En hemlig beundrare

Skriven av Jenny, 12 år från men hemligt O.O'.

Jag öppnade brevet som jag fick tidigare... jag hade inte vågat öppna det på skolan. Jag drar sakta upp pappret från det blå kuvertet och vecklar upp det. Det står:

''Hej Alexandra. Jag ville bara berätta för dig... att jag gillar dig.
Jag vet inte vad de andra har emot dig, du är söt, snäll och ditt leende är det vackraste jag sett. Även om jag inte får se det så ofta. Det kanske känns konstigt för dig. Men snälla, möt mig vid skolan kl. 19.00.''

// Din hemliga beundrare

Det hela verkade inte så troligt. En beundrare? Jag? Varför skulle jag tro på det om jag hört i 5 år att jag är fet, att mitt hår är fett och slitet, att mina kläder är det fulaste de någonsin sett, att jag borde gå och dö? Jag har hört allt det här så många gånger att jag numera tror på det själv. Men... en hemlig beundrare? Jag kanske borde gå och kolla i alla fall...hm... jag bestämmer mig för att gå. På ett sätt har jag inget att förlora. Jag är 14, och har aldrig ens pratat med en kille. Om man inte räknar med dagis vill säga. när klockan är 18.30 tar jag på mig min ljusblåa jacka, svarta mössa och gråa fingervantar. Det är höst och ganska kallt ute. Jag brukar inte sminka mig, men jag drog ändå på mig lite mascara, vilket som ändå troligen kommer vara ganska bortkastat. Jag tar skogsvägen till skolan. klockan är nu 18.57. Jag gömmer mig bland några buskar och kikar mot huvudentrén, ingen där än. Tiden går väldigt sakta, men innan jag vet det är klockan 19.01, men jag ser ändå ingen. Men..vänta...Nu ser jag någon... jag ser på kroppsbyggnaden att det är en kille, han är ganska lång. Men mer än så ser jag inte. Han ställer sig vid på andra steget i trappan, och lutar sig mot stenräcket. Jag funderar ett litet tag, men bestämmer mig sedan för att gå fram. Jag går lugnt och tyst. när jag är ungefär 9 meter ifrån honom, så upptäcker han mig. Jag tror han ler, men det är ganska svårt att se. ''Hej.'' säger jag blygt, när jag väl kommit fram till honom. Nu ler han i alla fall och ger ett glatt ''hej'' tillbaks. ''Så, du kom..'' säger han med ett snett, blygt leende. Det ändå jag tänker på är hans leende. ''Ehm, ja. Så.. du är min typ...''hemliga beundrare?'' säger jag och tittar försiktigt på honom. ''Hahah, ja. Det kanske låter lite fånigt...'' ''Nej.'' Säger jag korthugget.
'' Eh, det var bara gulligt'' tillägger jag och skrattar till lite. ''Jaha... men så du vet, så tycker jag verkligen det. att du är vacker.'' Jag rycker till.''Vacker?'' han hade bara skrivit söt, vacker har väl ändå en helt annan mening. Eller är det bara jag som överanalyserar saker här? ''Det är ganska svårt att tro, jag har faktiskt aldrig hört någon säga så till mig'' säger jag, och jag försöker hålla mig från att gråta. ''Oj förresten, du vet kanske inte vad jag heter eller vem jag är...?'' ''Nä..det gör jag faktiskt inte..''. Jag känner mig pinsam som inte har nån aning om vem jag pratar med. ''Jag heter Johan, men mina kompisar kallar mig oftast för Josse. Och jag går i 9B.'' Säger han...och nu kommer jag på, det är han som alltid stirrar på mig på det där konstiga sättet i matsalen... det är ett konstigt sätt för mig, eftersom att ingen någonsin tittat på mig på det viset. Om man nu sett mig överhuvudtaget. ''Så, vill du kanske göra någonting med mig på fredag? Eller är du upptagen?'' Det lät väldigt dumt när han sa det, att jag skulle vara upptagen. Det har jag inte varit på många år. '' Nä, det är nog inget speciellt'' säger jag för att inte verka för upphetsad. Även om det är precis vad jag är. '' Men, kan jag komma till dig klockan..7? Så hittar vi på något.'' Han ler sitt nog allra gulligaste leende, och jag smälter nästan. ''Eh, ja,ehm,aa, det blir bra'' säger jag och ger honom ett kort leende. ''Men jag måste nog gå hem nu.'' ''Oj ja, såklart. Vi ses!'' ''Ja.hejdå.''

Dagarna flyger förbi, från en vanlig tisdag, är det helt plötsligt fredag. Jag har inte tänkt på alla fula ord som har sagts på hela veckan, bara tänkt på Johan och på fredag. Jag vet inte vad jag ska ha på mig för kläder, eller om jag ska göra något med håret när fredag väl är kommen. Fast det är nog ändå inte mitt största problem. Tillslut bestämmer jag mig ändå för att par mörka jeans som jag troligen aldrig haft förut, och ett svart linne med en olivgrön kofta över. Jag sätter på mig lite mascara och flätar håret. När jag kommer ner för att ta på mig yttekläderna så sitter mamma i köket och dricker té. ''Och var ska du?'' ''Ehm, jag tänkte gå på bio. Kände att jag behöver komma ut lite.'' ''Ska du med någon?'' ''Nej. själv'' Det är det enda jag säger, sen bara sliter jag på mig kläderna och går ut. Jag väntar precis vid utfarten. Sen kommer han. På en moped. Jag blir förvånad, eftersom att jag inte tänkt en endaste tanke på att han kanske har en moped. Han tar av sig hjälmen och ruskar lite på huvudet för att fixa håret. ''Hej!'' ''Hejsan'' Jag känner mig väldigt blyg. ''Här'' Han ger mig hjälmen och jag tar på mig den. Jag fnissar till lite. Han klappar lätt på platsen bakom honom, och jag sätter mig ner. ''Håll i dig!'' Säger han, och innan jag vet ordet av så är vi på väg in mot stan. Jag kramar hårt om hans midja, och jag känner mig trygg. Kanske finns det nån för mig. Kanske ska jag inte leva ensam. Det är svårt att säga. Men jag känner, att det här kommer att vara en lång tid framöver. Om inte, har jag i alla fall fått några minnen.