Månskensflickan

Skriven av Tindra, 11 år.

Dunk. Dunk.

Det är fortfarande någon utanför dörren. Låt mig vara! tänker hon. Hennes månskensbleka hår ligger som en gloria kring hennes huvud. Varför kan ni inte bara låta mig vara!

Hon önskar att hon kunde skrika. Skrika rakt ut och få vara ifred. Hon trodde det skulle bli bättre när hon flyttade, från storstaden till en fiskeby. Mamma sa att det skulle bli bättre. Men så blev det inte. Hon är trött och stirrar förstrött mot fönstret, rullgardinen är nerdragen. Hon vågar inte öppna. I Nattlandet finns alla slags oknytt.

Nattlandet är en magisk värld. Skuggorna regerar där. Det finns alver, féer, troll, jättar och drakar där. Bland alla andra nattvarelser.

Mamma hör inte hemma här. Men när Skuggorna hämtade hennes dotter följde hon med. Jag kan inte lämna Månflickan på en sån plats. Månflickan! hon kan inte låta bli att fnysa. Varför kallar mamma henne det förtfarande? Varför är jag stum?

Det finns många frågor som behöver svar.
En av dem är varför hon aldrig får vara i fred! De där `Dunk-´ljuden är en av sakerna.

Varför kunde inte hon få vara en vanlig tjej som levde sitt liv i Malmö, som kunde tala och inte hade månsken i ögonen!

Måste hon vara Skuggornas Barn?!

Hon ska bli Månsångare, det är redan bestämt. Hon ska sjunga månen över natten, trots att hon inte kan prata! Varför kan inte hon få välja jobb som kompisarna i Malmö? Det är en av alla nackdelar i Nattlandet!

Hon blir tvungen att öppna fönstret för att inte få migrän! Rullgardinen rullas upp och släpper in ännu mer månsken i tornrummet. En skugga!

Denna Skuggan har långt grått hår och en skinande mantel. Det är en kvinnlig Skugga. Hon harklar sig.
"Jättarna har intagit Månark!" vrålar Skuggan.
Åh Nej! Mamma är i Månark! tänker hon. Plus ,Att månkvinnan bor där, och om Månark fallit, föll hon också. Annars skulle Månark vara ointagligt...

"Vilket innebär att ni måste upp till månen . . . "
och inte få veta om mamma levde? ALDRIG! Och leva mitt liv med månen och ...

"Det är ditt öde..."
Öde. Hon avskyr det ordet. Det är ditt öde... Öde. Öde. Öde, öde öde ödeödeödeödeödeödeödeödeödeödeödeödeöde

Månens sken fyllde hennes magra kropp. Det glänste och skimrade. Och var så vackert. Man kunde inte sluta se på det. Det var så vackert. Så andlöst vackert . . .
Man kunde inte ana hur olycklig hon varit. Innan hon lät månen uppsluka hennes själ . . . Och hon månens . . .
Men nu var hon lycklig ... Det fanns inte mer för henne ...
. . . inget mer än Månen . . .