Blommor.. 1...2..3... Jag skriker inom mig såren dom bränner och allt känns hemskt .. Jag räknar blommorna igen : 1...2..3.. inga mer jag känner hur tårarna rinner som om allt det här var en nedräkning för mitt sårande minne? var allt planerat av mitt undermedvetena ? jag hatar det här verkligen jag kommer inte fatta nåt längre! ... Blommor ... 1...2...3 ... jag tänker sakta för mig själv kanske för deta något bra med sig säg? då står du där och ler du blinkar mott mig och sätter dig ner vi sitter tyst utan något ljud alls inget händer då börjar jag räkna blomorna igen...1.... 2....3 du säger du 4 och ger mig en blomma jag ler och tänker tack för allt... Skriven av Sofie, 12 år från Falerum. |