När allting rasar

Skriven av ....

Den kladdiga mascaran såg ful ut. Mitt ansikte var fullt av finnar. En finne var blodröd och kliade. Min kompis Maria gick bakom ryggen på mig. Jag visste det. Jag hade sett henne.
Hon ljög om mitt utseende, exakt som alla andra. Allan, min bror, hade inga problem alls. Han var som han var och ingen klagade någonsin på honom. Varje dag när jag kom hem ifrån skolan så slog min mamma mig i magen tills jag låg och kämpade för att få luft.
- Om du kommer sent hem en gång till så dödar jag dig! säger hon alltid, men ingenting händer.
Absolut ingenting. Varför ska jag oroa mig i onödan? Hon kommer ändå inte döda mig. Förhoppningsvis hinner jag leva i ett halvår till, bara inte Marias nya gäng tar livet av mig. Om jag själv inte gör det först.
När allting rasar finns det bara mörker, inget mer än så. När korthuset rasar finns det spillror. Och sprickor.
Vi alla är en pusselbit i pusslet, vi har bara inte insett det förrän pusslet är färdigt.