Vid klippornas avgrund...

Skriven av Sara Eriksson, 13 år från Kil.

- Men seriöst Ki, det är ju bara en kilometer dit! Är du lat på nåt sätt eller?
- Nej. svarade jag irriterat och fortsatte syna min spegelbild.
- Så vad är det då?! fortsatte min bästa kompis Johanna.
Jag drog i mitt blonda lockiga hår innan jag svarade.
- Jag har bara ingen lust.
Ja, så var det ju delvis. Att jag inte hade lust att åka till klipporna på skolutflykt. Men den största anledningen var att jag hade hemska minnen därifrån. Viktor, min bästa kompis hade fallit nerför klipporna och spetats mot de kala stenarna i avgrunden. Ingen mer än jag, min familj och Viktors familj visste om det. Inte ens Johanna, eller Jo-jo som hon kallades.

- Men du MÅSTE följa med, det lir ju inte direkt askul utan dig heller. sa Jo-jo och la på lite mer mascara.
Jag synade hennes perfekta ansiktsdrag, hennes plutande fylliga läppar, de perfekt noppade ögonbrynen och de där oemotståndliga djupblå ögonen. Gud vad svartsjuk jag var på henne! Jag hade blont hår, alldeles för långt ansikte enligt mig och gröna tråkiga ögon.
- Jaja, jag har ju inte direkt nåt val heller. sa jag och sjönk sedan ner i djupa tankar.

Jag hade ju som sagt inget va och nästa dag var hela klass 8F vid klipporna. Redan innan vi stigit av bussen hade jag börjat länga hem. Mamma tyckte att jag måste släppa rädslan, jag kan ju inte gå med fobin hur länge som helst så hon tvingade iväg mig. När jag tittade ut över klipporna på det brusande havet väcktes tårarna i ögonvrån. Som tur var var det ingen som såg för alla hade redan spritt ut sig över klipporna med matsäck. Endel stack iväg och rökte i en skogsdunge.

- Åh, vad det här är härligt! ropade Jo-jo och snurrade runt med slutna ögon och armarna utåtsträckta lite riskabelt nära kanten.
Jag vet inte vart det kom ifrån men plötsligt så skrek jag:
- VIKTOR!
Förvånad öppnade Jo-jo ögonen, och föll över kanten på klippan.
- NEJ! Skrek jag sprang fram till kanten där jag fann Jo-jo hängade en bit längre ner.
Hennes blåa ögon var fyllda av skräck och medans allt fler folk samlades runt mig ropade hon:
- Ki, Hjälp mig! Jag tappar taget!
jag visste inte vad jag skulle göra men det visste våran lärare Henrik. Han sträckte sig ner och hans stadiga arm var längre än jag trodde och Jo-jo fic tag i hans hand. När hon nästan hade kommit upp hände det. Jag lutade mig ut för att se och det var då jag tappade balansen. Jag letade febrilt efter något at ta tag i men fann bara en slät vägg.
- KIM! ropade Jo-jo och alla andra i kör.

Men jag bara föll, föll mot det som jag visste skulle vara min död och min lycka. Precis innan jag slog emot de vildsinta vågorna och de kala stenarna såg jag Jo-jos huvud över kanten och hörde när hon skrek mitt namn, Men vad skulle jag göra? Jag log, och det sista jag gjorde var att viska:
- Jag kommer nu Victor.