Upptäckter
Människan har nog funderat mest på vad som döljer sig under havets yta. Det har inte varit lätt att utforska och de som försökte förr i världen fick ofta sätta livet till.
De första försöken att vistas under vatten gjordes i samband med att man ville hämta något som låg på bottnen. Under människans oroliga historia har många fartyg sjunkit i samband med krig och i olyckor. Förutom att dessa fartyg ibland innehållit dyrbara skatter har det också funnits annat värt att bärga. Bra kanoner var till exempel både dyra och svåra att gjuta. Då man under 1600-talet började bege sig ner regelbundet för att bärga föremål från vrak använde man sig av så kallade dykarklockor. Dessa var glas- eller metallkupor försedda med en liten plattform man kunde stå på. Då kupan sänktes ner under vattnet fastnade i luftbubbla längst in där dykaren kunde hålla huvudet. Sedan skedde bärgningen på olika sätt.
Ibland lämnade dykaren sin klocka för att hämta det han var ute efter och sedan återvända. Ibland hade man extraluft med sig i tunnor eller använde redskap som krokar. Det här var en farlig metod och många dykare drunknade.
 |
| Borellis dykarblåsa från 1600-talet. Ingen "hit". |
Det gjordes flera hel- eller halvgalna försök att röra sig nere i vattnet utan dykarklocka, men det dröjde tills 1796 då tysken Klingert uppfann en hjälm som man kunde pumpa ner luft i via slangar som dykarklockan lades på hyllan. Klingert kom på att luften blev gammal efter ett tag och syret försvann i dykarklockan. Därmed svimmade dykaren och drunknade. I Klingerts dykarhjälm kom det hela tiden in ny luft. För att kunna komma ner till bottnen bar Klingerts dykare ett bälte med blyvikter. Fransmannen August Siebe förbättrade 1837 Klingerts uppfinning och lade också till en skyddande dräkt.
 | | Klingerts dykardräkt, 1796. |
|  | | Siebes dykare, 1837. |
|
En annan fransman, Jaques Cousteau, tyckte inte om de klumpiga dykardräkterna och ville hellre kunna simma fritt som en fisk. Cousteau har gjort flera forskningsresor världen runt och är fortfarande aktiv. Efter 15 år av livsfarliga experiment, där han var nära att dö två gånger, lyckades Cousteau 1943 med det han drömt om. Genom att fästa tuber med syrgas på ryggen kunde han med bara cyklop och simfötter ge sig ner till 40 meters djup och återvända. Senare samma år gjorde han en dykning till 64 m. Detta kallas fridykning och ger dykaren den allra största rörelsefriheten i havet.
 |
| Jaques Cousteau. |
Tack vare sina lyckade experiment kunde Cousteau göra fantastiska filmer om livet i haven. Nu kan alla som vill tränas att fridyka och man kan idag dyka ner till 160 m djup.
Människokroppen påverkas av trycket i havet som blir större ju längre ner man dyker. Hjärnan får syrebrist och man drabbas av vad som kallas dykarsjuka. Detta kan hända medan man dyker eller då man stiger upp för snabbt och tryckutjämningen går fortare än människokroppen hinner anpassa sig till. De som drabbats kan placeras i en tryckkammare där tryckutjämningen sker under en längre tid. Det finns alltså gränser för hur långt ner en människa kan dyka oskyddad.
1930 gjorde den amerikanske uppfinnaren Barton den första djupdykningen i sin ”batysfär”. Det var ett litet järnklot med en fönsterglugg och slangar med syreförsörjning. Det tunga klotet sänktes ned i djuphavet med en vajer från en fartygskran. Med sig i batysfären hade Barton sin assistent, en biolog vid namn Beebe. Man sänkte ner kulan en meter i taget så djupt man vågade. Vid 240 m djup stannade man till slut. I den telefon till fartyget som gick via kabeln viskade Beebe: ”Endast döda män har varit djupare.”
Sedan Barton och Beebes första dykning slogs rekord efter rekord. Det största djup de själva nådde var 1372 m.
Schweizaren August Piccard byggde 1953 sin egen batysfär sponsrad av den italienska staden Trieste. Som tack för hjälpen döpte han sin uppfinning efter staden. Dykfarkosten Trieste såg mer ut som en ubåt. Den avlånga kroppen var fylld med bensin vilket fungerade som flythjälp. Under denna flyttank satt själva batysfären, fortfarande en trång järnkula. Trieste var utrustad med lampor och några propellrar, så att man skulle kunna styra hjälpligt. Batysfären Trieste nådde hela 11 278 m djup, ett jätterekord på den tiden. Då man tände lamporna skrämde man upp en plattfisk som vilat i bottensanden. Detta bevisade att det faktiskt fanns liv på de riktigt stora djupen.
Sedan dess har andra djuphavsubåtar och märkliga farkoster följt. ”Soucoupe” konstruerades 1959 av Jacques Cousteau och blev den första dykfarkost som rörde sig obehindrat i havets alla vattenskikt, ett sorts ”flygande tefat” under vattnet. Många undervattensfarkoster idag är utrustade med kameror, massor av lampor och griparmar.
 |
| Ubåten "Alvin" som hittade det sjunkna fartyget "Titanic". |
Ett av de största havsexperimenten någonsin gjordes 1964, då ”Sealab” byggdes på havets botten. Detta laboratorium under vattnet stod på 58 m djup. Fyra dykare skulle bo under vattnet i tre veckor för att forska och se hur de själva klarade av den annorlunda miljön. Experimentet avbröts på grund av häftiga stormar, men två andra Sealab byggdes senare. Dessa var större och låg ännu längre ner i havet. 1969 avbröts experimenten efter att en dykare omkommit.
