Scrolla upp
Dra för att scrolla upp och ner
Scrolla ner

Smutsskinn

Det var en gång en hövding i tlingitstammen som hade fyra söner. Tre av dem var mycket aktiva i byns göromål. De jagade, fiskade, deltog i byrådet och slogs. De var i stort sett allt vad man kunde önska av hövdingasöner. Den fjärde talade man tyst om. Han låg bara hemma i hyddan och slöade vid lägerelden. Just därför var hans kläder alltid dammiga, och han kallades Duktuthl, vilket betyder ”smutsskinn”.

Men sanningen var egentligen en annan. Tidigare än alla andra, när byn fortfarande sov, steg Smutsskinn upp och gick ut i skogen. Där tränade han i all hemlighet sin styrka och snabbhet, och blev gradvis långt mycket bättre än sina bröder. Och innan hans familj vaknade återvände han till hyddan. Inte undra på att han alltid var trött.

En vår då männen drog ut på sjölejon-jakt fick Smutsskinn äntligen följa med. Bröderna skojade friskt med honom och kallade honom ”Den store jägaren”, men Smutsskinn lät dem hållas. Så fick de syn på en riktig bjässe bland sjölejonen. Den äldste av bröderna grep tag i sin harpun och hoppade vigt iland för att möta djuret. Men sjölejonet gav honom en rejäl klapp med labben så han damp ner i det kalla vattnet. Han fick uppbjuda alla sina krafter för att lyckas ta sig tillbaka upp i kanoten igen.

Nästa broder kastade sig också iland, men det gick lika illa för honom, liksom för den tredje. Hövdingen gnisslade tänder, ty det var ett praktfullt djur som kunde ha gett både mycket mat och skinn.

Då erbjöd sig Smutsskinn att ta sig an besten. Bröderna gapskrattade, fast de var stelfrusna. Men hövdingen blev glad över Smutsskinns mod, och gav honom sin egen harpun.

Vig som en bergsget hoppade Smutsskinn iland med vapnet höjt. Sjölejonet gick till rasande anfall, men ynglingen undvek varje utfall. Till slut var djuret uttröttat och Smutsskinn kunde ge det nådastöten. Men inte nog med detta. Smutsskinn lyfte upp den tunga kroppen på sina axlar och bar sjölejonet ner till kanoten som om det varit en säck fjädrar. Under hemresan var han bröder mycket tysta.

Väl hemma återgick Smutsskinn till sin gamla sovplats vid elden, och alla undrade om händelsen med sjölejonet bara varit en lycklig slump. Kort därpå utmanades byns unga män av en grannby i närkamp. Karlarna i Smutsskinns hemby var skickliga kämpar, och såg alla fram mot kampen, som de trodde skulle bli snabb och smärtfri.

När grannarna anlände fick de dock en chock. De hade med sig en riktig jätte till brottare! Hur skulle någon normal människa kunna klå honom? Och mycket riktigt, alla de kaxiga männen fick i tur och ordning storstryk av bjässen. Smutsskinn hade i vanlig ordning försovit sig, och snubblade yrvaket ut ur sitt tält lagom tills det var hans tur. Jätten höll på att skratta sig fördärvad när han fick se Smutsskinn, men tänkte sedan: ”Nåväl, alla skinn ska samma smörj ha”.

Varken jätten eller någon annan var beredd på det som sedan hände. Då bjässen gjorde sitt första utfall grabbade Smutsskinn tag i han ena arm och slungade in honom mellan träden, så de tjocka stammarna knäcktes. Utan att vänta på någon uppföljning samlade männen från grannbyn ihop sin blåslagne mästare och skyndade hemåt. Smutsskinn återvände nöjd till sin sovplats.

En tid senare hände något riktigt märkligt. Smutsskinn väcktes av sin far en morgon. Den gamle hövdingen var tydligt upprörd, och Smutsskinn undrade vad som stod på. ”Träden håller på att tränga ut oss i havet”, förklarade han. ”Detta var deras gamla bomarker och nu återtar de dem.” Smutsskinn förstod inte alls vad han menade, och makade sig motvilligt upp.

Minsann, om inte skogens träd sakta kom tågande mot byn. Det gick inte fort, men visst var de på väg. Det var en ruskig syn! Byns bästa kämpar stod beväpnade med tunga flintyxor för att ge träden en ärlig match, men Smutsskinn gick emellan. ”Låt mig försöka reda ut det har”, bad han. Smutsskinn ställde sig framför det största trädet och gav det ett ordentlig knuff med pekfingret. Den stora furan föll baklänges på trädet bakom, det föll på nästa, och så vidare.

På ett ögonblick låg hela skogen i en enda stor hög framför Smutsskinns fötter. ”Ge er av, och ställ inte till mer skada här!” befallde han. Träden vågade inte annat än att lyda, och vände skamsna om.

Ytterligare en tid senare var det färdigt igen. Då var det själva bergen som kom rullandes neråt byn. De hade hört om trädens nesliga reträtt, och ville själva utmana den lille kämpen i tlingitbyn. Men då de kom för nära stampade Smutsskinn bara med foten i marken, så ett ordentligt jordskalv satte igång. Bergen fick bråttom därifrån, och sedan fick byn vara ifred.

En dag kom en grupp främlingar till byn och frågade efter Smutsskinn. De verkade tillhöra en stam som ingen tidigare hört talas om. Allt de sa till ynglingen var att deras hövding ville träffa honom, och Smutsskinn följde artigt med. De satte sig alla ner i en stor kanot och gav sig ut på havet. Då de nått det djupaste stället började de istället ro neråt. Genom de kalla djupen gled kanoten, allt längre bort från solljuset.

Till slut nådde de en stor hydda på havets botten. Där inne på en bädd låg en gammal hövding med en enorm pelare på sitt bröst. ”Detta är pelaren som bär upp världen”, förklarade den gamle. ”Men jag är gammal och trött, och snart orkar jag inte hålla den uppe längre. Jag har hört om din styrka, tappre Smutsskinn. Vill du nu ta min plats?” Utan att tveka lade sig Smutsskinn ner bredvid den gamle och lyfte över pelaren till sitt eget bröst.

Och så har han legat i tusen sinom tusen år. Än är han nog inte trött, men den dagen kommer, och männen i kanoten får segla ut på jakt efter en ny bärare av pelaren, lika tapper, stark och medlidsam som lille Smutsskinn.


Gluscap

Iktomi

Björnflickan

Smutsskinn

Korpen



Till Unga Faktas startsida

Copyright © 2000-2022 Unga Fakta AB