Björnflickan
Hos tsimishianindianerna berättas en märklig saga om ett lika märkligt livsöde.
En flicka som var ute i skogen för att plocka bär med sina vänner, råkade gå vilse. De andra hade hållit sig tätt tillsammans eftersom de var rädda för björnar, men flickan menade att hon inte fruktade skogens djur. Då hon såg att hon var helt ensam blev hon emellertid rädd. Det skulle snart börja mörkna. Tänk om hon inte hittade tillbaka till lägret.
Peesunt, som hon hette, blev plötsligt varse att någon stod och tittade på henne. Då hon vände sig om fick hon se en storvuxen yngling, klädd i björnskinnskappa. Han undrade stillsamt om hon gått vilse, och erbjöd henne att övernatta i hans by i brist på annat härbärge.
Peesunt tvekade en stund, men gick sedan med på hans förslag. Han verkade vara en ofarlig figur, och just nu hade hon ingen aning om den rätta vägen hem. Ynglingen tog hennes bärkorg på armen och ledde henne med vana steg genom den dunkla skogen.
Efter ett tag kom de till en stor glänta, där en by med märkliga hyddor låg. Ynglingen visade henne till den största hydda, bugade sig djupt och bad henne artigt stiga in. Här satt tydligen byrådet. Det var en bister samling storvuxna män svepta i björnfällar. Hövdingen bar också en praktfull krona av björnklor. ”Så du fann den du sökte” sade hövdingen, och nickade mot ynglingen. ”Ja, farbror”, svarade den unge mannen. ”Här har du äntligen min hustru!” Peesunt var förvirrad, men hon satte sig snällt ner då hon ombads delta i kvällsmaten.
Hon kände plötsligt någon dra henne i kjolen, och tittade ner bredvid sig. Där satt en skrynklig liten gumma och plirade mot henne. ”Jag är muskvinnan, och en fånge här liksom du”, förklarade hon. ”Du skulle inte ha talat så respektlöst om skogens vilda djur i dag. Hövdingen skickade ut sin brorson för att lära dig en läxa. Och nu är du här. Men björnmännen är inte så dåliga makar. Jag ska hjälpa dig till rätta.”
Och så blev det. Peesunt fogade sig i sitt nya öde, och stannade troget hos sin make. Då männen gick ut på jakt förvandlade de sig till stora björnar, och då de om aftonen kom hem återtog de sin människogestalt. I Peesunts hemby undrade man förstås vart hon tagit vägen. Hennes bröder och deras gamla jakthund Maesk gav sig ut på en lång vandring för att söka efter henne. Rakt in i mörkaste vildmarken gick de, och drabbade ofta samman med björnar och andra rovdjur. Bröderna var skickliga jägare och gick alltid segrande ur dusterna. Då och då dödade de en medlem av björnfolket, men det visste de förstås inte.
I björnbyn började man till slut oroa sig för brödernas framfart. För att inte utsätta sitt folk för fara drog Peesunts make med sig henne upp till en grotta i bergen. Där skulle de nog kunna leva i lugn och ro. Snart födde Peesunt ett tvillingpar. De var lika underliga som sin far, och kunde ändra form från människa till björn och tillbaka i en ögonblinkning.
Framåt årets slut kom minsann bröderna fram till grottan. Peesunt vaknade av bekanta hundskall, och tittade ut. Hon kunde knappt behärska sin glädje när hon fick se sina bröder och gamle Maesk. För att fånga deras uppmärksamhet kastade hon en snöboll mot dem, och bröderna vände sina huvuden mot grottan. De blev förstås överlyckliga över att äntligen ha funnit sin syster, och började skynda uppför berget.
Men så tänkte Peesunt efter. Hur skulle det gå när de mötte hennes make? När hon vände sig om in i grottan stod hennes make där, redan omgjord i björngestalt. Han suckade tungt. ”Nu finns det ingen återvändo”, sade han sorgset. ”Dina bröder kommer att dräpa mig, och du återvänder till din by. Men det kanske är det rätta. Kanske är det dags.” Han bad Peesunt att hans skinn skulle behandlas väl och inte släpas i marken, och att han skulle äras som ett gott villebråd. Så gick han ut ur grottan och lät sig utan vidare dödas.
Hemkomsten till den gamla byn var först lycklig. Peesunt träffade sin familj igen och sina vänner. Alla var mycket glada över att ha henne tillbaka. Men så småningom började Peesunt sakna sina björnsläktingar. Hon började också förändras. Päls hade börjat växa ut på hennes armar, och naglarna liknade alltmer klor. Folk blev oroliga för hur det hela skulle sluta. Peesunt beslutade sig för att ingen någonsin skulle få veta det. En mörk natt rymde hon iväg med sina barn, och hördes aldrig av igen.
Människorna i Peesunts hemby dödade aldrig mer en björn. Tvärtom hölls rovdjuren för att vara heliga, och stå oss närmast av alla skogens varelser.
