Vargen

Skriven av Linn, 13 år från Stockholm.

Jag kommer inte ihåg den dagen. Det var så länge sen, jag tror jag var åtta år gammal när mina föräldrar dog och jag blev ensam. Alla säger att det var ett mirakel att jag överlevde, det var en bilolycka, jag var den ända som överlevde. Båda mina föräldrar dog den dagen och jag hade legat i koma i hela 5 år efter olyckan.
Så idag är jag tretton, men även om jag är tretton ändras inget, de andra fem åren försvann som en vind i luften.
Jag fick bo hos min mormor som bor i ett hus långt ute i skogen. I skolan sumpade jag det mesta, jag fick aldrig bra betygg men jag brydde mig ju aldrig heller.
Nu är jag arton, jag vet detta var en kort historia men om man vill ha mer detaljer finns dem inte, bara att hur korta dagarna var och hur långsamma de var, var jag alltid ensamma, min mormor menade väl men jag tänkte alltid att det var mitt fel att mina föräldrar dog och de skuldkänskorna försvann aldrig.
Idag snöar det som om den sa att julen snart är här, det var när jag tittade ut ur mitt fönster som jag såg en stor hund. Hur jag än tänker kan det inte vara en hund, det måste var en varg. Men varför finns det en varg utanför mitt hus? Min mormor hade blivit skickad till ett sjukhus för att hon hade blivit dåligt med tiden. Tidare idag:
- Jag åker nu Therese
- Ha det bra mormor
- Följ inga främmlingar och vänta tills jag kommer hem
- Mormor jag är arton nu
- Ja jag vet men snälla, lova mig
- Jag lovar, jag ska ingenstans
Det var något jag vet nu, jag inte kunde hålla det löftet. Vargen utanför mitt fönster var så varcker med sin gråa päls. Jag blev som förtrollad och innan jag visste det hade jag redan börjat klä på mig och var redan vid dörren. Men när jag väl kom ut för att se en varg var det inte en varg jag såg utan en man. Eller en kille vid min ålder, han var helt naken och vid den åsynen ville jag bara springa in men av någon annledning bjöd jag in honom och gav honom ett varmt bad och kläder. Jag vet absolut inte varför jag gjorde det, men jag tror jag blev kär, hans ljusbruna hår och hans mystiska gula ögon.
- Vad heter du? Sa jag till slut, den frågan gnaggade inuti mig.
- Jag heter Ethan och du?
- Therese
Det var de ända ord vi gav varandra och innan jag visste det tog han min arm och drog mig mot sig. Han gav mig en kyss och jag förlorade mig själv. Det var senare jag vaknade upp jag förstod något var fel på mig. Jag såg honom, en varg mitt framför mig och innerst inne förstod jag att det var Ethan. Jag börjadegå upp när jag såg att jag hade tassar, jag var en varg?
- Jag älskar dig Therese, snälla kom ihåg mig
Ethan sa det inte med sina läppar men det sina tankar och det var då jag kom ihåg allt. Jag hade mött Ethan när jag var mindre och vi hade lovat varandra att vi alltid skulle vara tillsammans, jag hade också fått veta då att han var en varulv men jag älskade honom ändå. Det var senare jag hade glömt bort honom, efter olyckan. Men han hade hittat mig igen och han hade tagit mig till skogen.
- Hur blev jag en varulv?
- Jag gav dig mitt blod, vi är nu förenade och jag kommer aldrig släppa dig. Du kommer aldrig vara ensam igen.
Jag kunde inte låta bli att rodna, när vi skulle gå mot skogen tittade jag en sista gång mot huset där jag hade bott.

Hur allt blev senare och hur allt i detaljer är kommer en annan dag.