkt ödsla dagen på att höra Kaera nedvärdera min syster.
" Vill du någonting? " sa jag när Kaera inte svarade. Hon ryckte på axlarna.
" Det beror på... " Hon tog upp någonting ur en påse och släppte den i min hand, en enkel armbandskedja. Det tog en stund innan jag insåg att någon målat den blå, precis som Catheline brukade göra.
" Det var din systers. " sa hon som om jag inte förstått det. Jag tittade upp mot henne.
" jag vet, hon grät i en vecka över att någon tog det. " sa jag iskallt innan jag räckte tillbaka armbandet. Kaera höjde ögonbrynet.
" Det är ditt. "
" Nej, det var min systers. Och det sista jag behöver är en tröstsak från dig. " Jag vände mig om och kände mina kinder bränna när jag passerade en papperskorg. armbandet rasslade när de nådde botten och jag öppnade dörren. Det var försent att ändra på någonting nu, folk kunde inte ändras, speciellt inte Kaera. Hennes sinne var för förorenat.
Efter lektionen var inte Kaera i skolan, och jag brydde mig inte. Spanskan hade gått långsamt, och Latin hade den mest ointressantaste föreläsningen som någonsin förekommit i modern historia. Men jag glömde bort Catheline, och det var väl själva grejen, antog jag.
" Stella, hänger du med mig hem till mig och hittar på något? "
" Jag tror inte det Crash. " Sa jag och slängde in mina böcker, det var det enda jag gjorde nu förtiden. Tog ut och slängde in böckerna, gick på lektionerna och läste historia innan jag la mig. avrättelser, död och sjukdomar, 1600 talet var den bästa tolkningen av mitt liv.
Crash var en normalstor kille med stylat hår som ett piggsvin och t-shirts i mångfall.
" Du går inte ut så mycket,va? " Sa han. Jag ryckte på axlarna.
" Visst, men inte med dig. " Sa jag allvarligt och såg hans förvånade min. Han borde ha blivit bra på nekanden vid det här laget men tydligen inte. Vissa lär sig inte av sina misstag.
" Jag hörde att Kaera pratade med dig. " sa han och skrattade. " pratade ni om något intressant. " Jag ville inte längre, idioter som Crash som aldrig läst något i hela sitt liv och odrägliga drägg som Kaera som aldrig gjort någonting för någon i hela sitt liv. Jag fick ett utbrott.
" Om dig, om hur patetisk du var när du försöke bjuda ut henne under sommarlovet. " Jag stannade inte kvar för att se hur hans reaktion blev, jag kunde gissa. Mamma var hemma när jag kom hem, hon stod vid köket och försökte dölja sina tårar.
" Hur gick det i skolan idag? " sa hon försiktigt och snöt sig. Jag svarade henne inte utan gick upp på mitt rum och smällde igen dörren.
Inkompetenta idioter, jag levde i en värld av fullständiga galningar. Ungdomar med hjärna som valnötter och vuxna som skulle gifta sig med sitt jobb. Var det ingen annan som förstod hur meningslöst det var?