Fri från banden

Skriven av Signe Ahlström Skarstedt, 14 år från Stockholm, Täby.

"Jag är trött på er!"
Han stod på den mörka, asfalterade vägen och skakade av ilska.
"Försvinn!"
”Det kan vi inte. Du är vår ända länk till de levandes värld.”
”Varför kan ni inte bara återvända till de döda!?”
Mörka skepnader rörde hans ansikte och strök hans kind.
”Jag är trött på att bli bortjagad och mobbad på grund av er!”
”Det kan vi inte göra något åt...”
”Nej… men jag kan.”
Han fortsatte att gå mot vad som verkade en absolut lösning, han hade försökt allt:
Exorcism, medier, till och med gamla formler på latin som skulle fördriva vilsna andar.
Men inget hade hjälpt.
Hans psykolog kallade dom ”De envisa hallicunationerna” men han visste bättre.
Han föräldrar såg medlidande på honom och sa att det snart skulle gå över men det gjorde de aldrig. Han var vansinnig och nästan galen av de röster som viskade bedjande om hjälp.
Han hade gått mot den gamla ravinen som han så många gånger som liten tittat ner i och undrat hur djupt det verkligen var.
Nu stod han där på kanten och såg ner.
”Vad tänker du göra?”
”Jag tänker… Hoppa.”
”Nej!”
”Åh, jo!”
Han tog långsamt ett steg, vinglade lite och hörde plötsligt en röst bakom sig:
”Hallå! Ta ett steg bort från ravinen!”
”Nej! Det är ende sättet!” sa han utan att vända sig om.
Han hoppade ut och skrek:
”Fri…!”
Ett knak i nacken när han landade och sedan blev allt mörkt.
Han vaknade hemma i sängen med båda sina föräldrar vid sidan av sängen.
”Du kommer att bli bra, raring…” sa hans mamma.
Och det skulle han.
För han hörde inga röster längre.