 |
I flera andra forntida civilisationer dyker det upp olika varianter på historien om Marduk och Tiamat. Hjälten är alltid en gud och monstret en drake som kommer ur det stormiga havet. I Turkiet berättar folkslaget hittiterna om hur deras stormgud dödar draken Illuyankas med hjälp av gudinnan Inaras och hennes mänsklige älskare Hupasiyas. I Syrien diktar kananiterna historien om hur den unge guden Baal dräper den sjuhövdade havsdraken Yam-nahar. Alla dessa historier beskriver spänningen medan ordning och kaos.
I det gamla Egypten var den slingrande havsdraken Apep, ibland kallad Apophis, en symbol för mörker och förtvivlan. Apep hatade solguden Atum-Ra och försökte sluka honom då han seglade över himlen och spred sitt ljus över världen. Beroende på vilken version av myten man läser dräps sedan Apep av solgudens barn, eller guden Set. Här handlar det inte om en skapelsemyt, utan om att undanröja ett hot från världen. Sådana skulle de flesta senare drakberättelser se ut.
