Jag trodde inte att jag...

Jag trodde inte att jag skulle säga det jag sa för exakt en vecka sedan. Att orden ens fanns i mitt huvud hade varit svårt att tro. Det är dumt, för om jag hade vetat det så hade de kanske stannat kvar där inne i all evighet där de borde vara. De hörde inte ens hemma i mina tankar, inte ens i någon annans tankar. Att snacka skit om hästar var det sista jag skulle ha gjort för några veckor sedan, men det är annorlunda nu.

Jag och min kompis Vanessa var ute och red på våra hästar ute i det gröna. Vi hade det jätteroligt! Vi galopperade ikapp och munnarna gick i ett. Det var en utav de få ridturer jag kunnat ta med Vanessa.
Jag och Vanessa blev kompisar på Internet. Hon var från Ryssland egentligen, men kunde prata en rätt så hyfsad svenska. När hon flyttade till Sverige så flyttade hon till samma stad som min familj bodde i. Av en ren slump!
Hon ägde en egen häst, precis som jag, och vi blev snabbt bästa vänner.
Det var två veckor sedan.

Plötsligt hade Vanessa ropat på sin stapplande svenska:
- Nina! Jag vill hopa den trädet. Vill du det? Följa mig.
Hon log mot mig. Jag log tillbaka och svarade att jag gärna kunde försöka.
Den liggande trädstammen som Vanessa pekade på var otroligt hög och bred. Jag blev nervös, för hittills hade jag bara hoppat några små hinder, och absolut inte sådana spektakel! Genast ångrade jag mig och bestämde mig för att säga till Vanessa att jag stod över när hon landat.
När hon vände sig och hästen mot mig efter hoppet såg hon strålande glad ut och jag kunde bara inte säga nej. Kanske skulle hon tycka att jag var fånig då...
- Du får akta på dig om jag skall hoppa, sa jag och skänklade på min häst Thunder Bird när stigen var fri.

Jag ångrade mig lika snabbt igen. Hjärtat dunkade fortare och fortare ju närmare jag kom trädet, som blev större och större för varje språng. Thunder blev också förskräckt när han upptäckte att jag tydligen bad honom hoppa det där, men gjorde som jag ville. Han kunde hoppa, det var inte det, det var jag som var problemet. Jag hade inte den tekniken och balansen för att hoppa elithöjder precis.
Hans stora språng över hindret kom så plötsligt som när man åker en plötslig berg-och-dal-bana med hög hastighet från stillastående. Jag tappade förstås balansen och gled snett i sadeln. När han var på väg ner igen, så fortsatte jag uppåt och ...
... jag landade med en dov duns på mage på den ömsom leriga ömsom hårda marken. Det blev tyst en sekund, men sedan ryktes jag med Thunders flykt med min ena fot. Det knakade till, men jag kunde inte skrika av smärta. Allting snurrade i huvudet. Marken svischade förbi under mig och ridhjälmens framskärm bröts av när huvudet slog till en sten. Min näsa trycktes okontrollerat ner på stenen och något kallt och blött spred sig i mitt ansikte. Blod, tänkte jag.
Vanessa skrek förtvivlat bakom mig och började mana på sin häst Garment Girl för att följa efter mig och Thunder.
Sedan har Vanessa berättat detaljerna, för mitt huvud var halvt medvetande från då.
Hon såg alltihop. Thunder var på väg rakt mot järnvägen som inte har några bommar. Hon berättade hur skräckslagen hon var när Thunder störtade fram precis när ett passagerartåg passerade. Thunder hann precis över, men inte jag. Min kropp studsade upp när mitt huvud träffade ett spår i järnvägen och min överkropp slog emot tåget precis ovanför de livshotande hjärnhjulen.
När tåget passerat så såg hon sin kompis och hennes gulliga häst liggande på andra sidan.
Först ville hon bara lägga sig ner och dö, men hon såg i alla fall inget blod. Det fanns fortfarande en chans att de skulle överleva. Tårarna rann våldsamt och det sved inom henne efter den hemska händelsen. Hon hoppade av sin häst på darrande ben, släppte honom lös och bara sprang emot de liggande vännerna.
Efter några dagar på sjukhuset och ett polis- och tidningsförhör, fick jag äntligen komma hem igen. Jag och mamma besökte psykologen flera gånger och jag verkade må rätt bra, även om jag var chockad.

Men nu kommer det hemska jag sa.
En dag ringde Vanessa.
- Hej! Sa hon. Skall vi rida idag?
Jag blev så jävla arg! Hur kunde hon? Hur kunde hon bara fråga en sådan sak efter allt som hänt? Orden bara flög ur mig utan att jag ens behövde tänka.
- Jag skiter i hästar! De är otäcka djur som sparkas och bits och bara ställer till problem. Du kan ta dina små gamla ponnyer och dra åt helvete!
Jag slängde på luren och sedan insåg jag vad jag hade sagt, men då var det för sent.

Jag hade älskat hästar, så länge jag hade kunnat minnas. Jag hade gått på ridskola, fått en egen häst, fått hästkompisar. Och nu när en liten olycka händer och jag inte ens blev skadad så sviker jag dem bara. Jag hade dessutom svikit min enda kompis.

Och allt för olyckans skull! Jag förstår mig inte på mig själv.

Vanessa flyttade tillbaka till Ryssland och hennes sista ord till mig var att hon aldrig tänkte lära sig svenska. Det var tydligen ett fult språk...
Hon väste fram det och det stod bokstavligt i pannan på henne att hon inte ville veta av mig mer. Sedan satte hon sig i den resklara bilen och åkte iväg tillsammans med sin familj i riktning mot flygplatsen. Jag stod kvar, ensam på trottoaren, och glodde efter henne. Nu var jag ensam, igen.