Scrolla upp
Dra för att scrolla upp och ner
Scrolla ner

Korpen

Enligt eskimåerna fanns det i tidens början inget utom mörkret och tomheten. Jo, en sak till fanns där - en korp.

Ingen vet varifrån han kommit, minst av allt han själv. Han satt i skumrasket hopkurad på marken. Till slut ledsnade han på mörkret och gick iväg.

För varje steg han tog växte det upp någonting, blommor, träd – ja, till och med berg och åar. Efter ett tag hade han gått i en cirkel och kom tillbaka till det ställe där han suttit. Ett helt skogbevuxet land fanns nu där, och han trodde att han kommit någon helt annanstans. Men nu satte han sig ner för att grubbla.

Efter några tusen år hade han klurat ut att det var han som med otroliga magiska krafter skapat detta underbara nya land. Det stod också klart för honom att han var Tulugaukuk, Korpfadern, som har makten att skapa liv!

Fortfarande hade han svårt att urskilja så värst mycket i mörkret, så han spred nu sina vingar för att leta reda på ett ljusare ställe. Efter ett tag kom han till en avgrund, och dök orädd ner i denna. När han landat kunde han konstatera att denna plats inte var olik det ställe han just kommit från. Landet var lika mörkt och kalt.

Men så började han spatsera runt som han gjort tidigare, och på ett ögonblick kom marken till liv. Snart var detta ställe lika fagert och välbevuxet som hans födsloplats. Korpen beslöt sig för att kalla sin nya skapelse för ”jorden”, rätt och slätt. Marken ovan kallade han ”himmelslandet.

Men det var som sagt ännu mörkt. Av en lycklig slump fick korpen syn på något som glimmade i marken. Det såg ut som en bit guld, och som alla kråkfåglar kunde korpen inte låta bli att krafsa på det. Plötsligt fick han upp ett stort gyllene klot. Det var solen som legat nergrävd i jorden. Nu slungades den upp på himlavalvet, så att den lyste upp både landet här nere och där ovan.

Korpen var mycket nöjd med sin skapelse. Han spatserade trivsamt omkring och tittade på allt som vuxit upp längs med hans promenad.

Plötsligt hörde han ett knakande ljud i ett buskage. Det var en ovanligt stor ärtskida som uppenbarligen höll på att spricka. Korpen satte sig nyfiken bredvid för att se vad som skulle trilla ut. Med en liten smäll delade till slut skidan på sig, och en liten människa, den första eskimån, hoppade fram. Korpen blev mäkta förvånad och betraktade misstänksamt den yrvakna lilla figuren.

”Är du hungrig?” undrade korpen. Jo då, människan pekade på sin mage och sken upp i ansiktet. Först plockade korpen bär åt människan, men de räckte inte långt. ”Det var mej en glupsk gynnare”, tänkte korpen. ”Jag får väl ordna något annat”.

Så modellerade han fram de första renarna av flodlera, och lät människan jaga dessa för att få mat. Korpen gjorde också pilar och en båge till människan, men förklarade att han måste vara försiktig. Jagar han renarna för hårt, tar de slut och då får han gå hungrig. Som sällskap till ärtmannen gjorde han också en kvinna som sällskap. Han visade dem också hur de skulle göra upp eld och bygga hus.

Nu trodde korpen att människorna skulle klara sig själva, men ack vad han bedrog sig. Tack vare de underliga figurerna fick han nu mer att göra än någonsin. Renarna höll snart på att ta slut, så han fick hela tiden skapa nya djur som fiskar, andra fåglar och däggdjur. Och vad människorna förökade sig!

Till slut tröttnade han på de olydiga krypen och plockade ner solen från himlen, lade den i en säck och reste tillbaka till himmelslandet. Där hängde han upp solen i ett starkt rep. Nu fick människorna leva i mörkret. Det var en fasansfull tid, och skrämda klumpade de ihop sig kring sina eldar.

Under tiden fick korpen en son tillsammans med en snögås. Korppojken visade sig vara lika nyfiken som far sin, och i ett obevakat ögonblick släppte han solen från sitt rep. Med solen under ena vingen gav han sig sedan av på egna äventyr. Hans far ropade förmanande åt honom att akta det gyllene klotet. Korppojken hade inte tänkt ha sönder något. Tvärtom var han på väg till den plats på himlen, där solen hängt tidigare. Där hängdes den nu tillbaka, och människorna kunde åter njuta av dess värme och sken.

Men för att påminna oss om sin fars vishet satte korppojken spinn på hela universum, så att solen och jorden började snurra kring varandra. Därför har vi nu natt och dag, både ljus och mörker.


Gluscap

Iktomi

Björnflickan

Smutsskinn

Korpen



Till Unga Faktas startsida

Copyright © 2000-2022 Unga Fakta AB