Kom och ta mig

Skriven av Maja och Tilde Larsson, 11 år från Trelleborg.

Jag låg i sängen som vanligt. Jag orkade inte göra någonting. Mamma kom in med medicinen. Det gjorde hon en gång i timmen. Sedan skyndade hon sig ut igen. Jag fick åka till sjukhuset en gång i veckan och då hade alla i bilen gasmask på sig. det kändes jobbigt när ingen ville vara med mig. Alla sa till mamma och pappa:
"Nu har hon blivit galen!"
Det sa dem för att jag pratade med mina gosedjur och mig själv. Jag hade till och med hittat på en låtsaskompis. En som inte brydde sig om om hon också blev lika sjuk som jag. En som alltid satt vid sängkanten och pratade med mig.

En natt vaknade jag och kände att jag inte hade långt kvar att leva. Jag kallade försiktigt på Emma, kompisen som inte brydde sig om att hon andades samma luft som jag. Hon satte sig på sängkanten och började prata med mig.
"Alla kommer att dö någon gång!", tröstade hon mig.
"Men jag vill inte dö först!", grät jag och hoppades att mamma och pappa skulle ta sitt förnuft till fånga och komma in och prata med mig. Ibland räckte det inte med Emma. Vi satt och pratade en lång stund innan jag sa till Emma:
"Jag är trött. God natt!"
Då somnade Emma också. Jag bestämde mig för att prata med mamma i morgon när hon kom med medicinen.

"Mamma, kan jag få en kram?", undrade jag försiktigt när mamma kom med medicinen. Jag såg hur hon riktigt ryggade tillbaka.
"Varför det? Ta ett av dina gosedjur istället. Eller kalla på den där Emma.", sa hon bara. jag kände då hur det hettade till om kinderna.
"Mamma", sa jag argt. "Jag är dödligt sjuk. Jag vet att du kan bli smittad. Men jag lever knappt en månad till och har inte fått en varm kram på över fyra år!"
Jag kände hur tårarna strömmade ner för mina bleka kinder. Jag såg hur mamma tyckte synd om mig men kunde inte riktigt bestäma sig om hon skulle krama mig eller inte. Till min stora förfäran ställde hon medicinen på nattduksbordet och gick. Jag kallade på Emma och började gråta ännu mera. jag fick en hostattack och kände ännu mer att jag inte skulle finnas här nästa månad. Jag spottade ut blodklumpen i en hink med säkert tjugo likadana. Då öppnades dörren och mamma kom in med en gasmask på sig, satte sig på sängkanten och kramade om mig. Länge satt hon bara där och kramade mig. Det tog lång tid innan jag fattade vad hon gjorde och vad som hade hänt. Sedan gick hon igen.

Den natten sov jag djupare och längre än någon annan människa i huste och i hela världen.

Jag vaknade tre veckor senare i Helvetet. I en strömm av spöken. Jag skerk på hjälp men ingen hörde mig. Alla andra spöken tittade på mig och sa:
"Den nya själen har kommit!", sa en själ.
"Visa henne!", sa en annan.
Jag kände hur jag lyftes upp och plötsligt såg jag mig själv ligga där i sängen som vanligt och inte orka göra någonting alls.....


SLUT!!