Jag vill inte men ändå så vill jag Skriven av Saga.
-Jag vill inte längre.
Dom tystnar runt om mig och vänder intresset mot mig. Jag stirrar stint tillbaka och drar ett häftigt andetag samtidig som jag knyter mina knytnävar och koncentrerar mig på att jag inte ska försöka slå dom. Dom är starkare.
-Jag är inte den sociala typen, forsätter jag.
Dom rynkar på pannan och ser ganska arga ut. Var tog hennes löften vägen? Hon lovade oss tillit och vänskap men den slösar hon minsann bort! Man kan bli en social person! Jag vet att dom tänker så men jag orkar inte tänka som dom gör.
-Så; jag lämnar er. Bara såhär. Snälla, glöm mig! Jag vill inte finnas i era minnen, säger jag sedan rätt så nervöst.
-Vadå då? Tycker du att vi är för lite värda för att ha dig i våra minnen?
-Nej, ni missuppfattar mig. Det är jag som är en sådan person som inte vill lämna spår efter sig.
Dom drar efter andan och börjar tänka på vad jag nyss sagt. Ska dom lita på det inte? Jag vet precis hur dom tänker igen; Hon måste vara galen, hon lämnar oss! Varför vill hon inte lämna spår efter sig? Det blir ju underbara spår, om hon ens fattar det!
-Men vi vill ju inte glömma dig.
-Ni måste, svarar jag tyst innan jag går ut igenom byggnaden och flyr bort från gatorna. Tårarna rinner. Varför gjorde jag det? Gick jag på magkänslan eller gick jag på mitt samvete? Jag torkar bort tårarna med hjälp av tröjärmen och forsätter att gå hem. Varje dag gråter jag för att jag ångrar mig så mycket men jag vågar inte gå tillbaka. Varför ska jag tillbaka? En dag tar jag mod till mig och knackar på vid huset. Svaret gör så att jag går hem. Jag mumlar det tyst och försöker låta som dom när dom pratar.
-Dina spår har blåst bort, tyvärr...
|