Långt ner i havet lyser inga stjärnor

Skriven av Ida, 13 år.

" En sång är ingen sång om det inte är någon som hör den/ Ida"
Som alla sagor har denna en början. Ingen fantastisk början men den har en början och den har ett slut. Helst skulle jag inte vilja skriva denna historia, men en saga har tagit slut. Och det är dags att börja på en annan.

Gryningen föll som ett violett täcke över fönstret. himlen var röd och solen såg farlig och onaturlig ut. den såg ut som en utsmetad målning. Jag sträckte mig mot gardinen som svajade mot det öppna fönstret. Vinden gav ifrån sig ett kluckande ljud.
Någonstans där ute fanns det alla letade efter, skatter, kärlek, tro... Och en efter en kommer de att finna det. Även om de inte tror det än. Jag suckade, jag ville varken ha kärlek, skatter eller tro. Jag ville ha ett jäkla mirakel för att fixa upp allt i mitt fördömda liv! Jag bryr mig inte om att mamma och pappa ska skiljas eller att det knappt finns mjölk i kylskåpet inte heller att mina betyg blir dåligare. De är bara småpotatis i detta oförklariga tomhet. Jag skulle verkligen vilja gråta. Jag ´gråter inte ofta men då skulle jag ju iallafall känna något! och inte bara tomhet!
Folk säger att man ska vara glad över att man lever, men varför ska man vara glad när man inte har något att leva för?