Elisabeths hämnd

Skriven av Vanja, 10 år från Sandhem, Sverige.

Jag stod på berget och såg ner i avgrunden.
Regnet piskade i ansiktet.
Det var kallt och väldigt mörkt. Ingen fanns här.
Övergiven av alla.
Mina fantasier försvinner och jag märker att jag står i skolans klätterställning. Det duggregnar och skolan är slut för länge sedan. Jag minns att jag ringde upp mina föräldrar och sa att jag tar en långpromenad. Jag ville vara ifred. Jag ser på mitt armbandsur och det är halv fyra. Vi slutade halv två.
Det enda jag vill är att någon ska förstå mig.
När jag tänker på min vän kommer jag upp till berget.
Det är konstigt. Men ändå. Jag har alltid drömmar om att det var mitt fel. Det där hemska som hände.
Min bästa vän och jag var ute och cyklade. Jag förslog att vi skulle åka en bit in i skogen. Min bästis tyckte det var en bra idé. Vi cyklade ikapp. Min bästis körde på en rot och flög av med huvudet före. Jag ringde ambulansen med hennes mobil.hon fick nån slags hjärnskakning av värre sort.
Hon ligger på sjukhus. Det var tre veckor sedan.
Berget som jag står på är byggt av mina sorger. Mina dumheter. Min bästis. jag börjar gå hemmåt med benen släpande i marken. Elisabeth, tänker jag plötsligt.
Berget är tillbaka. Det är högre, läskigare, och värre.
- Nej! Neeeeeeeej! skriker jag. Jag vet plötsligt att jag är fast här för alltid. För evigt. Jag kommer dö. Jag tittar bakom mig.
Där står Elisabeth. Hon har blod på huvudet och ler elakt.
Hon går mot mig.
- Det var ditt fel, väser hon och jag känner hur berget växer under mig.
- Det var ditt fel och nu ska jag hämnas... vem vet om jag blir bra... väser Elisabeth med rosslig röst.
Hon går mot mig och jag vaklar bakåt.
- Nej. nej Elisabeth, snälla! snyftar jag när jag känner att jag står på kanten av klippan. Elisabeth går fram till mig. Hennes andedräkt luktar dött.
- Du kan inget göra... du är i mitt våld nu... här finns bara vi...
- Var är vi? flämtar jag.
- I landet bortom glädjen... här finns det varken liv eller död... men här lever dom bortgångna...
- Elisabeth... är du... är jag... är vi...
- Döda? Nej, då, inte jag, inte... men duuuuuu!!! ropar Elisabeth och putar ner mig i den mörka avgrunden.
Det sista jag hör är ett blodisande skratt.