Dom överlevde

Skriven av Frida, 13 år.

Klockan var halv åtta. Sonja suckade. Hon hade suttit i nästan två timmar med läxorna och nu var det dags och gå ut med hunden. Hon sträckte på sig och reste sig. Hon la ihop läxböckerna i en prydlig hög på skrivbordet. Hon gick ner för den rätt så branta trappan. Hon snubblade på det nedersta trappsteget och hamnade raklång på golvet. Hon muttrade för sig själv " Den satans trappan kommer då inte från `himlen´ utan från ett värre ställe". Hon reste sig.
- Jag går ut med Keico! ropade Sonja medan hon satte på sig jackan. Hon visslade och ropade sedan på Keico. Keico kom lufsande ut ur vardagsrummet och sträckte på säg samtidigt som han gäspade. Keico var en renrasig schäfer och full av energi. Han spetsade sina öron och tittade på Sonja. Sonja log. Hon satte på kopplet och dom gick ut.

Det var en varm vårkväll. Solen höll på att gå ner i fjärran. Himlan var röd-gul-lila mot söder medan den blev mer svart mot norr. Man kunde se de första stjärnorna titta fram ur natthimmlen. Sonja svängde av fråm vägkanten och gick in på en stig som ledde in mot skogen. Sonja ville absolut inte gå in i skogen på natten utan Keico. Hon fick en alltid en skum känsla av att hon var iaktagen. Men med en modig polishund kände hon sig trygg. När dom hade gått en bit så stannade Keico plötsligt.
- Vad är det Keico? sa Sonja lite oroligt. Keico började plötsligt morra och resa ragg.
- Keico, sluta! Vad är det? sa Sonja nu med gäll röst. Hon följde hundens blick in mot skogen. I skuggan såg hon någon stå där. Nu blev hon riktigt rädd. Keico började dra.
- Nej Keico!! skrek hon nu. Figuren i skuggan började springa. Keico slet sig ur Sonjas grepp och rusade efter,
- KEICO!! vrålade hon efter hunden men hunden fortsatte att springa.
Hon rusade efter honom in i skogen. Vassa grenar skar henne på armarna och benen. Hon hörde ett skall. Hon stannade. Skallet kom höger om henne. Hon sprang mot ljudet. Hon smög fram och gömde sig bakom ett par buskar. Där såg hon Keico hoppa på personen och hugga och slita i armarna. Sonja såg att det var en kraftig man med svart kortklippt hår. Plötsligt såg hon nåt som skimrade till i hans hand. En pistol! Hon rusade fram ur buskarna för att stoppa honom men förgäves. Ett skott avfyrades. Hon stannade tvärt. Det kändes som att tiden stod stilla. Hon kände tårarna bränna mot kinderna. Keico låg på sidan och mannen stod fortfarande med pistolen riktad mot honom.
- NEJ!! KEICO!! skrek Sonja. Mannen märkte först nu att hon stod där. Han vände pistolen mot henne istället.
- DIN DJÄVUL!! skrek Sonja och rusade mot mannen hoppade på honom så att han föll omkull och började slå allt vad hon orkade. Hon kände plötsligt en smärta på högra kinden. Hon reste sig snabbt upp. Hon kände med handen på hennes kind. Någon varm vätska rann ut ur ett djupt sår. Blod. Hon hann inte reagera förrän hon kände en kraftig smäll mot magen och föll omkull. Hon såg mannen rusa iväg in mot skogen. Hon spottade fram blod.
- K..Kei..co? rosslade hon fram. Hon såg en liggande skugga i mörkret och kröp sakta fram till den skadade hunden.
- Ke..ico?? Hunden låg stilla fortfarande. Hon spottade ännu en gång fram blod. Hon orkade inte krypa mera. Hon sträckte utmattad en hand för att känna djurets päls.
- Keico, sa hon svagt innan allt blev svart.

Luset bländade Sonja i ögonen. Hon öppnade dom försiktigt. Hon låg i en säng i ett litet rum. Men det var inte hennes eget. En dörr öppnades.
- Sonja! ropade hennes mamma Anna. Hennes mamma rusade fram till Sonja och kramade om henne. Din far och jag har varit så oroliga för dig, sa hon mellan snyftningarna.
- Var är han? frågade Sonja.
- Han kommer snart han pratar med läkaren. Efter en stund kom John in med läkaren.
- Åhh... Sonja du är okej, sa hennes pappa John. Han kramade om henne.
- Hej Sonja. Jag är Dr Wertsi. Hur mår du? frågade läkaren.
- Jo jag mår bra, fick Sonja fram. Var är Keico?
Anna, John och Dr Wertsi tittade på varandra.
- Var är han? Är han okej? frågade Sonja oroligt. Dörren öppnades igen och en sjukskötersta kom in i rummet.
- Ni har ännu ett besök, sa hon med ett leende. Hon höll upp dörren. Sonja höll andan. In genom dörren kom en schäfer hund lufsande in. Hunden spetsade öronen när den fick se Sonja. Den sprang fram och hoppade upp i sängen och slickade Sonja i ansiktet.
- Keico! Du lever och du mår bra! ropade Sonja glatt. Anna, John, sjuksköterskan och Dr Wertsi log.
Sonja grät. Men det var glädjetårar. Hon kramade Keico länge, länge. Dom hade överlevt. Och alldrig mer skulle dom skiljas åt.


The End