Mikaelas dagbok

Skriven av Mirre, 11 år från Mammas mage.

Kära dagbok! 5 juli
Regnet öser ner på tältet.
Daniela sover fortfarande.
Då hör jag plötsligt en gren gå av.
Då stelnar jag till det är någon utan för tältet och jag kan inte se vem det är.
Jag ligger helt stilla jag slutade nog andas.
Jag vänder mig mot Daniela.
Tar min hand åvan för hennes munn och skakar på henne.
"Daniela vakna" viskar jag i hennes öra.
Hon slår upp ögonen.´
Hon tar bort min hand från hennes munn.
"Jag hörde också" sa hon med en svag röst.
Jag nickar tillbaka.
Hon kryper upp ur sovsäken, bort mot utgången.
Jag tog min hand på hennes fot. Hon stannar upp.
Jag skakar sakta på huvet.
Daniela bara vänder på huvet och forsätter krypa.
Då börjar jag krypa efter.
Daniela drar upp dragskejan.
Den personen som var utan för måste hört det för man hörde något springa i väg.
Daniela ställer sig snabbt upp och kolllar åt olika hål
"nej den smet " säger hon och stampar med foten i marken.
"bra det var väl tur" säger jag med en suck av lycka.
"Vi måste leta reda på de" säger hon oh går in i tältet igen.
"leta menar du allvar" säger jag
"Fatttar du inte det är ett äventyr" Hon börjar packa sin väska
"jag vill inte ut dit och leta reda på hemska ting"säger jag me en menande röst.
"okej du kan stanna här om du vill" Sa Daniela Utan att kolla upp i mina ögon.Hon kliver ut ur tältet och börjar ta ner tältet
"ska du ha med dej tältet?"
"kan väl vara bra att sova i eller hur"
" ska du vara borta s länge änker jag följa med dej"
"Bra för dej kan jag ha nytta av."
Jag börjar packa mina saker.
"är du inte klar snart tror du monster väntar hur länge som hälls eller?"
"monster!?"
"ja monster tror du inte på monster?"
"nej det slutade jag tro på på dagis"
"du är allt konstigt Mikaela"
Vi börja gå vi gick nog i flera dagar tills jag kommer på
"våra föräldrar " Skriker jag
"vad är det me dom" Frågar daniela helt omedveten
"dom är oroliga"
"varför"
"vi skulle bara vara borta i två dagar"
"Ähh om får ju reda på allt när vi kommer hem."
"Jag tänkar inte gå ett steg till" säger jag och stannar .
Daniela stannar upp och vänder sig om
"Du kan gå hem det gör inte mig något"Säger hon lungt
"Ska du inte följa med hem?"
"nej då skulle jag gått så här långt i onödan"
Hon väne sig om och började gå iväg.
Plötsligt stanna hon upp.
"Om jag aldrig kommer tillbaka ska du veta att u är min bästa kompis"
"va ska jag säga till din mamma och pappa"
"säg att jag gör det jag föddes till att leva i ett äventyr"
hon vände sig om ooch gick iväg.
"heej dåå syns när du kommer tillbaka" ropar jag till henne.
Hon lyfter hennes vänstra hand.
Då vänder jag mig om och springer hemåt på nätterna sover jag under några graner.
5 veckor senare kommer jag in i stan.
Jag börjar galopera mot vårat hus.
Jag springer upp för alla trapporna.
Vid familjen Ftrijsonsdörr stannar jag upp det var här Daniela bott
Efter en stund börjar jag springa upp för trappen till min dörr.
Jag knakar försiktigt på dörren.
Jag ser handtaget gå ner där står min mamma hon ser hemsk ut jag slängde mig i hennes famn.
"Mamma" sa jag och krama hårdare
"Mitt barn" skriker hon "mitt barn äär hemma.
Då kom min pappa och storebror.
"lilla gumman" säger pappa och tar tag i mig.
"Fattar du vad oroliga vi har varit? mamma höll på att bli galen."
"Förlåt" viskar jag
Min store bror Theo lyfter upp mig i luften.
"din lilla skit" säger han . Theo är 23 år gammal han bor fortfarande hemma.
"vart är Daniela" frågar pappa
"Hon är kvar i skogen"
"kvar i skogen"?!
"ja"
"vi måste gå till polisen och säga att du lever och att ni absolut måste leta reda på Daniela.
pappa tar mig i handen och går ner för trappan och mot polis stationen.
Han öppnar dörren.
"min dotter är hemma i gen".säger han och lyfter upp mig
"okej lämmna henne här så tar vi henne till sjukhuset."
"okej"pappa sätter ner mig på en stol i väntrummet .
2 minuter senare kommer två poliser.
"hej lilla vännen"
"hej" säger jag tyst
"hoppa in i bilen som står utan för."
jag reser mig och går ut.
Polisen kör fort till sjukhuset.
Där under söker dom mig.
Dagen efter står det hur mycket som hällst i tidnigaqrna om att´jag är tillbaka.
På tv pratar dom också om att jag överlevt utan ett brutet ben.
Alla mäniskor tar mer hänsynt till mig.
Jag är inte mig själv sen Daniela gick iväg i skogen
Jag hoppas Daniela fått sitt äventyr!
Heej då kära dag bok!