Dumma mig!

För första gången någonsin har det hänt. Vi gillar samma kille. Otroligt. Du är blyg och vågar inte riktigt, medans jag gladeligen skulle ta första steget nu, med en gång. Men jag lovade dig. Lovade att du skulle få en chans, och nu sitter jag här i mörkret ensam efter att ha insett vilken idiot jag är som lovade. Som lovade dig chansen. Jag inser nu hur jävla idiotisk jag är. För jag tycker ju om honom, jag älskar honom nog rent av. Och du kommer aldrig att ta chansen tror jag, så varför var jag så himla dum? Så dum att jag trodde att det skulle gå. Att jag inte skulle sitta här i mörkret själv och gråta nu när han gått för kvällen. Nu när han har försvunnit ut ur min åsyn än en gång. Jag vet att ju mer tid jag tillbringar i hans sällskap desto mer sitter jag fast. Desto mer beroende blir jag av hans närhet, hans leende, hans ögon. Dumma mig. Jag är så jävla dum.