Sjöjungfrun Serafina

Skriven av Linda, 13 år från Sverige.

Långt nere i havens djup finns det dem mest fantastiska varelser, bland dem sjöjungfrurna. Denna berättelse ska handla om just en sjöjungfru, nämligen Serafina, hon var fantastiskt vacker med sitt långa svarta hår ner till midjan och dem där smaragdgröna ögonen skulle kunna få vem som helst att smälta.Men hennes läppar var dem vackraste läpparna i hela Vattenriket! dem var riktigt röda och dem var varken för stora för ansiktet eller för små, dem var helt enkelt prefekta.

Serafina var ute och simmade i havet med sin trogna vän, clownfisken Pajas. Plötsligt såg hon ett vrak av ett gammalt gammalt skepp en bit bort.
- Vi simmar dit! föreslog hon Pajas.
- Usch! nej, vad otäckt! svarade Pajas som var ängslig av sej. men Serafina gav sej inte och till sist så var dem på väg mot vraket. Serafina simmade runt det ett tag innan hon fann ett hål att simma in i. Hon kom in i styrhytten, rodret fanns fortfarande kvar men var övervuxet av mossa. Serafina upptäckte en lucka i golvet och klättrade ner där tätt följd av Pajas som darrade som om han fått en stöt av en ål.

Serafina befann sej i ett gammalt lastrum, säckarna där sjömännen förvarat allt fanns fortfarande kvar men allt som hade funnigts i säckarna var för länge sedan borta.
- Ska vi inte simma hem nu? frågade Pajas. Serafina höll med om det och skulle precis vända sej om och simma mot luckan när den slog igen.
Dem var fångar i vraket!!
Serafina försökte desperat få upp luckan igen men den gick inte att rubba. Hon såg sej om efter ett hål att komma ut igenom men det fanns inte ett enda.
"Jag kommer att dö här!" tänkte Serafina förtvivlat. Sedan fick hon ångest-känslor, det var ju HON som lurat in Pajas här, tack vare henne skulle även han dö här.
- Förlåt mej Pajas! snyftade hon. Förlåt att jag tvingade dej att följa med mej!
- Serafina, lugna dej! Det var inte alls ditt fel, jag följde med dej frivilligt trots att jag var rädd. Så sluta nu att gråta och försök att tänka ut ett sätt att komma ut istället, sa Pajas vänligt.
- Okej, jag ska försöka. sa Serafina och lugnade sej. Plötsligt sken Pajas upp.
Serafina! sa han upphetsat. Du kan ju blåsa i snäckan du har om halsen!
Serafina tittade på snäckan, naturligtvis! Hennes far hade gett henne den och sagt;
- Denna snäcka kan du blåsa i om du är i fara, hjälpen kommer alltid. MEN, den fungerar bara EN gång. Serafina tyckte att hon knappast hade något val,så hon satte snäckan till munnen och blåste, signalen skar genom hela havet och snart så kom Serafinas bror och hjälpte Serafina och Pajas ut ur båten för det visade sej att luckan bara kunde öppnas uppifrån. Och länge därefter så sjöng sjöjungfrurna om Serafina och Pajas som blivigt fast i ett vrak. Så om du någon gång hör en otroligt vacker visa som kommer ifrån havet så vet du att det är den visan om Srafina och Pajas...