Nutida vampyrer
Vampyren på kyrkogården
1849 drabbades Paris av en ovanlig nattlig fasa. Flera kyrkogårdar hemsöktes av något som grävde upp de nyligen avlidna och slet kropparna i stycken.
Det hela började på en av stadens mer berömda kyrkogårdar, Pére Lachaise. Vaktmästarna kunde om nätterna se en skuggfigur slinka omkring mellan gravstenarna, men lyckades aldrig få tag på den. Snart spred sig ett rykte att något övernaturligt var i görningen.
Så småningom slutade hemsökelserna på Pére Lachaise, men dök istället upp på en kyrkogård i en förort till Paris. Historien upprepade sig, med fruktlösa jakter efter mystiska skuggor.
Åter flyttade sig "Vampyren" då det började bli för hett om öronen. Kyrkogården i Montparnasse blev nästa plats som drabbades.
Parispolisen var fast besluten att sätta fast gärningsmannen vem, eller vad, han nu än var. De ökade bevakningen, och i juni fick de slutligen napp.
En av vaktpatrullerna hade skjutit mot den gäckande besökaren, och lyckats såra honom! Ett stycke utanför kyrkogårdsmuren hittade de pölar av blod och en bit från en militäruniform. På ett sjukhus i närheten fann de den svårt skottskadade sergeanten Victor Bertrand. Denne förstod att spelet var slut och erkände de makabra brotten.
Sergeant Bertrand förklarade att han liksom föll i trans om natten, och i ett tillstånd av vilddjurs-raseri angrep de nyligen begravda på kyrkogårdarna.
Myndigheterna gjorde sitt bästa för att tysta ner den obehagliga skandalen. Rättegången mot sergeant Bertrand blev kort och omärklig. Eftersom han bara gjort sig skyldig till störande av gravfriden, dömdes han till ett års fängelse. Det var allt.
Senare använde sig författaren Guy Endore av Victor Bertrand som modell för sin romanfigur Bertrand Caillet i boken "Werewolf of Paris" (1933). Den har blivit lite av varulvarnas svar på "Dracula", och filmatiserades 1960 som "Curse of the Werewolf".
Düsseldorfvampyren
Peter Kürten (1883-1931) växte upp i ett hem med många problem. Hans far var alkoholiserad och mycket våldsam.
Men hans mor var en ängel, och när han senare i livet gifte sig blev det med en kvinna som liknade henne mycket. Kürten var en omärklig liten grå man som arbetade på kontor. Få människor hade kunnat tro att han om kvällarna smög omkring i Düsseldorf och ströp unga flickor för att kunna komma åt deras blod.
Han hann mörda 29 barn innan polisen fick tag på honom. Han hade svårt att förklara sin läggning. Kürten menade att han behövde blod som en rökare måste få tag på cigaretter. Han försökte inte alls dölja sin skuld, och dömdes utan några invecklade processer till döden.
Hannovervampyren
Fritz Haarman (1879-1923) var slaktare i Hannover, och tycktes leva ett fullkomligt normalt liv. Om nätterna gav han sig emellertid ut på jakt efter unga män som han lurade med tillbaka till sin butik.
Hannover var känd som en stad med många homosexuella, så han hade inga problem att hitta lämpliga offer. Med hjälp av sin assistent Hans Grans mördade Haarman sina gäster på de mest gruvliga sätt, ibland med ett bett i halsen, och gjorde sig av med kropparna i en stor ugn.
Men benen blev kvar, och kastades lite vårdslöst i floden bakom slakteriet. Det var dessa uppenbara spår som avslöjade Haarman och hans kumpan.
Haarman dömdes till döden för mord på 24 män. Grans sattes i livstids fängelse. Fritz Haarmans hjärna undersöktes på Göttingen-universitetet, men där kunde man inte hitta några märkligheter.
Londonvampyren
Engelsmannen John Georg Haig (1909-1949) började sitt liv som en rund och till synes fridsam liten pojke. Han sjöng i gosskör och gjorde alltid vad hans familj förväntade sig av honom. I 20-års åldern hamnade han dock i fängelse för förskingring.
Tiden bakom galler utnyttjade han till att lära sig advokatyrket. Han hade framgång inom sitt nya arbete och gifte sig så småningom. Men han åkte upprepade gånger dit för olika ekonomiska brott, och for med jämna mellanrum ut och in ur fängelset.
1944 fick Haig för sig att lura med hem sonen till en bekant. Han skar halsen av mannen och drack upp blodet ur ett whiskyglas. Det här blev början på en serie våldsamma mord.
Haigs offer var alltid ensamma människor. Den typ av personer man sällan frågade efter. Men den omgivande allmänheten började fatta misstankar mot den lagerlokal där Haig begick sina brott. Till slut genomförde Londonpolisen en razzia mot lokalen, och sanningen om Haigs hemliga liv kom fram.
Det fanns inga rester av offren. Haig hade dumpat kropparna i frätande syra. Men kläder och ägodelar fanns kvar. Golvet var också alldeles nersölat med blod.
Under rättegången hävdade Haig att han en gång råkat ut för en bilolycka, och då svalt en del av sitt eget blod. Detta hade väckt hans rysliga törst, som sedan varit omöjlig att stoppa.
Haigs advokat ville få honom inspärrad på mentalsjukhus, men rätten dömde honom som en kallblodig mördare. Den 10 augusti 1949 hängdes John Haig i Londons stadsfängelse.
Nürnbergvampyren
Kuno Hofmann (1901-?) Tillhörde samhällets utstötta. Han var dövstum, lösdrivare, och antagligen psykiskt sjuk.
I 40-års åldern började han intressera sig för svart magi. I synnerhet de delar som omtalade att man kunde bli starkare och vackrare genom att dricka blod. Den Transsylvanska grevinnan Elisabeth Báthory hade flera århundraden tidigare anammat samma galenskap.
Till en början smög sig Hofmann in på bårhus om nätterna. Här letade han reda på färska lik, skar upp ådrorna och drack blodet. Under en kort tid fick Nürnbergpolisen in 35 anmälningar om inbrott på bårhus. Hofmann reste runt på sin moped och såg till att hålla sig långt borta från brottsplatsen då polisen väl kom dit.
Men till slut blev bevakningen för intensiv. Hofmann tvingades angripa sina första och enda levande offer. Det var ett ungt par som överfölls i sin bil i en skog utanför Nürnberg. Men en skogvaktare såg Hofmann när han flydde, och snart var han infångad. 1972 dömdes han till livstids fängelse, eftersom läkare konstigt nog inte kunde hitta några psykiska störningar hos honom.
