Vågen / Livets våg

När du såg in i mina ögon såg jag smärtan som du bar,
smärtan som alltid finns smärtan som alla någongång har.
Men din smärta var av annan karaktär kunde jag se,
för din blick var så tom och dina läppar kunde inte le.
Du talade om sorgen som alltid fanns inom dig,
sen frågade du tveksamt och sorgen även funnits hos mig.
Jag svarade att vi alla kunde känna smärta ibland,
då kysste du min kind och sedan kramade du min hand.
Vi skulle kämpa, sa jag, bäras utav samma våg,
det är smärtsamt att veta att du var pojken som ingen såg.

Du såg djupt in i mina ögon och smärtan fanns ej kvar,
du hade blivit av med smärtan som alla någongång har.
Nu fanns en glädje i dina ögon som jag aldrig sett förut,
och du sa inte längre att din liv snart var slut.
Du berättade om sorgen som fanns där då och då,
men den hindrade dig inte längre att gå den väg du ville gå.
Jag svarade att jag känt smärta i tanken på att förlora dig,
då log du ditt vackra leende och sedan kysste du mig.
Vi kämpar så tappert, vi bärs av samma våg,
men du var fortfarande pojken som ingen såg.

När jag ser in i dina ögon ser jag tomhet och inget mer,
inte ens om jag blundar kan jag föreställa mig att du ler.
Smärtan var så tydlig och lyckan var någon annanstans,
jag hade ju hela tiden trott att det inte ens fanns.
Du sa inget om sorgen men jag kan känna den ändå,
kanske är den min så snart jag börjar gå.
Men innan jag gick lovade jag dig att allt skulle bli bra,
men jag vet inte om det är sant, det kanske bara är vad jag sa.
Vi kämpade in i det sista och föll från samma våg,
och du är och förblir pojken ingen såg.

Josefine Andersson
0 7 0 4 0 9