Den dolda masken.

Skriven av Emme, 12 år från trollhättan.

Lovisa hatade skolan. Hon hatade matte, hon hatade engelska, hon hatade svenska. Hon hatade allt. Till och med sig själv. Hon var tjock. Riktigt tjock. Hennes föräldrar, lärare och skolkamrater retade henne. Dom sa att hon var fet, ful, cp skadad osv... Det fanns bara EN enda person som betydde något för henne. Han var den ända som inte retade henne. Han sa inte ett skit. Han satt bara och lyssnade när hon pratade. Han tröstade henne när hon var ledsen. Han fanns där för henne 24/7.
Han hette William. Han är död. Hon själv hade dödat han. Han var så speciel. Hon gillade honom men hatade honom samtidigt. Han var irriterande. Han bara satt där och lyssnade. Jag har aldrig hört honom prata. Jag blev irriterad och skrek åt honom, när fan har du tänkt att börja prata med mig?! PRATA FÖR FAN! PRATA DÅ!!!!
Men han hade inte pratat. Hon hittade en kniv på vägen. Hon tänkte inte döda honom, men hon var på något sätt tvungen. Hon vet inte varför eller hur. Han hade inte änns skrikigt när hon stoppat kniven i han. Han hade bara kollat med ledsna ögon på henne. Hon såg tidningen dagen efter. Det fanns stora rubriker.
"stumm kille dödad, hittad i en stog sopsäck"
Han var stumm! HAN VAR STUMM!
Det var därför han aldrig sa ett ändaste ord. Han vad stumm. Han KUNDE inte prata. Hon hade dötat honom utan anledning. Han kunde inte hjälpa det. Det var inte hans fel.

Hon gick uppför vid bron. Ställde sig på räcket. Och hoppade. Ner i det strömande vattnet. Hon drog med ner i underytan. Långt ner till botten. Hon dog.