Varulvar är vanligast i Europa. Det är inte så stor skillnad mellan de olika europeiska varulvarna, förutom att de har olika namn. I England kallas varulven werewolf, i Tyskland werwulf, i Frankrike loup-garou, i Spanien hombre lobo, i Holland weerwolf, i Italien lupo manero, i Portugal lobisomem, i Ryssland vourdalak (ibland namn på en vampyr också), i Rumänien varcolac (också vampyrnamn), i Ungern verfarkas eller farkasember, i Finland ihmsussi och vironsusi, på Island kveld-ulf eller varulfur, i Turkiet kurtadam och i Skottland wulver.

Den lettiska varulven Vilkacis var inte alltid ett ont monster. Det var snarare vanligare att Vilkacis framställdes som en komisk figur, och som en varelse som beskyddade och kunde gräva fram skatter.

Schaman hos Blackfoot-indianerna iklädd vargskinn.

Navajo-indianerna i Nordamerika berättar om "skin-walkers", också kallade Yeenaaldlooshii. De är människor (oftast män) som förvandlar sig till en varg eller en coyote. Ofta är en skin-walker ond i sagorna och härmar röster från en människas familj för att lura sina offer till sig. De kan också läsa människotankar och kasta förbannelser.

I de norska och isländska vikingasagorna talas det om "bärsärkar", krigare som ikläder sig björnskinn för att få styrka och vildhet i kampen, och som ibland sägs kunna förvandla sig till björnar. En liknande sorts kämpe var "ulfhednar", som kunde förvandla sig till vargar. Kung Harald den förste av Norge sades vara en ulfhednar. Den isländska sagan om Egil Skallagrimsson berättar att Egils farfar var den fruktade varulven Kvällulv.

Den armenska varulven "mardagayl" var ofta en kvinna som straffades av Gud genom att förvandla henne till varg varje natt i sju år (ett år för varje dödssynd).

Den franska varulven Loup-garou sågs ofta samlade på kyrkogårdar, där de grävde upp färska lik och slukade dessa.

Det finns några likheter mellan vampyrer och varulvar, vilket kanske har gjort att folk ibland blandat ihop dem. Många vampyrer sades ha förmågan att förvandla sig till en varg. Det gör till exempel greve Dracula i den klassiska romanen "Dracula". Under medeltiden förekom i Grekland en tro att dödade varulvar måste brännas, annars skulle de återuppstå som vampyrer. I vissa delar av Tyskland, Polen och norra Frankrike trodde man att människor som dog när de utförde en av dödssynderna skulle återuppstå som bloddrickande vargar. Dessa monster dök framför allt upp på slagfält, där de sög blod från döende soldater. Vid gryningen återvände denna varulv till den grav där dess döda människokropp fanns. Det serbiska monstret Vulkodlak var en blandning av vampyr och varulv. Oftast var Vulkodlak en häxa som förvandlade sig till en varg som sög blod från män födda under fullmånen. Man kunde lätt känna igen en Vulkodlak på dess bleka, beniga ansikte, svullna läppar och sladdriga armar.

Den svenska varulven

I Sverige såg varulven ut som en storvuxen varg eller hund med tre ben. Varför just tre ben? Jo, det ena benet på den människa som blev till varulv förvandlades till svansen. Varulv blev man oftast av en speciell anledning. När kvinnorna födde barn för längesedan gjorde de det utan bedövning och ibland under svåra förhållanden. Men det fanns en idiotsäker magisk metod man kunde använda sig av. Då en häst hade fölat tog man vara på fosterhinnan, den s.k "fölhamnen" och spände en fullmånenatt upp den mellan ett par träd, helst vid en korsväg. Sedan kröp den gravida kvinnan igenom det tunna membranet tre gånger motsols. Om fölhamnen höll skulle förlossningen sedan gå både snabbt och helt smärtfritt. Men i första Mosebok står det att enligt Gud Faders egen bestämmelse skall kvinnan föda fram sina barn med smärta, och att bryta mot den regeln med magi kunde ge hemska efterverkningar. Om det barn kvinnan födde blev en pojke, skulle han efter tonåren förvandlas till en varulv varje natt fullmånen lyste. Om det blev en flicka förvandlades hon till en mara.

Det fanns bara två botemedel för en svensk varulv. Den enklaste och bästa metoden var att någon kände igen personen ifråga och utropade: "Du är en varulv!" varpå den olycklige för alltid var botad. Om nu detta inte fungerade kunde man tillämpa en hemskare, mer effektiv lösning. Nämligen att hitta en gravid kvinna, slita ut fostret och sluka dess hjärta. Det finns flera ballader, ändå från medeltiden och framåt, som berättar om just denna gräsliga historia. En vida spridd svensk folksägen handlar om en gravid kvinna som tillsamman med sin man är ute och arbetar med att ta in hö. De håller på tills det skymmer och månen går upp. Då blir hon plötsligt anfallen av en varg, men hon lyckas hålla sig undan från djurets käftar så att det bara får tag på hennes förkläde. Hon ropar på sin man men han finns inte någonstans i närheten. Till slut lyckas hon jaga bort odjuret genom att slå eller sticka det med sin hötjuga. En stund senare dyker hennes man upp, men han är blåslagen och har trådar från hennes förkläde mellan sina tänder.

Precis som varulven alltid är en man är maran alltid en kvinna. Då hon förvandlats till en mara flyger hon osynlig ut i natten för att leta efter ett offer att "mar-rida". När hon funnit den hon söker, oftast en man, sätter hon sig gränsle över bröstet på den sovande så att denne får svårt att andas och ofta drömmer mardrömmar. Maran red också på hästarna i stallet och flätade samtidigt deras manar i hårda knutar. Man kunde också bota en mara genom att kalla henne vid hennes människonamn. Ett sätt att bli av med maran var att binda fast ett lieblad med spetsen uppåt på en sadel och sedan sätta sadeln på den häst som maran brukade rida om nätterna. När hon nästa natt kom för att hoppa upp på hästen blev hon spetsad på lien. Men den metoden tog så klart död även på kvinnan som förvandlades till mara.