Förlåt mig, Philip.

Skriven av Linnea (Pinne), 14 år från Götet.

Den höga musiken dunkade i mina ögon och jag var tvungen att ta i med alla mina krafter för att inte spy där, mitt på dansgolvet. Jag höll för munnen och knuffade mig förbi alla de fulla personerna som blockerade min väg.
"Ta det lugnt, va?" ropade Henke efter mig då jag sprang förbi honom. Jag sprang igenom den folktomma hallen och hann precis ut på gatan innan jag kräktes. Philip kom springandes efter mig, men stannade tvärt då han såg vad jag gjorde.
"Hanna, är du okej?" frågade han grötigt och tog ett steg bakåt.
"Mmm." Jag sträckte på mig, kanske lite för fort eftersom att jag kände yrseln komma krypandes. Inne i festlokalen så spelades Justin Timberlakes nya singel och jag visste att jag aldrig skulle kunna lyssna på den låten igen utan att känna doften av spya och öl.
"Ska du hem nu, eller?" frågade Philip och jag såg hur han kämpade för att inte slöddra alltför mycket.
"Jag tror det, annars dödar dem mig där hemma."
"Jag följer dig, det var ingen kul fest i alla fall." Mumlade han och strök handen genom sitt bruna, vilda hår. Vi började långsamt vandra hemåt och jag kunde inte hjälpa att tycka synd om honom. Jag visste ju vad han kom hem till. Jag hade faktiskt aldrig sett en så söndergråten människa som hans morsa, och jag kunde faktiskt förstå henne. Philips pappa hade misshandlat henne under många år så det var väl självklart att hon var ett vrak nu när han var utsläppt ifrån fängelset. Han hade tydligen inte ens behövt bära en sån där elektronisk fotboja. Tänk om han verkligen började misshandla dem igen. Jag såg snabbt på Philips perfekta profil och jag visste att om hans farsa så mycket som rörde Philip så skulle jag skulle jag antagligen döda honom. Vi tog genvägen genom gränderna och för ett ögonblick så var jag säker på att en svart Volvo förföljde oss, men det var nog spriten som talade. Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle dricka igen, även om jag visste att det var ett löfte som jag aldrig skulle hålla.
”Jag trodde först att det där var Petersson.” skrattade Philip plötsligt och jag var tvungen att skratta jag med. Philip hade syftat på en skyltdocka med tupé som stod i ett skyltfönster.
”De är ju faktiskt ganska så lika.” svarade jag och pekade på tupén. ”De har likadana peruker i alla fall.” Om jaghade gått i gränderna ensam så hade jag nog vart ganska så rädd. Det var alldeles kolsvart om man inte räknade ljuset från någon enstaka lyktstolpe i gathörnen. Om jag skulle vara ärlig så var jag riktigt mörkrädd, fast att gå där med Philip gjorde mig lugn.
”Har inte du också sett den där Volvon lite väl många gånger?” frågade Philip plötsligt och tittade lite ängsligt på en bil som svängde in på vår gata.
”Jo…” Mer hann jag inte säga förens Volvon svängde upp på trottoaren och en hysterisk man i fyrtioårsåldern kastade sig ur bilen. Philip puttade in mig i ett buskage utanför en liten blomsteraffär och viskade lågt:
”Stanna där.” Dum som jag var så låg jag kvar bakom buskarna och lyssnade intensivt. Om jag inte hade varit full så hade jag antagligen ringt polisen eller hoppat fram ur buskarna, men tankarna kom segt som vingummi.
”Stick, du vill inte göra det här.” hörde jag Philip säga, samlat men ändå skräckslaget.
”Jaså, så nu vet du vad jag vill? Var har du ditt snygga sällskap?” frågade en främmade röst och skrattade ett hemskt skratt, ett skratt som hemsökt mina drömmar i flera år efteråt.
”Bry dig inte om henne, okej?” Philip snubblade över orden och jag kunde höra mannen skratta värre än någonsin.
”Du ska ge fan i vad jag bryr mig om och inte bryr mig om.” sa han sedan allvarligt och jag hörde ljudet av steg mot asfalt. Långsamt så lyfte jag på huvudet och kikade ut mellan grenarna på det täta buskaget. Jag såg hur mannen tog några steg närmare Philip.
”Det är så typiskt dig, Philip.” fortsatte han sedan och stod nu så nära att han andades Philip i ansiktet. ”Hjältemodig, även på fyllan. Så du brås på morsan då? Det är så att man blir illamående.”
”Jaså, det säger du. Det enda som gör mig illamående är din andedräkt, glömt att borsta tänderna i morse? ” Det gick på en sekund. Det enda jag såg var hur mannen höjde handen och sedan hur Philip tog ett staplande seg bakåt.
”Ska vi se om du brås på farsan när det gäller att slåss, då?” Han behövde inte mer än uttala orden innan Philip slängde sig över honom. De sparkades och slogs om vartannat, men mannen (som jag antog var Philips farsa) hade hela tiden ett stort övertag. Till slut så stod han och sparkade på en liggande Philip. Jag kommer antagligen aldrig förlåta mig själv för att inte ha gjort något. Jag bara låg där i buskarna. En fegis är jag. En mes, en idiot.
”Upp med dig.” sa mannen plötsligt och tog tag i Philips krage och drog upp honom på fötter. Philip var helt blåslagen och han blödde från flera sår i ansiktet. Philips farsa puttade in honom i väggen med en smäll och Philip föll ihop igen. ”Upp, sa jag” skrek mannen och tryckte denna gången upp honom mot väggen.
”Man kaxar sig inte mot mig, okej?” Men Philip var för omtumlad för att svara. Han var halvt medvetslös och hans blick var grumlig. Mannen tog plötsligt fram en kniv och drog den utmed Philips kind. ”Hälsa morsan från mig. ” viskade han och jag blundade hårt. Jag ville inte se, jag ville inte vara där. Jag hörde en djup suck och sedan en hög duns. Jag tittade än en gång fram mellan grenarna. Jag såg hur mannen började vandra iväg mot sin bil. Han öppnade dörren samtidigt som han mumlade på en barnslig gammal vers.

”Mata oss, mata oss”
De små ankungarna skrek åt sin mor.
”Jag inga pengar har och ni inget förstår”
Svarade modern och bet de små barna i skärten.

När mannens bil hade kört runt hörnet så vågade jag resa mig upp igen. Jag blev yr och kämpade mot kräkreflexerna, jag var tvungen att hjälpa, tvungen att se. Jag slängde mig ut ur häcken och sprang fram emot Philips livlösa kropp. Jag kände hur tunga tårar började rulla nerför mina kinder då jag såg kniven som var instucken i hans mage. På marken bredvid honom så låg det ett kvitto. Jag släpade mig fram och greppade det tunna kvittopappret. ”Storek Hotell” stod det längst upp och en blandad känsla av bestämdhet och vrede sköljde över mig. Jag stoppade ner kvittot i fickan och gick på knä fram emot Philips kropp.
”Jag stannade.” viskade jag i hans öra och tittade sedan med avsmak på kniven, men jag hade bestämt mig. Långsamt så böjde jag mig fram och drog snabbt ut kniven ur hans mage. Jag reste mig upp och började vandra i den riktning som jag hade sett bilen försvinna. Jag tog ett hårt tag om den blodiga kniven och upprepade de forna orden om och om igen för mig själv.
” Om hans farsa så mycket som rörde Philip så skulle jag skulle jag antagligen döda honom, om hans farsa så mycket som rörde Philip så skulle jag skulle jag antagligen döda honom.”