SPÖKDJUR

Det är inte bara människor som spökar. Det berättas historier om både djur och föremål som tycks tillhöra andevärlden. En av de mest omtalade djurvålnaderna är den nakna, darrande höna som sägs dyka upp vid Pond Square i Highgate i London. Fenomenet ska ha sin bakgrund i ett märkligt experiment som filosofen Francis Bacon utförde på just denna plats i mars 1626. Han märkte att gräset under snön var grönt och fortfarande levande. Därför ville han ta reda på om snö också kunde hålla liv i levande vävnad. Han köpte en höna, dödade den, plockade den och sprätte upp den. Sedan fyllde han den med snö och lade den i en säck fylld med mera snö. Medan han höll på med det här drabbades han av plötslig frossa och föll ihop. Några dagar senare avled han hos sin vän lord Arundel. Till denna dag säger folk sig ha sett den nakna hönan vid Pond Square, frysande och pickande efter något att äta.

Svarta hundar
Det vanligaste spökdjuret tycks vara Svarta Hundar. Dessa otäcka bestar finns lite här och var i europeisk folktro, också här i Sverige, men verkar vara vanligast i Skottland och England. Här har de flera namn, som Black Angus och Barghest. De finns också i Wales, där de kallas Cwn Annw. Ett annat skotskt namn på dem är CuSith, vilket lär betyda "älvahundar". De Svarta Hundarna dyker upp i en mängd folksägner och har lysande gula ögon, blöta tassar och kolsvart raggig päls. På några ställen sägs de också ha horn. Ofta dyker de upp i på ödsliga vägar, i vägkors, på gamla avrättningsplatser och kring ruiner. Om man personligen möter en Svart Hund, till exempel på en landsväg, vet man att man kommer att dö inom det närmsta dygnet. De finns också historier om hur de Svarta Hundarna står och ylar utanför någons hus som en dödens budbärare. Det finns en uppfattning om att dessa otrevliga djur även visar på att man inte ska komma till paradiset efter döden.

En av Englands mer omtalade Svarta Hundar kallas Black Shuck och kommer från Norfolk och Suffolk. Black Shuck sägs vara en stor hund, ibland stor som en häst. Oftast har han lysande gröna eller röda ögon, men ibland har han inget huvud alls. Det har berättats historier om Black Shuck i flera hundra år och riktigt hur gammalt fenomenet är vet man inte. Oftast dyker hunden upp mitt i en väg och skrämmer slag på iakttagaren med sitt höga skall och rysliga utséende. Den mest berättade historien om Black Shuck kommer från 4 augusti 1577, då han sägs ha störtat genom dörrarna på byn Blythburgs kyrka. Han rusade igenom byggnaden, dödade en man och en pojke och fick kyrktornet att rasa in. På sin väg ut genom den norra porten lämnade han brända tassmärken på dörrarna, som kan ses än idag. En man som 1973 dikade ut ett kärr bakom Blythburgs kyrka sade sig ha hört ett tungt hundlikt flämtande i sitt öra, men kunde inte se ett spår av någon hund.

Trollkaren Faust får besök av en svart hund

En man från Hilgay i Norfolk sade sig ha blivit förföljd av en Svart Hund på en väg 1945. Han blev plötslig varse att han på sin högra sida hade fått sällskap av en hund som han inte kunde känna igen. Han tog för givet att hunden var väldresserad men att den kanske kommit ifrån sin ägare. Allteftersom började ljuden från hunden bli allt högre, tills djuret brast ut i ett öronbedövande skall. Mannen blev då skräckslagen och gav sig av från platsen så fort hans ben bar honom. Hunden verkar inte ha följt efter.

I Tring, Heartfordshire kan man ibland få se den svarta, rödögda hund som kallas Lean Dog. Den sägs vara spöket efter en sotare som blev avrättad för mord. Om man vågar stå kvar vid ett möte med hunden lär den bara sjunka ner i marken och försvinna.

I Tedworth berättas det om en spökande trumslagare som också lär dyka upp i form av en Svart Hund. Det är illa nog när figuren spelar på sin trumma, men ser han ut som en hund är det riktig fara och färde i görningen.

Spökbussen
Förutom spökdjur finns det också historier om föremål och maskiner som dyker upp och försvinner på märkliga sätt. I mitten av 1930-talet var Londons stadsdel North Kensington hemsökt av en röd dubbeldäckarbuss med nummer 7. Det var vid korsningen St Mark´s Road och Kensington som bussen brukade dyka upp i full fart. Den visade sig alltid om kvällarna, långt efter det att de vanliga bussarna slutat köra. Flera trafikanter fick väja för det jättelika ekipaget. Polisen fick in en massa anmälningar om nära olyckor från ilskna trafikanter. Några av dem påstod att bussen försvunnit spårlöst efter att ha ställt till kaos i korsningen. Till slut skedde också en dödsolycka. En förare hade gjort en tvär sväng rätt in i en mur och kraschat. Ett ögonvittne påstod att han sett dubbeldäckar-bussen köra rakt mot personbilen sekunden innan föraren körde av vägen.

Efter denna tragiska händelse skrev en mängd människor in till Londontidningarna för att berätta om sina egna upplevelser av ”spökbussen”. Myndigheterna var inte värst intresserade av spökhistorier, men kunde konstatera att ett stort antal olyckor hade hänt just i korsningen. Man rätade ut urvan så att sikten blev bättre för bilister från bägge hållen och olyckorna upphörde. Bussen visade sig heller aldrig mer efter detta.

Spökskepp
Enligt sjömännens folktro är det inte bara deras drunknade kamrater som kan återvända som spöken. Också hela fartyg sägs ha dykt upp som andesyner. Skepp som hade förlist i stormar och andra olyckor kunde fortfarande ses segla med besättning och allt.

Den mest kända av dessa spökskepp var "Den Flygande Holländaren". I fyrahundra år har sjömän svurit på att de sett den flygande holländaren kring Godahoppsudden i södra Afrika. Legenden säger att en holländsk kapten, Vanderdecken eller Van Falkenberg, var så utled efter flera dagars stiltje att han försvor sin själ till djävulen i utbyte mot lite vind. Djävulen hörde kaptenens rop, tog hans själ och blåste sedan vind i skeppets segel.
Än idag ska alltså detta fartyg segla med djävulsvinden vinande i masterna och med sin själlösa kapten vid rodret. Det är oftast i de värsta stormarna vid Godahoppsudden som Holländaren siktas. Ibland dyker det också upp i lugnt väder och alla som är dumma nog att gå ombord blir fast där för evigheten. Så säger legenden, men det finns sjömän som kan svära på att de faktiskt sett den spöklika skutan i levande livet.

Flygande holländaren - tavla av Albert Pinkham Ryder

1880 var prins George av Wales (senare kung George V) på långresa med sin bror prins Viktor av Wales på korvetten HMS Bacchante. Utanför Australiens kust, mellan Melbourne och Sydney, siktades ett märkligt skepp klockan fyra på morgonen. Enligt prinsarnas lärare Dalton var fartyget ålderdomligt, med mäktiga master och segel. Ett spökligt rött sken omgärdade skrovet. Då det främmande skeppet passerat korvetten tycktes det helt ha försvunnit utan spår. 13 personer såg skeppet, inklusive den utkik som 10.45 samma dag föll från en av masterna och slog ihjäl sig. Alla på resan var ense om att det måste ha varit den Flygande Holländaren de mött, som varslade om deras kamrats död.

Det finns ett annat omtalat spökskepp, "Loch Awe", som liknar en atlantångare från 1900-talets början. Loch Awe sägs dyka upp i dimmigt väder och förutspår alltid tråkigheter.

Det finns till och med spökhistorier om ubåtar. En av dem berättar om hur den tyske kaptenen Klaus Till sköt folket ombord på ett civilt skepp under andra världskriget. Det här var ett svårt brott enligt krigslagarna och när Tills ubåt slutligen sänktes återvände den som ett osaligt spökskepp. Liksom i fallet med den Flygande Holländaren finns det moderna sjömän som svurit på att de sett, eller hört, kapten Tills osaliga ubåt.