Försvunnen

Jag brukade försöka få ögonkontakt
En dag fick jag det
Jag brukade önska
En dag hände det
Jag behövde inte önska längre
Du kom till mig
Jag slapp
Allt blev bra.
Sen lade du händerna över mina ögon
Sa "Överraskning!" och kysste mig på kinden
Då vände jag mig om och vi kysstes.
Varje dag var det så.
Jämt och alltid.
Och vi sa att alltid, forever, ska det va så här.
Imperfektum.
Bara imperfektum.
Tyvärr.
Det va bara så här ett tag
Vet inte hur länge
Det kändes långt då,
Nu känns det kort.
En dag slutade du.
Jag gick fram till dig, kramades
Det var då.
Du knuffade undan mig!
Hade visst bråttom till en lektion.
Hela tiden.
Du slutade svara på smsen,
Slutade chatta,
Ringde aldrig, svarade inte,
Mobil, Hemtelefon, skype,
Allt verkade sönder, trasigt.
Som jag.
Jag blev trasig, är fortfarande inte lagad.
Sen kom det.
Gråten, tårarna, desperata inspelningar på mobilsvararen,
Som du säkert aldrig lyssnade av.
Tillslut blev det slut,
Kortsagt.
Det var jag som gjorde det.
Skickade ett brev med en kort text.
"Det är slut, för du är borta."
Det var du.
Helt försvunnen.
Två veckor senare kom du fram till mig.
"Jag är ledsen, jag älskar dig!"
Då knuffade jag dig i bröstet så du föll.
"Bråttom till lektionen!"
Det har jag alltid.
För jag orkar inte möta dig,
Är kär men vill inte bli ihop igen.
För nu vet jag hur det blir,
Och för mig kommer du alltid att vara borta.
Gone.
Avstånd.
Distans.
Det finns så många ord för det.
Borta.
Forever.
Försvunnen föralltid...