Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Klassresan till Egypten

Skriven av Daneiell, 14 år från Malmö.

Jag heter Dane och är 14 år, jag har brunt hår och gröna ögon. Jag sitter på en buss genom Malmö och väntar på att den ska stanna på det tråkigaste stället på jorden, SKOLAN! Men det är inte det värsta. Det är Johnny Kemp. Han är skolans mobbare och översittare. Han är ingen dans på rosor direkt.
– Nu barn ska jag berätta något roligt för er. Jag ska på semester! berättar magister Rosander en tidig torsdags morgon.
– Åh, så roligt! Vem bryr sig om det allvarligt talat, säger Kemp.
– Jo, det är det jag ska berätta. Alla får följa med på en spännande klassresa till Egypten!
Ett sus går genom klassen och alla börjar tissla och tassla. Många blev förvånade över det kan man säga.
– Är du säker på att det är vår skola du pratar om, frågar jag?
– Ja, det är jag, Dane. Varför tror du mig inte? svarar han irriterat.
– Men hur har ni råd med det? Ni är inte direkt miljonärer.
– Dane, sluta fråga dumma och jobbiga frågor! Har du med det att göra eller?
– Eh, ja? Jag är en elev och vi ska på en klassresa utan att vi har fixat några pengar alls. Vadå, har du stulit dem eller?
– Tjata lagom, Dane. Vi fick pengarna från den förra rektorn som har vunnit på postkodlotteriet och vill ge skolan ett bidrag.
Två veckor senare skulle vi åka till Egypten. Alla hade samlats på skolgården. Då kom den gula bussen som skulle köra oss ut till Sturup, flygplatsen utanför Malmö. När alla eleverna hade räknats, gick vi ombord på bussen. Vi lämnade Bergaskolan bakom oss. När vi kom fram till Sturup, hade det gått en halv timme sedan vi lämnade skolan. När alla gått ombord på flygplanet var det dags att lyfta mot Egypten. Innan planet lyfte, tittade jag en sista gång tillbaka mot Malmö, utan att ha en aning om vad denna resa skulle innebära för mig. Flygresan var skakig. Jag gillar inte att flyga flygplan, eftersom jag är höjdrädd. Det började mörkna men vi var halvvägs fram till Kairos flygplats. Vi såg på Askungen inte direkt kul, men det fick tiden att gå.
När vi steg ut ur planet var det som att gå in i en varm vägg. Vi tog våra väskor på rullbandet. Vi gick ut till en ny buss som skulle ta oss till vårt hotell, Grand Pyramids Hotel i Giza, bara 2 km från pyramiderna. Vi checkade in på hotellet. Lobbyn var stor och fin. En man tog våra väskor på en vagn, upp till våra rum. Hotellet hade en stor utomhuspool, som många intresserade sig för. Grand pyramids Hotel hade även ett spa och en restaurang, med massor av olika sorters mat. Men idag hann vi inte vare sig testa den klara poolen eller spat, för det var sent och vi var tvungna att vara pigga imorgon bitti.
Jag, Dane delar rum med Esmeralda, Micky, Isabella, Dolores och divorna Kasarina, Roxanne och Lucy . Vi är åtta tjejer och åtta killar totalt. Andreas, Robin, Ty, Brandon och Jonnys gäng, Bob och Billy och läraren Lars Rosander. Killarna har rum 22 och vi, tjejer, har nummer 13. När alla gått in på rummen ser vi att det egentligen är två sovrum och ett vardags rum. Vi delar upp oss i sovrummen där det finns fyra sängar i varje rum. Divorna tar ett rum och vi andra går in det andra rummet. Men vi är en för mycket så någon måste sova med, ni vet vilka, divorna.
Någon måste sova med de andra, säger jag.
– Jag vet, visst är det jobbigt, svarar Isabella.
– Någon som vill? frågar Esmeralda.
– Aldrig! Ingen vill väl sova med dem, svarar Micky.
– Glöm det, vi kan ta det senare. Nu ska vi ha kul innan vi ska sova, säger Esmeralda.
Samtidigt i rum 22. Killarna planerar det klassiska bussträcket som de gör på varje klassresa, nämligen att skrämma oss tjejer med dåliga spratt och andra grejer.
2 timmar och 59 minuter senare. Vad killarna inte visste var att vi tjejer var väl förberedda. Vi hade gjort fällor och bestämt att vi skulle skrämma dem istället. Men det skulle tyvärr få stora konsekvenser för oss. Vi plockade fram allt vi kunde få tag på, allt från sopborstar till rep. Vi byggde ett nät av kvastar, rep och snörbitar. Nätet skulle landa på killarna om de försökte komma in till oss. Det var svårt att fästa det i taket så det skulle ramla ner på dem, men till slut gick det bra. När vi var färdiga gick vi och lade oss i våra sängar. Jag låg på en madrass i vårt rum för att slippa sova med, ja ni vet vilka. Nu var det sovdags.
Vi vaknade av ett ljud eller snarare ett skrik . Killarna hade snavat in i vår fälla.
Ni skulle sätt hur överraskade de blev. De skrek som små tjejer.
– Aah! Mamma jag vill hem! skrek de i högan sky.
Vi fick oss ett gott skratt den natten. Det visade sig att precis innan vi vaknat på morgonen hade lite fler än pojkarna fastnat i vår fälla. Kasarinna, Roanne och Lucy var medlemmar i fastsittande gänget, och oturligt nog också magister Rosander. Nu var det nog dags att komma på en bra ursäkt.
– Vad är det frågan om? skrek magister Rosander.
– Jo, ni sitter fast i en fälla och…
– Jag vet det! Det var en retorisk fråga.
– Men…
– Inga men, hjälp mig… jag menar oss ur den här saken.
Några timmar senare, när vi fixat till oss och ätit en god frukost på hotellet, kom bussen som skulle hämta oss. Men det var ingen riktig buss utan en stor flakbil. De som körde var forskare som undersökte pyramiderna och letade efter skatter m.m. De hette Elias, Molly och Brandy. De skulle visa oss runt pyramiderna och berätta fakta om dem.
– Ni får ställa hur många frågor ni vill, säger Elias.
– Får vi äta dem? Frågar Billy.
– Vilka då?
– Han menar pyramiderna, säger jag.
– Går det att äta dem? frågar Bob.
– Nej, nej, nej det går inte. De är ju gjorda av sten, vet du väl? svarar Elias.
– Jo, det går visst att äta dem. Det blir stengodis! ropar Billy.
–He, he, he, stenkul, skrattar Elias. Så håller bröderna Baxter på att tramsa hela vägen, tills vi var framme. Stackars Elias. Att få dumma frågor av bröderna Baxter är inte så värst roligt och dessutom verkade Elias snäll. Nu var vi framme. Pyramiderna var mycket större än vad man kunde tro.
– Cheops pyramid är störst. När den färdigställdes var den 147 meter hög. Nu har tio meter kapats av. Dessa stenar behövdes i bygget av ett tempel, berättar Elias. Forskaren Brandy lämnade gruppen för att titta på något. Jag smög mig närmre för att se vad hon höll på med. Hon gräver med händerna i marken som hon letar efter något stort, för hon grävde inte så försiktigt precis. Helt plötsligt skriker Brandy till.
– Jag har hittat byggnaden!
– Vilken byggnad? frågar Molly.
– Templet, som är ingången till Kleopatras hemliga skattkammare.
– Men borde inte templet stå här då?
– Det ligger under oss. Det sägs enligt hieroglyferna, att templet åts upp av marken under en sandstorm, för att det skulle skyddas från hårda vindar. Men marken gav aldrig tillbaka det till ovan jord.
– Så du menar att detta är markens mage?
– Nä, Molly, tänk lite. Det var sand stormen som begravde templet, men de gamla egypterna trodde att marken hade ätit upp den.
Turligt nog hade ingen märkt att jag lämnat gruppen, som var på väg att titta lite närmre på pyramiderna. Det här var mycket intressantare att se och höra än uråldrig fakta om pyramider, som alla redan hört talas om.
Brandy tog fram sin telefon och ringde till någon och några minuter senare kom ytterligare en arkeolog. Han hade med sig en massa olika verktyg som skulle användas till att gräva upp templet med.
Magister Rosander märkte hur han njöt av resan. Hur kunde han det? Han blev ofta så irriterad när det var en massa oljud och folk som stör. Nu verkade alla lyssna intresserat, till och med Dane. Men vart var Dane någonstans? Hon var borta!
– Elias, får jag lämna gruppen? frågar magister Rosander.
– Hur så? frågar Elias.
– Jag ser att en av mina elever inte är med, jag måste leta upp...
– Ja, men om det gäller en bortappad elev så får du skynda dig och hitta eleven. Vi ska snart gå in och titta på hieroglyferna i Cheops pyramiden och det vill du väl inte missa.
Nu hörde jag svaga steg i sanden bakom mig. Jag kollade bakåt och fick se magister Rosander, vår sura lärare. Han gick mot mig, men jag tror inte han hade sett mig än, för han tittade inte åt mitt håll. Jag tryckte mig tätare intill stenblocket där jag hade spionerat på forskarna. Jag hoppades att han inte skulle hitta mig. Han skulle inte varit så värst glad över vad jag höll på med.
– Dane! Kom fram!
Om han tror att jag ska komma fram, då tror han fel. Jag såg att gruppen var på väg hittåt. Jag väntade tills de kom så nära att jag lätt kunde smita in i ledet. Mina vänner hade nu märkt att jag var borta, men inte sagt något till Magister Rosander.
– Tur att du kom tillbaka! Magistern letar efter dig, sa Dolores.
– Jo, jag har märkt det.
– Såg han dig?
– Nä, han är inte så bra på kurra gömma. På den här resan har jag och Dolores kommit mycket närmre varandra. Vi han nästan blivit bästisar. Hon är jättesnäll och hon är precis som en bästis ska vara. Jag berättade för henne vad jag hört Molly och Brandy säga.
– Molly, Brandy, kom nu vi ska gå och titta på hieroglyferna, ropar Elias.
– Okej, vi kommer snart.
– Molly, kan du hålla ställningarna här medan jag hjälper småbarnen? Brandy och Elias visade oss var hieroglyferna var och alla försökte gissa vad som stod där. Under tiden lyckades Molly gräva fram större delen av templet.
Nu var klockan åtta på kvällen och det var dags att röra sig hemåt. Jag kikade bort mot platsen där jag gömt mig tidigare och ser att det rest sig någon slags byggnad ur marken.
– Dolores ska vi undersöka templet i natt? frågar jag.
– Vilket tempel? svarar hon misstänksamt.
–Jo, de har hittat ett slags tempel med en skattkammare.
– Men det kan vi väl inte! ropar hon skrämt
– Tyst... vill du att hela stan ska få veta?
– Oj, förlåt, men är du säker på att det går?
–Jo då, ingen kommer få veta om du skriker lite tystare. Till slut hade jag övertalat Dolores att följa med. Oturligt nog hade Jonny hört vad vi sa. Då började han genast planera sin hämnd mot oss. När alla hade krupit ner i sina sängar för att sova. När alla tjejer somnat, utom jag, var det dags att börja gå mot pyramiderna. Jag väckte Dolores. Vi klädde på oss och smög bort från hotellet.
– Hur ska vi ta oss dit? Det kommer ta en evighet.
– Titta en cykel! Den kan vi använda, svarade jag glatt för att lätta upp stämningen lite.
– Den är väl inte din?
– Nä, vi bara lånar den lite. Jag skjutsade henne på pakethållaren. Det tog ungefär tio minuter att åka dit. När vi kom fram såg vi templet. Det såg läskigt och farligt ut. Vi gick närmre, det var ett stort stenhus gjort av stora stenblock. Det måste varit de här stenarna som kapats av från Cheopspyramiden. Vi gick runt, men det verkade inte finnas någon dörr in. När vi gått runt hela templet, hade ett stenblock, på något mystiskt sätt flyttats åt sidan. Hur det hänt vet jag inte. Vi gick långsamt in genom den mörka porten. Mitt på golvet var det en stor målning. Jag tror det var Kleopatra, men jag är inte säker. Det var något konstigt över henne. Hennes proportioner stämde inte riktigt. Ett fyrkantigt smycke på hennes klänning såg konstigt ut, som om det dolde något i sitt inre. Min teori stämde. Det var nämligen ingången till en skattkammare.
– Ska vi gå ner där? frågade Dolores nervöst.
– Det kan vi göra om du vill, svarade jag och försökte dölja min iver.
– Nä, aldrig, du är galen! Vi kommer tappa bort oss efter två minuter, utbrister Dolores.
– Jag har en ficklampa med mig. Det kommer säkert gå bra.
–Hur kan en ficklampa hjälpa mot att tappa bort sig?
–Man ser vart man går.
Vi gick ner för en trappa, som fanns bakom luckan. När vi kom ner upptäckte vi att vi kommit till en stor gång som gick åt två håll. Vi gick åt vänster och såg en massa hieroglyfer på väggarna. Jag förstod ingenting av det som stod. Jag såg bara en massa konstiga mönster och gubbar, inget budskap.
– Vad intressant! utropar Dolores.
– Det är väl inget intressant med klotter?
– Det är inte klotter, utan skrift. Såhär står det:
”Jag, Arsinoe, säger dig. Där månens strålar bryts, ska du finna vägen till mitt hjärta.”Jonny hade tjuvlyssnat på oss, när vi planerade att gå till templet, samma kväll. Han och Kasarina skulle försöka hämnas för att vi skrämt dem. De hade skuggat oss tillbaka till Gizaplatån. Det var svårt för dem att hänga med, eftersom vi hade cykel. De hade gått fram till templet, medan vi gick runt, och råkat trycka på en dold knapp, så att den hemliga porten öppnats. När vi kom tillbaka hade de gömt sig på samma ställe som jag hade gjort tidigare idag. De såg på när vi gick in i templet.
– Jonny, är det verkligen en bra idé att gå in dit. Det verkar lite farligt, sa Kasarina.
– Vadå, är min lilla prinsessa rädd? svarade han stöddigt.
– Rädd, jag? Hur kan du tro att jag, den coolaste tjejen på skolan skulle vara rädd?
Jonny funderade och berättar vidare: Vi gick ner i grottan som Dolores och Dane hade viskat om. De hade redan försvunnit ner i grottan när vi kom fram så det var bara att följa efter. När vi kom ner var det en lång gång som gick åt två olika håll, men vilken hade de valt? Kasarina och jag valde att gå åt höger. Kasarina gick lite framför mig för att vissa att hon var modig. Hon svängde av vid ett hörn, men innan jag han följa efter så vände hon om.
Jag såg henne springa i rasande fart mot mig som om hela världen gick under.
– Vad hände? min prinsessa, frågar Jonny.
– Det är mörkt och en massa spindlar. Jag vill hem!
– Fegis! Vänta det var inget svar på min fråga.
– Aah!
– Vad är det nu då? frågar Jonny trött.
– Jag hörde någon prata!
– Åh, så läskigt! säger Jonny ironiskt.
Kasarina och jag gick tillbaka åt det håll vi kom ifrån och gick åt andra hållet som rösterna kom ifrån. Jag var verkligen glad över att jag hade min fällkniv med ficklampa i. Annars skulle det vara omöjligt att se något. Kasarina tryckte sig tätt intill mig, som om jag var hennes enda hopp i världen. Det var mysigt, men jag kände inte längre den där varma känslan man har när man är riktigt kär i någon. Hon var inte den tjej jag hade trott, hon var feg och töntig. Vi måste nog göra slut. Jag ville ha en tjej som vågar ta risker och inte är galet rädd för spindlar. De är ju söta, inte läskiga.
Vi kom fram till ett hörn igen och Kasarina tryckte sig närmre mig. Undrar varför Dane och Dolores hade gått ner här egentligen?
– Kasarina, det är en sak jag måste berätta.
– Vadå, min lilla pojkvän?
– Ja, du vet, pojkvän och flickvän grejen den känns inte riktigt bra.
– VA! utropade Kasarina förvånat. Vill du gifta dig med mig?
– Nej! Det är såhär att mm... Jag gör slut med dig!
– VA! Hur kan du? Jag är snyggast i skolan och populärast.
– Jag bryr mig inte om att du är populär. Jag vill ha en tjej som ser mig och inte bara en massa muskler. Någon som ser mina gärningar och mitt inre.
– Du är skolans mobbare, så dina gärningar är inget att skryta med. Nä, nu sticker jag tillbaka. Kasarina sprang bort i mörkret. Jag hörde en duns som om hon sprungit in i väggen och det var det sista jag såg av henne på mycket länge. Jag fortsatte ensam. Mörkret kom allt närmre mig. Ficklampsljuset blev allt svagare och det blev svårare att se. Jag ville vända för snart skulle min ficklampa inte ha något batteri kvar och då skulle det bli alldeles för mörkt, men jag fortsatte. Det var unket och varmt nere i gångarna, fast det säkert var minusgrader ute. Jag önskar att jag aldrig följt efter tjejerna. Helt plötsligt hörde jag ett skrik, och springande steg i trappan som jag gick i. Dolores kom rusande upp för trappan.
– Dane, vi skulle aldrig gått ner i den här grottan! Nu sticker jag hem! skriker Dolores.
Jag såg på när det hände eller snarare hörde. Dolores sprang förbi mig utan att märka att jag stod där. Jag gick ner mot det håll jag hört Dane.
– Dane var är du?
– Nedanför trappan, hur så? Varför är du här?
– Jag hörde vad ni sa om att gå hit, så jag kom för att hämnas.
– Det är fegt att skrämma tjejer. Såg du hieroglyferna. Det står: ”Jag, Arsinoe, säger dig. Där månens strålar bryts, ska du finna vägen till mitt hjärta.”
– Vad kan det betyda? undrar Jonny. Just i det ögonblicket hörde vi en kvinna säga.
– Äntligen har vi hittat skattkammaren!
– Skattkammare? viskar vi i mun på varandra. Vad kan det vara för en skattkammare?
– En med en skatt i troligt vis, svarar Dane.
– Aah en spindel! ropar en annan kvinna.
– Sluta fåna dig, Molly.
– Förlåt, Brandy.
Det är forskarna Molly och Brandy.
– Äntligen kommer vi få det liv vi förtjänar, säger en manlig röst som vi inte känner igen.
Vi ser ett ljus ovanför trappan. Det måste vara deras ficklampa och den är stark, mycket starkare än våra. Vi släcker våra lampor för att inte avslöja oss. Forskarna läser hieroglyferna som vi redan sett.
– Vad står det? frågar mannen, som jag, Dane, nu känner igen. Det var han som kom med grävutrustningen. Det ser jag för, det är inte många som har en sådan stor kula med en rosa tröja på som verkar lite för liten. Usch.
– Varför är de här nere egentigen? undrar Jonny.
– De letar nog efter lite skatter som de kan ha på museum.
– Men det verkade ju som om de skulle bli stenrika.
– Men då är de väl gravplundrare, säger Dane lite på skoj, utan att veta hur rätt hon hade.
– Brandy, Pinky, hörde ni någonting? frågar Molly skrämt. Hon måste hört oss prata.
– Är det ett spöke? Det är ett spöke! Vi kommer dö! klagar mannen i skjortan som tydligen heter Pinky.
– Nej, vi kommer inte dö och det finns inga spöken. Kom med nu och sluta bli rädda för allt, säger Brandy irriterat. Enligt vad jag har forskat fram så borde den här gåtan ange var skatten finns, berättar Brandy.
– Jag hörde någon prata! ropar Molly.
– Visst, som om någon skulle veta om det här stället. Vi grävde upp det idag, säger Brandy.
Hon skulle bara veta att vi satt och förtvivlat försökte hålla oss för skratt, bara några meter ifrån dem. Oturligt nog stod det en kruka bakom mig, som jag av misstag råkade krossa med ett fruktansvärt oljud. Allt blev knäpptyst.
– Det verkar visst som det spökar i alla fall, säger Brandy roat.
– Spöken! ropar Pinky vettskrämt.
– Kom fram var ni än är! ropar Brandy. Brandy kommer allt närmre vårt gömställe.
– Var du tvungen att välta vasen, viskar Jonny surt.
– Ja, såklart. Vad tror du? viskar jag argt tillbaka. Vi gömmer oss på var sin sida om trappan. Brandy kommer ner och ser den krossade vasen.
– Ja, där har vi orsaken till oljudet. Nu ska vi bara se vad eller vem som fick den att välta.
Jag tryckte mig tätt intill väggen och hoppades att hon inte skulle se mig. Nu började Molly och Pinky följa Brandys exempel och gå ner för trappan. Jag visste att det var en tidsfråga innan de skulle hitta oss. Om jag hann komma ut till den motsatta gången skulle jag ha större chans att smita. Gången, där jag gömde mig, slutar i ett rum. Det blev allt mindre tid att fly.
– Dela upp er och leta efter den som kan ha orsakat detta! beordrar Brandy.
– Yes, sir! svarar Pinky och Molly. Brandy stannade och vaktade nedanför trappan medan Pinky fortsatte framåt och Molly svängde vänster i en liten smal gång som bara var runt femtio centimeter bred. Jag undrar hur jag ska kunna smita nu. Då börjar en mobil ringa. Först reagerar jag inte, sen märker jag att det är min mobil som spelar Twist And Shout, med Beatles. När jag väl kom på det så blev jag som förstelnad.
TWIST AND SHOUT, COME ON, COME ON, COME ON, COME ON BABY NOW! ekade min mobil. Det kändes som en evighet innan jag fick upp telefonen och kunde stänga av den. Men det var det redan för sent. Brandy hade hört mobilsignalen och var på väg mot mig. Jag måste satsa allt på ett kort. Jag gjorde mig beredd att springa. När Brandy kom gjorde jag min berömda glidtackling emellan hennes ben. Sen börjar jag springa som en ganing, men inte upp för trappan, som jag borde gjort, utan fortsatte i gången. Det skulle jag verkligen få ångra. Jag hade glömt att Pinky och Molly letade där borta, och de var på väg tillbaka nu. Jag sprang rakt in i Pinky. Han var mycket större än vad jag trott. Jag försökte ta mig runt honom, men det var omöjligt. Då såg jag gången där Molly gått in i och smet in där. Han skulle aldrig få tag på mig här. Men det är inte samma sak med Molly. Jag fick vända igen. Nu var jag ute i gången igen. Men var skulle jag ta vägen? Alla flyktvägar var spärrade, utom gången som leder till Jonnys gömställe, men då skulle han bli upptäckt. Jag skulle ändå inte ha någon chans. Brandy skulle ändå ha lätt att ta mig. Jag var fast!
– Nu kan du inte smita någonstans! säger Brandy nöjt och rycker samtidigt mobilen från mig.
Har ni några idéer om var vi kan göra oss av med flickan?
– Göra sig av? frågar Molly skrämt. Det har vi aldrig gjort förut.
– Någon gång ska vara den första, och det är faktiskt första gången vi blivit upptäckta av någon. Vi vill ju inte att hon ska skvallra.
– Jag såg en gravkammare lite längre in i gången, säger Pinky.
– Bra Pinky! Du gav mig en lysande idé.
Pinky lyfte upp mig och jag försökte sparka mig loss, men det var omöjligt. De bar mig till gravkammaren. Där var det en massa sarkofager. I dem låg det nog gamla faraoner.
– Du undrar säkert vad jag tänker göra med dig? Jag nickar sakta.
– Jo, vi ska ta lite bandage från sjuklådan och linda in dig i dem. Då förstod jag vad hon tänkte göra. Hon skulle lägga mig i en av de där lådorna med bandage runt mig. Och ingen skulle någonsin få veta var jag var. Man skulle tro jag var en mumie.
– Sen vi ska fixa till det som inte stämmer. Och vet du vad! Molly har byggt en sarkofag enbart till dig. Jag ska fixa inskriptionerna och en krona till dig.
Molly och Pinky lindade in mig i bandage, medan Brandy ristade in något på sarkofagen.
– Vad heter du?
Brandy hade tydligen inte känt igen mig. Vad skulle jag säga?
– Jag heter Arsinoe, svarade jag.
– Arsinoe? Är du släkt med Kleopatra?
– Nej, bara med hennes lillasyster. De är bara halvsyskon, förklarar jag. Jag gjorde ett sista försök att fly men det var förgäves. Inget kunde hindra dem från att stoppa in mig i den där lådan. Jag vände mig och vred mig så mycket jag kunde. Det var svårt, för de var bra på att linda mig i bandaget. Nu hade de täckt ända upp till halsen, men då tog bangaget slut.
– Vad ska vi göra nu? frågar Molly.
– Det gör inget, men nu måste vi fixa en krona, säger Brandy.
– Kan vi inte ta den som sitter på statyn där borta?
–Men är det inte? Jo det är det! KLEOPATRAS FÖRSVUNNA KRONA!
– Wow! Det är väl din dröm att äga den? frågar Molly.
– Jo, men det är den enda kronan vi kan få tag på.
Brandy tar kronan och sätter den på mitt huvud. Pinky lyfter upp mig och lägger mig i sarkofagen. Brandy nickar nöjt.
– Adjö, säger Brandy som om hon tyckte det var kul. Molly och Pinky lyfte upp locket och lade på det på kistan. Nu var jag helt ensam, ingen kunde hjälpa mig. Ensam i en sarkofag som några onda forskare lagt mig i.
Jonny berättar:
Jag såg hur de bar iväg med henne men kunde inget göra. Jag följde efter dem. Då såg jag en annan gång, gick in i den och glömde bort Dane för en liten stund. Då såg jag en staty, som måste föreställa Arsinoe. Den hade gröna smaragd ögon och såg ganska snygg ut. Det svaga ficklampsljuset speglades i smaragd ögonen och fick dem att glöda. Ficklampans stråle bröts i ögonen och det visade sig betyda att jag funnit vägen in till Arsinoe, Kleopatras lillasysters skattkammare. När ljuset bröts i smaragderna öppnades plötsligt en port, som i det gröna ljuset såg utomjordisk ut. Jag gick långsamt fram till porten och såg hur skatter av alla slag glimmade i det gröna ljuset. Jag undrade varför det gröna ljuset fortfarande lyste här inne, trots att jag slutat lysa på Arsinoes staty. Då såg jag hur månens ljus speglades i en annan smaragd, formad som ett hjärta och det fick rummet att gnistra i en grön nyans. Men detta skulle nog inte vara länge, eftersom månen bara står i rätt punkt på himlen under någon timme på natten sedan skulle ljuset slockna och porten stängas. Jag önskade att Dane varit här. Det var läskigt att gå här själv, speciellt när man vet att porten kan stängas när som helst. Jag hörde steg utanför och gömde mig bakom en gulddekorerad sarkofag. Jag såg forskarna komma in men utan Dane. Vad har de gjort med henne? De såg den öppna porten.
– Det verkar som någon löste gåtan före oss. Men vem? Flickan ligger inuti sarkofagen.
– Hon kanske hade med sig en vän. Fast vem är så korkad att går ner här själv, säger Molly.
– Eller så spökar det! säger Pinky skrämt.
– Som sagt, det finns inga spöken, och om det skulle finnas något här, skulle det nog vara en mumie, säger Brandy irriterat.
Jag måste hitta Dane. Jag måste komma på en avledande manöver, så jag kan smita förbi dem. Då kommer jag på vad jag kan använda. Något som jag aldrig går utan, mina stinkbomber. De är gjorda av den värsta stanken på jorden, Magister Rosanders unkna strumpor. Man svimmar garanterat om man är i stanken för länge. Jag tände på och kastade iväg bomben. I röken måste jag smita fast det stinker värre än, ja allting. Ingen av dem märkte att jag smög iväg i molnet av stank.
– Vad är det som händer? skriker Molly.
– Det kanske är en förbannelse! skriker Pinky vettskrämt tillbaka.
– Ja visst, och snart kommer det en mumie som äter upp oss också, flämtar Brandy ironiskt. Forskarna lämnade skattkammaren, medan jag sprang mot de rum där jag såg dem med Dane sist. Vad kan de ha gjort med henne? Plötsligt såg jag hur en sarkofag rörde sig. Jag hörde ett skrapande ljud inifrån. Tänk om det var en riktig mumie som fått liv igen! Jag ville springa iväg och skrika på mamma, men det gjorde jag inte. Istället gläntade jag på locket. Då såg jag en figur, helt inlindad i bandage, som tittade på mig. Den slog upp locket. Jag trodde jag skulle dö på fläcken. Mumien kom fram till mig. Det såg ut som den log och sedan hände något mycket konstigt. Den kysste mig på kinden och jag blev som förstelnad.
– Som tack för du släppte ut mig, sa mumien.
– Varsågod, sa jag vettskrämt.
– Vad är det? frågade den. Jag är alldeles för rädd för att svara.
– Men, Jonny, det är ju jag.
– Vem då? frågar jag med darrande röst.
– Dane såklart! Dom gjorde om mig till mumie.
– Det ser så verkligt ut. Det ger mig en bra idé! Nu ska vi skrämma byxorna av den där Brandy! Muhaha!
– Jag gillar tanken. Hur är din plan?
Dane fortsätter: Nu står vi i position. Jag ser hur Jonny signalerar med sin ficklampa. Då börjar jag. Jag går som en mumie in i skattkammaren, hur nu en sådan går.
– BRANDY, DU SA ATT DET INTE FANNS NÅGRA SPÖKEN! skriker Molly vettskrämt.
– Det gör det inte heller, säger Brandy, och vänder sig om. Eller, så hade jag fel.
Forskarna springer tillbaka upp för trapporna. Jag jagar dem tillbaks till trappan som ledde upp till templet. De har inte räknat med är vår fälla. När de kom upp för trapporna så stod Jonny där med fällan. De fångades i nätet och såg sura ut.
– Nej, men vad har vi fångat i vårt nät idag då? säger Jonny roat. Jag har ringt den egyptiska polisen så snart slipper ni oss.
Vi hör sirener tjuta utanför och en polisman kommer in i templet.
– Vem ringde polisen? frågade han.
– Det var jag, svarade Brandy. Dom små uslingarna är gravplundrare.
– Är du säker? De verkar lite unga. Brandy nickade till svar.
– Kom med mig! säger polismannen och tar tag i våra armar.
– Vi är inga gravplundrare, utropade Jonny förtvivlat. Vi har ju fångat skurkarna i nätet.
– Det här börjar bli jobbigt, suckar polismannen. Jag får väl ringa till honom. Jag har hans nummer.
– Nu kommer ni åka fast! säger Jonny lättat. Vad han inte märkt är att Brandy lyckats sno åt sig hans mobil utan att han märkte det. Då ringer det plötsligt ur Brandys hand. Hon visar upp en mobiltelefon.
– Men det är min mobil. Var fick du den ifrån? Jag kan bevisa att den är min!
– Jag tror du har bevisat dig skyldig istället, säger polismannen. En annan polis hjälper forskarna ut ur nätet.
– Jag ska ge igen, Brandy! skriker Jonny.
– Brandy Court?
– Ja?
– Du är nu gripen för gravplundrande och för att du ljugit för polisen.
– Varför? Du såg bevisen mot grabben här alldeles nyss.
– Vi har tidigare fått tips att Brandy Court har grävt upp detta tempel och detta vittne har också spelat in vad ni sa då. Vittnet heter Dane.
– Det var alltså du! skriker Brandy.
– Kan du släppa Jonny nu? frågar jag.
– Visst, Dane, svarar polismannen.
Lite senare.
– Ja, nu har de ökända gravplundrarna åkt fast. Jag står här vid Cheopspyramiden live. De åkte fast när de försökte sno åt sig alla skatter på Gizaplatån. Polisman Persson får berätta mer, säger en reporter in i tv-kameran.
– Ja, tack vare de här modiga tonåringarna Dane och Jonny, kunde vi gripa dem och ta dem på bar gärning. Ett stort tack till dem.
Vi såg polisbilen köra iväg med dem, men vad vi inte visste var att det inte var sista gången vi såg dem. Brandy hade tagit över polisbilen, och nu rymde de iväg för att planera sin hämnd.

Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2021 Unga Fakta AB