GRUVAN

Skriven av Marcus & Mattias Thernström Florin, 13 år från Bjärred.

- Jag såg honom falla! skränade gruvarbetaren Henrik Bock förtvivlat. Jag såg honom!
Den snyftande gruvarbetaren brast ut i gråt.
Gruvans ägare, Johannes Wedtorp, gick fram till honom, där han satt framför brasan med sin gråa kappa över axlarna.
- Du är det enda vittne vi har till Johan Sahlströms död, sa han och stampade med foten i golvet. Så kan du vara snäll att berätta mer i detalj vad som hände...
Henrik såg med tårfyllda ögon upp mot honom.
- Han ... han, bara föll, stammade han snyftande. Jag stod bredvid honom då det hände.
- Hur kan jag veta att du inte ljuger nu? Det kanske t o m var du som puttade honom.
Henrik flög upp.
- Varför ... varför skulle jag göra något så ... brutalt, som att mörda någon?
En långvarig tystnad följde, varpå Henrik satte sig ner igen.
- Men vad hände, då? frågade Johannes ilsket. Tala!
Henrik svalde hårt.
- Han, han stod bredvid mig, snyftade han. Vi samtalade om dagen som gått, då han plötsligt började bete sig underligt.
Hans ansikte förvreds, och han tittade på mig med uppspärrade ögon—kritblek. Han började stappla fram i stengången, som en skadeskjuten varg, och så...
Ja, det var då det hände...
Det blev åter tyst.
Johannes Wedtorp såg ut genom ett fönster på vänstra långsidan av rummet. Utanför piskade regnet hårt, och ett par blixtar lyste upp det mörka himlavalvet.
Eldarna vid gruvans mynning brann fortfarande, vilket tydde på att man fortfarande arbetade där nere.
Efter några minuter av tystnad, reste sig Henrik upp och började med försiktiga steg närma sig dörren.
Johannes gav honom en kall blick, och satte sig sedan vid sitt skrivbord.