Pojken och trollet

Skriven av freja holmberg, 11 år från stockholm.

Det var en gång en hurtig pojke, som ville ut på äventyr, och så tog han den genaste äventyrsväg som fanns, mitt genom djupa skogen.
-Hallå, ropade han. Hallå! Var finns det något äventyr för mig? Det är så tråkigt därhemma och ingenting händer. Jo, den snälla drottningen dog och det blev sorg i landet. Kungen och prinsessan sörjde, och folket sörjde. Men så fick prinsessan styvmor, och nu är det hon som regerar. Alla tror att hon är en häxa, men ingen vet något bestämt.

Och pojken vandrade allt djupare in i skogen.

-Hallå! Ropade han. Hallå! Var finns det något äventyr för mig. Mor gav mig sju smörgåsar till matsäck, men jag har bara två kvar. Hallå! Kommer inte äventyret snart?

Och det blev allt senare på dagen, och pojken vandrade allt djupare in i den mörka skogen.
-Äventyr! ropade han. Äventyr kom! Det är bara sorg och bedrövelse där hemma. För några dagar sedan försvann prinsessan. Hon plockade blommor på ängen, och plötsligt var hon försvunnen. Somliga tror att drottningen trollat bort henne, så att hennes egen dotter skall kunna bli landets prinsessa. Men ingen vet något bestämt. Och det är bara sorg och bedrövelse.

Det blev allt senare på dagen och skymningen föll. Då hade pojken ätit sin sista smörgås. Han var trött av vandringen, och han satte sig på en sten och funderade. Hu, vad det prasslade bland kvistar och löv! Men pojken var inte rädd för det! Han hade gott samvete, och då behöver man aldrig frukta. Han satt och väntade på äventyret som han gatt ut att söka. Då kom ett troll vankandes med en säck på ryggen. Det var trollet Store-bror, den äldste av tre bröder. Han var ful som stryk, och det fulaste var hans långa ludna öron, som nästan släpade i marken så långa var de.



- Klafs, klufs, klafs, klufs! Pustade han där han gick fram.

- God kväll, farbror! Hälsade pojken.

Trollet stannade, fläktade ett slag med öronen och plirade på pojken, - Sicken en dvärg! Sa han.

- Jag är ingen dvärg, jag är en pojke.

- Sicken en pojke! Sa trollet. Det var rysligt små och fula öron du har. Titta på mina! Det är öron det, som heter duga. Jag är säker på att prinsessan tar mig bara för mina vackra örons skull. Det var rysligt fula öron du har.

- Jag är nöjd med vad jag fått! Sa pojken. Men vad är det farbror har i säcken.

- Jag har säcken full med silverkorn som jag varit ute och plockat. Och överst har jag en läcker snok. Den skall prinsessan få att snaska på.

- Vad är det for en prinsessa?

- Pytt, fick du vetat! Sa trollet. Och så fläktade han ett slag med öronen igen och plirade illmarigt på pojken.

- Jag skulle kunna trolla dig till en svart korp om jag ville, fortsatte han. Men du får väl förbli så ful du är. Får du se bröderna mina, så säg dem att jag gått hem till berget. Adjö med dig nu.

- Adjö, farbror, sa pojken. Och så gick trollet, och pojken satt ensam på sin sten.

Att följa efter ett stort troll är inte lätt när man har så små ben som den lilla pojken hade. Snart hade han tappat trollet ur syne och kunde inte annat göra en sätta sig och pusta ut en stund. Men hu, vad det prasslade och pep mellan kvistar och löv! Men pojken var inte rädd for det. Då kom ett nytt troll vankandes med en säck på ryggen. Det var trollet Mellan-stor. Han var ful som stryk, och det fulaste var hans långa vårtiga haka, som nästan stötte i marken.
- Klafs, klufs, klafs, klufs! Pustade han, där han gick fram.

- God kväll, farbror, sa pojken.

- Sicken en tomte, sa trollet. Och så satte han hakan i marken och plirade med ögonen.

- Jag är ingen tomte, jag är en pojke.

- Sicken en pojke, sa trollet. Det var en rysligt ful och liten haka du har. Titta på min. Det är en fin och välskapad haka det. Jag är säker på att prinsessan tar mig bara for min sköna hakas skull. Det var en ful haka du har.

- Jag är nöjd med vad jag fått. Men vad har farbror i säcken?

- Jag har säcken full med gullkorn, som jag varit ute och plockat. Och överst har jag en grön och skön groda. Den skall prinsessan få snaska på.

- Vad är det för en prinsessa?

- Pytt, fick du vetat, sa trollet och plirade illmarigt med ögonen. Men har du sett till Store-bror?

- Jojomän! Och han bad hälsa att han gått hem till berget.

- Då måste jag skynda mig, sa Mellan-stor. Hade jag inte haft sa bråttom, skulle jag ha trollat dig till en kråka. Men nu far du väl förbli så ful du är, Och så knogade trollet i väg igen.

Det hade blivit mörkt, och att då hitta hem lät sig inte lätt göras. Efter att ha traskat omkring en bra stund kom pojken fram till en glänta. Uppe på en stor sten satt en hiskeligt hårig och ful skogsfru.


- God kväll, frun, sa pojken.

- Sicken en liten mumsbit, sa skogsfrun och tittade fram bakom håret.

- Jag är ingen mumsbit, jag är en pojke.

- Sicken en pojke, sa skogsfrun. Vad gör en sån pojke här ute mitt i skogen mitt i natten.

- Jag letar efter äventyr.

- Klättra upp till mig ska jag berätta om ett möjligt äventyr, erbjöd skogsfrun.

Åter sugen på äventyr tvekar pojken inte ett ögonblick utan klättrar raskt upp till skogsfrun. Tagen av pojkens ungdomliga naivitet beslutar hon sig för att uppskjuta kvällsmålet ännu en stund och börjar berätta om en händelse hon bevittnat några nätter tidigare:


- När jag i min ensamhet jagade runt efter något att äta stötte jag på en konstig samling, började skogsfrun. Där var trollmor med sina trollsöner Store-bror, Mellan-stor och Lille-bror. Där var också trollmors syster, som kommit upp sig så bland människorna på sistona. Och slutligen var där en söt liten prinsessa, en riktig liten gullemumsbit. Trollmor fick order av sin syster att ta hand om prinsessan, och se till att hon inte kunde ta sig hem. Därefter skildes de, trollmor, sönerna och prinsessan begav sig till trollberget medans systern begav sig till människoriket.

- Men vilket äventyr, utbrast pojken. Var ligger trollberget.

- Å det är bara över kullen därborta, svarade skogsfrun och pekade.

- Äventyr, tänkte pojken. Det här var början. Jag följer efter dem, så hittar jag nog fortsättningen också. Och så smög han sig efter, så försiktigt han kunde. Hu, vad det prasslade och pep mellan kvistar och löv. Men pojken var inte rädd för det. Längst inne i mörka skogen låg trollens slott, som var ett grått berg. Och i en av bergets kamrar satt prinsessan fången, den vackra lilla prinsessan, som försvann när hon plockade blommor på ängen. Vid kammarens ena vägg fanns en altan med trappa upp och ovanför denna närmast taket en enda fönsterglugg, genom vilken en stjärna lyste. Här satt nu prinsessan på en bädd av mjuk mossa, vilket är hårt nog för den som är van att vila på bomull och ejderdun. Framför prinsessan stod ett bord med trollmat. Det var drakblodspalt och gyttjesoppa med grodben, det var rostade fladdermössöron och giftig bolmörtsgröt. Men inte kunde prinsessan äta sådant. Hon ville förr dö än hon smakade på den maten. Prinsessan vågade inte tala högt, men hon viskade till stjärnan om och om igen:
- Kommer inte älvorna snart. Kommer inte älvorna snart. Och just då kom älvorna, ett helt långt tåg. Och de svävade in genom fönstergluggen och kysste prinsessan på ögon och kind. Så gav de henne bär och frukter att ta, så mycket prinsessan ville ha. Och sedan tog de den otäcka trollmaten och svävade bort. Då knarrade gångjärnen på dörren till innerkammaren. Krak, krak , Och gamla trollmor flaxade in. Hon var fulare än stryk. Hon hade öron så långa som Store-brors, haka som Mellan-stors och näsa som Lille-brors.



- Hu! Sa hon. Hu en sådan otäck frisk luft. Jag måste hålla för näsan. Varför stänger du inte fönsterluckan eller kommer in i min kammare. Där är det skön luft. Där är det inte vädrat på tusen år.

- Jag tycker om att titta på stjärnan, sa prinsessan. Hon vågade inte säga att hon kvävdes av den skämda luften. Det tålde inte trollmor att höra.

- Titta på stjärnan, sa trollmor. Sådana dumheter. Vad är det att se på. Jag har min kammare full med silver och guld och ädla stenar. De ger bättre glans än en liten stjärna.

- Nå, hur är det med aptiten. Fortsatte trollmor och tittade i karotterna. Nej, en sådan duktig flicka. Hon har ätit upp all kalasmaten. Nu blir det ett trevligt oväder i morgon. Ha-ha-ha. Och trollmor flaxade omkring i kammaren och skrattade med full hals. Hon visste ingenting om att älvorna brukade bära bort trollmaten och ge prinsessan annat att äta.

Älvor Pojken satte av efter älvorna och var snabbt ifatt dem. De satt i en glänta och pratade. Han gömde sig i en buske en bit ifrån dem så att han kunde höra vad de pratade om.
- Stackars prinsessan, trollmor tänker tvinga henne att gifta sig med någon av trollbröderna, sade en av älvorna.

- Ja, fortsatte en annan, och trollmors elaka syster har blivit drottning i kungariket. Hur skall vi stoppa trollens elakheter?

- Det enda som kan rädda prinsessan och kungariket är en pojke som varken är rädd för troll eller mörker.

Då hoppade pojken fram ur sitt gömställe och sade:

- Jag är inte rädd för troll och mörker skrämmer mig inte.

- Hurra nu kan vi rädda prinsessan ur trollens unkna grotta, ropade älvorna. Du måste tillbaka till trollens grotta och läsa upp den enda trollformel som kan förgöra dem.

- Hur lyder trollformeln, frågade pojken nöjd över att äntligen ha hittat ett äventyr.

- Kom friska vindar och vädra ut långöron, väldig haka och stornäsa! Kom västanväder och sopa bort trollen från grå berget!, sjöng älvorna i kör.