Tagen av solen

Skriven av Sigrid, 12 år från Fritsla.

Vissa personer försvinner bara spårlöst. Inga vet vart dom var eller vart dom gått. Att sedan låtsas lösa fallet och skyla på någon dom såg på gatan den dan. Men det löser inget. Även om du skulle ta alla till fånga. Från den yngsta , till den äldsta. Så skulle det bara fortsätta försvinna människor då och då. Men det är inget vi människor eller jorden kan stoppa... det är universum, eller så kallat gud som bestämmer vem som ska ta straffet. Även om han eller hon är oskyldig. Det skonar ingen.

Jag heter Anna, är 15 år och bor i Malmö. Min pappa är tandläkare och min mamma är kock på tavernan i centrum.
Jag bor i ett vanligt rum, i ett vanligt hus, i ett vanligt land, på en vanlig jord, i ett helt vanligt universum och tja... det är mitt vanliga liv.
Min dag består av att äta, sova, hänga efter Tina när hon jagar Jonte och att hämta min lillebror från öppna förskolan.
Ni kanske tror att jag med ett så tråkigt och normalt liv inte har några bekymmer eller problem. Men det har jag... Ett väldigt stort problem. Jag är den utvalde. Men det vet jag inte...

- Men Johannes ge mig min penna då! skrek jag åt Johannes när han gjorde sig lustig över att ha tagit min penna. Eller nej föresten... stulit.
Han stod på bänken framför mig och viftade med pennan i luften. Han försökte göra sig lustig över att jag var kort. Fast jag var 15 var jag bara 148 cm. Och det är pga. att min mamma är från filipinerna.
- Jag tänker aldrig ge dig den innan du når den själv! sa Johannes med ett brett flin i ansiktet.

När jag var på väg till öppna förskolan för att hämta min lillebror såg jag en vit katt.
Den var långhårig och mjuk fluffig päls. Jag stannade och tog tre kort med min mobil och satte en som bakrundsbild för den var så fin.
Men det borde jag inte gjort. För då tog universum sin chans.
Med en stråle av solens ljus och drog mig upp i intet. Upp i det omöjliga. Solen...
Värmen var outhärdig. Svetten rann på mig och jag stod bara där mitt i ett ljust rum. Plötsligt stod rummet i lågor som jag aldrig någonsin sett.
Det sved överallt. Och det enda jag kunde skrika var:
- Snälla låt det sluta! Om jag måste dö låt mig inte plågas som jag gör!
Plötsligt blev allt svart och det sista jag hörde var:
- Du har varit en stygg flicka, en väldigt stygg flicka... det var min mammas röst.

Att mitt liv tog slut betyder inte att världen stannar upp har längre ingen mening. Precis när jag dött gav jag mitt liv till en annan flicka i England som fick namnet Susie. Hon blev 98 år.

Jag har det bra nu och min vän Susie också...